Text: KICK Kåsörer 1982-2022 Foto: Arkiv

Kick 40 år – Kåserier

Historia

Det kan vara bra att tänka på att 80- och 90-talen, när kåserierna skrevs, var annorlunda. Mer radikal och mindre lättkränkt. Förmodligen kan man hitta spår av det i texterna. Det är emellertid inget att uppröras över. Bara ett uttryck av den rådande tidsandan. (Kickredaktionen 2022).

Kåserier har varit viktiga i Kicks historia. Utan dem – inget kaxigt, elakt och uppkäftigt rykte som tidernas bästa handikapptidskrift. Läs, och ni kommer att förstå. Vissa grova kåserier skulle aldrig lämna tryckeriet i dag. (Mathias Hackzell 2012)

En tidnings kåsörer och krönikörer säger mycket om dess själ. Kicks vassa skribenter angav redan från första numret tonen. Uppkäftigt och ärligt. Utan att rygga undan för något ämne, hur tabubelagt det än må vara. Sex, reseskildringar från dåliga gatan, politiska ställningstaganden, kisspåsar och invalidavföring och allt där emellan. Been there done that!

Vissa av författarna dök plötsligt upp för att sedan lika snabbt dra sig tillbaka. De lämnade efter sig tänkvärda funderingar och intressanta tidsdokument innan de drog vidare. En av dessa var Kerstin Näsström, sjukgymnast, RG-ledare och mycket mer. Hon skrev några riktigt tänkvärda texter ur vårdgivarens perspektiv i tidiga nummer av Kick.

En annan spännande ”dagslända” var Camilla Ericsson, en ”bitch i rullstol” som på mitten av 2000-talet tog med tidningens läsare ut på strövtåg på hjul genom den svarta Stockholmsnatten och in på dess inneställen.

En som bidragit under desto längre tid är Mr Kick himself, Peter Anderson-Pope. Tidningens grand old angry man som varit läsarna trogen i trettio år.

Signaturen Hound Dog var en annan långkörare. Han gick kanske inte hem hos alla, men hos många. Hound Dog fick till och med en tecknad spinoff-serie och upptryckta t-shirts. Kanske blev framgången hans fall. Ingen kan med säkerhet säga vart han tog vägen; det talas om en vild nedåtspiral med alldeles för mycket av vin, kvinnor och sång. Det ryktas att han iakttagits i Björns Trädgård, täckt av en tät air av finkel och hopplöshet. Förvirrad, irrandes och mumlades på en evig enmansmonolog om borgarsvin och livets jävlighet.

Andra hävdar i stället att Hound Dog blev en vanlig Svensson med fru och barn. Att han till och med tar hand om sin fysik och dagligen rullstolscyklar och endast vid högtidliga tillfällen unnar sig en stilla öl.

Hound Dog blev så småningom även en serie.

Hound Dogs vapenbroder, och även han en vass penna för Kicks räkning, Harry M’s öde är också höljt i dunkel. Skaffade han verkligen en svindyr bostadsrätt? Eller kryssar han fortfarande fram i de mörka gränderna runt de gamla vattenhålen på Södermalm?

En annan populär kåsör, KICKAN, återfanns också i kretsen kring Hound Dog. Hon bestämde sig för att ta upp pennan eftersom hon fann tidningen alldeles för mansdominerad: ”Det var en tidning gjord av rullstolsburna män för rullstolsburna män.” Hon påtalade detta och fick till svar: ”Men skriv nå’t själv då!” Sagt och gjort. Sedan dess har KICKAN varit ett uppskattat och återkommande inslag.

Nedan följer smakprov från samtliga dessa giganter. Förhoppningsvis ska de litterära läckerbitarna sporra till vidare läsning på nätet. Några kåserier som varit med i tidigare nummer av Kick finns nu att läsa på kick.se.

”Här är det viktigt att förklara att allt egentligen hänger på en själv. Det spelar ingen roll hur skickliga läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter man har. Utan egen vilja och engagemang kommer inga framsteg och ingen förbättring. Man måste helt krasst förstå att vill man tillbaka till ett aktivt liv som förut så kostar det i form av blod, svett och tårar.” (Peter Anderson-Pope Nr.4 1982). Klicka på bilden för hela kåseriet:

Peter Andersson-Pope kåserar 1982.

”Tyvärr är det många som särbehandlar barn i den här frågan. Många bäddar i oförstående välmening i dom i en bomullsvärld där det är tillåtet att lukta kiss och slaska med maten. Och sedan säger dom till sitt försvar att handikappade barn ändå har det så jobbigt med sitt handikapp så att man inte skall göra det svårare för dom.” (Kerstin Näsström Nr.2 1984). Klicka på bilden för hela kåseriet:

Krönikör Kerstin Näsström KICK Nr.2 1984.

”Jag befinner mig i en verkstad! Killarna där inne har inte märkt mig, de sitter och diskuterar något som verkar ligga dem varmt om hjärtat. Ty det gestikuleras och pratas i grova ordalag. Jag skymtar en liten invalid som verkar vara målet för argumentationen. Den lille säger inte så mycket men ger ett intryck av att inte riktigt förstå. Han slår ifrån sig och påpekar försiktigt att han helt enkelt ville ha hjälp med reglagen i hans bil. Verkstadskillarna vrålar och slår sig för bröstet och jag ger mig av därifrån…” (Harry M Nr.2 1986). Klicka på bilden för hela kåseriet:

Kåsör Harry M KICK Nr.2 1986.

”Jag öppnar min sista öl och får till svar av min senast inköpta schackdator ”Error”. Jag häller hälften av ölen på mikrochipsen och kör över fanskapet. En, två, tre gånger och skriker ”Om du inte tål att förlora din jävel skall du åtminstone bli full!” (Hound Dog Nr.3 1989). Kommer i augusti.

”Herrejävlar! Tänkte jag. Den närmar sig med stormsteg! Dagen då jag suttit halva mitt liv i rullstol! Det har gått sjutton år sedan olyckan. Det skulle vara kul att träffa den där nittonårige vilden. Han som jagade omkring efter det han trodde var livet och hade Cleaver, Guevara och Hendrix som GUDAR som lirade hockey och sökte sig fram bland de brudar som korsade hans väg. Jag skulle antagligen inte stå ut med honom mer än i ett par minuter. Eller kanske skulle jag älska honom. Det är möjligt att det finns ett spår… Ett spår bakåt…” (Peter Andersson Pope Nr.2 1990).

”Det blev en underbar senhöst. Vi byltade på oss med tröjor och benvärmare. Vi rullade längs Hagakvarteren och Majorna. Vi fikade och flamsade, drack öl och kramades. Vi försökte tillsammans i rullstolen störta oss ner för backen vid Stigbergstorget. Båda föll ur. Vi blev omringade av snutar och andra hjälpande människor som lyfte oss upp igen. Vi fortsatte till Slottsskogen där höstens prakt är obeskrivlig. Bland tusenfärgade löv bråkade vi omkring och älskade livet. SNÖN DÖDADE OSS.” (Hound Dog Nr.1 1990).

”Nu gällde det! Att ta sig till dasset var det inte tal om. Hon var alldeles torr i munnen av panik. Vad skulle hon ta sig till? Hon såg sig om i stugan medan tankarna flaxade omkring som en flock uppskrämda sparvar. Det gällde sekunder innan hon skulle skita på sig och då skulle det bli ett helvete i denna stuga. Utan rinnande vatten och badrum. Det var då hon fick syn på den. Ja! Naturligtvis! Varför hade hon inte tänkt på det tidigare? Kattlådan…” (KICKAN Nr.1 1998). Kommer i augusti.

”Klockan var 03.00 och Stureplan full av taxibilar. Okej tänkte jag. Jag lyxar! Rockade fram till en av bilarna, tog fram mitt färdtjänstkort, bilpågatanbiljett, VISA och cash. Jag knackade på rutan och chauffören kom ut.

– Vad vill du? Undrade han med armarna i luften.

– Jag undrar om du kan köra mig hem? Svarade jag.

– Jag kör inte CP:n muttrade han och satte sig i bilen igen. Jag rullade vidare fram till bilen bakom och skulle precis knacka på då någon knuffade mig åt sidan och gick in.

– Värdelöst, sa jag och rullade fram till en chaufför som stod utanför sin bil och frågade om han var ledig. För i såna fall kanske han kunde köra mig till Erik Dahlbergsgatan?

– Om du bor så jävla nära kan du ju för fan GÅ! Fick jag till svar.

– Tror du jag sitter i den här på grund av LATHET? Jag kan inte gå. Jag är för fan förlamad! Svarade jag och kände att jag antagligen druckit lite för mycket för att försöka mig på sådana här diskussioner…” (Camilla Ericsson Nr.2 2003). Kommer i augusti.

MATHIAS HACKZELL skrev ovanstående text och samlade kåserierna inför Kick:s 30 års jubileum. Idag – tio år senare – finns formen kåseri kvar. Dyker dock upp mer sällan och med bara en ursprunglig kåsör – KICKAN. Kick:s frilanskåsör, Annika Taesler, bidrar med jämna mellanrum. Några av deras senaste alster finns att läsa på: kick.se/kategori/kultur-nojen-fritid

« Startsidan
« Startsidan