Text: Kent Revedal Foto: Kent Revedal

Vinresan del 1

Resor

När jag hoppar in i bilen tittar jag på instrumentpanelen. Klockan är 06.39 och Johanna lägger in min rullstol i bagaget och stänger. Vi kommer precis att hinna lämna en födelsedagspresent på min dotters altan innan vi måste ombord på färjan.

Det är den 2 september 2023 och vi är precis på väg att ge oss ut på en Europaresa, i vinets tecken. Dessutom är det dagen före min trettonde olycksdag – det känns fantastiskt att få ”fira” genom att leva livet och ta vara på de dagar man kan. Resan har vi planlagt i ett år och det är spännande att äntligen få ge sig iväg.

Det som oroat mig mest har varit i vilken mån jag ska orka. Med stigande ålder märker jag att min kraft inte räcker som förr. Vi tänkte att ju mer vi hinner planera innan vi åker, desto mindre behöver vi ägna tid åt det under själva resan. För oss landade det i att en del saker är förbokade, som vinprovningar och några hotell, medan annat är upp till dagsform och inspiration.

Vi rullar smidigt fram söderut genom landet; solen ler fantastiskt mot oss. Solen har verkligen lyst med sin frånvaro under juli och augusti, men prognoserna har blivit allt bättre ju närmare avresedagen vi kommit. Vi hade drömt om upp emot 25 grader när vi kommer ner till Frankrike, men det skulle visa sig vara betydligt varmare än så.

Den första natten har vi inte bokat i förväg. Mitt mentala mål är Köpenhamn, cirka 70 mils resa. Jag visste att det kanske är lite väl långt, men man kan alltid hoppas. Eftersom vi kom iväg tidigt och det är motorväg hela vägen går det fortare än jag anat. Väl nere i Skåne är det fortfarande tidig eftermiddag – vi tittar på kartan efter ett bra hotell. Jag känner att jag har ett par timmar kvar i kroppen, och vi hittar ett bra hotell i Frederika, Danmark.

500 mil blev årets vinresa.

Efter en god hotellfrukost fortsätter vi resan. Målet för dagen är Hannover. Vi fann ett mysigt hotell som vi vill hinna till. Oron är Hamburg. Man bygger om tunnlarna under Elbe och trafiken är kaotiskt i Hamburg. Det är en av orsakerna till att vi valde att åka denna sträcka på en söndag. På söndagar är det förbud i Tyskland för lastbilar, om de inte kör kylvaror. Alltså är det mindre trafik och lättare att ta sig fram. Lättare visar sig vara ett relativt ord – summa summarum tar det oss drygt två timmar att ta oss igenom Hamburg. Solen ligger på; termometern närmar sig 30 grader. Vi lär oss förstå det tyska ordet Stau – kö. Tron att man enkelt kan tillämpa fri fart på Autobahn är mest en illusion nu för tiden. Det känns som att man lika ofta står i kö som att man fritt trycker ner gasen som man önskar.

En annan insikt som kommer med resan är att Sverige verkligen är sekulariserat medan Tyskland och Frankrike håller hårt på en del kyrkliga traditioner. Det tydligaste exemplet är att det mesta är stängt på söndagar. Vi får vara tacksamma att bensinstationerna är öppna.

Under den tredje dagen sneddar vi över Tyskland ner till Koblenz. Detta är vårt första planerade mål. Här möts floderna Rhen och Mosel. Koblenz är en stad med historia. På den östra flodbanken ligger fästningen Ehrenbreitstein som är en populär turistattraktion. Det går en linbana från gamla stan, över Rhen, upp till fästningen. Vi har undersökt på nätet att både linbanan och kastellet ska vara anpassade. Det är de, dessutom är det gratis för medföljare. Väl uppe har man en fantastisk utsikt över staden, och det är lätt att förstå hur strategiskt placerad fästningen är. 

Kaub utmed Rhen. Terrassodling i den branta terrängen.

Vi fortsätter söderut utmed Rhen. Den sex mil långa sträckan från Koblenz till Bingen är fylld av branta sluttningar med vinrankor och gamla ruiner. Det är tydligen det område i världen där det är tätast mellan gamla slottsruiner – kameran går varm i våra försök att fånga dessa medeltida byggnader.

Sent på eftermiddagen anländer vi till hjärtat av Pfalz. Det är det vinområde i Tyskland som har den högsta kvaliteten på sina viner. Det ligger långt söderut, är skyddat av berg västerut och har relativt lite nederbörd. Geografiskt är det i stort en nordlig förlängning av Alsace. När vi kommer närmare hotellet dyker vinplantager upp till höger och vänster. Där hänger klasarna och ser ut att vara redo att skördas. Vi får väl erkänna att vi stannar för att provsmaka druvorna.

Väl framme blir vi först erbjudna ett fint och nytt hotellrum, men det visar sig att jag inte kommer in i duschen. Efter lite diskussion löser vi det med ett större rum i huvudbyggnaden. Efter en fantastisk middag med lokala viner att dricka är vi redo inför morgondagen, med en vinprovning det första som händer.

En Barrique på 228 liter av fransk ek hos Weingut Philipp Kuhn.

Att spotta i glaset är ofint, men är man på vinprovning på tidig förmiddag och ska köra bil hela dagen får man helt enkelt spotta ut det som är i glaset. Vi har hamnat hos Philipp Kuhn, en av de mer prisbelönade vinmakarna i Pfalz, och vi får testa ett tiotal olika viner från deras sortiment. Det blir ett samtal om jordmåner, aspekter, lägen och lagring. Fantastiska Riesling och Pinot Noir som verkligen påminner om Bourgogne i sin stil. Det är tydligt att det ligger en liten frankofil ådra hos Kuhn.

Några kartonger packas in i bilen, och sedan rullar vi söderut på det som kallas Weinstrasse. Det är en rutt som går igenom Pfalz och där det finns massa vinmakare som kan besökas. När vi kommit till slutet på Weinstrasse passerar vi gränsen in till Frankrike. Vi styr mot Strasbourg, rundar staden strax utanför och tar oss sedan in i Alsace och kör småvägar genom byarna. Självklart har Alsace en egen vinväg, Route-de-vin, och via den tar vi oss i sakta mak ner till vårt boende för de fyra kommande dagarna. Det är en väldigt speciell känsla att se den slingrande gråa vägen framför sig, en klarblå himmel rakt fram och på båda sidor om vägen titta upp på vinrankorna som växer kilometer efter kilometer. Magiskt.

Drönarbild över Riquewihr där vi bodde.

Riquewihr blir vår utgångspunkt för utforskandet av Alsace. Det är en fantastiskt liten by, kanske den mest rullstolsovänliga av alla byar man kan välja att bo i. Men vem har sagt att utmaningar inte kan vara kul. Det är grova gatstenar i oregelbundna storlekar och rejält med mellanrum mellan dem. Dessutom är det en höjdskillnad på cirka 30 meter från den östra till den västra porten. Men med lite knuffhjälp tar vi oss upp.

Alsace är känt för sin Riesling och sina utsökta ädla druvor, Gewurtztraminer och Pinot Gris. En eftermiddag besöker vi Hugel, en vinmakare inne i byn som odlat vin i området sedan 1639. En sak som skiljer Alsace från många andra områden är att vinmakarna ofta har sina vinhus inne i byarna, innanför murarna. Alltså är det inte slott som har vingårdar i sina omgivningar, som i exempelvis Bordeaux. På Hugel är man stolt över sin tradition och sitt sätt att tänka vin. Man är mån om att druvan och dess karaktär ska komma fram i vinerna. Ofta diskuteras områden och jordar, men Hugel berättar att en av de två Grand Cru-områden som finns utanför byn har 14 olika typer av jordar – terroir. Därför kan man inte bara prata om ett område och dess jordmån. Som avslutning på provningen får vi smaka på en Gewurtztraminer Grains Noble Selection från 2010. Fantastisk komplexitet och smakdjup, men med ett pris på närmare 1 800:- per flaska blir det inte ett inköp av just den. 

Picknicklunch uppe i Vosgesbergens fantastiska Ekskogar.

En dag handlar vi lite plockmat och ger oss upp i bergen ett par timmar. Att sitta under ekarna och äta lite kallskuret med baguette och dricka ett svalt rosévin och samtidigt titta ut på ett fantastiskt vinlandskap är en av mina absoluta höjdpunkter på resan. Vi kompenserar visserligen den något spartanska lunchen med att sedan besöka en Michelin-restaurang på kvällen. En gastronomisk höjdpunkt, även om det startar lite oväntat med ett antal trappsteg inne i salen som ingen tänkt på. Medan de förfärat och förstummat tittar på hoppar jag ur rullstolen och med hjälp av två kuddar tar jag mig uppför trappen sittandes på rumpan. Det finns risk att jag gjorde ett bestående intryck på personalen, men det jag vet är att deras mat ger oss ett bestående vackert minne.

Colmar är en större stad i området och även den är värd ett besök. Den har en liten kanal i de äldre delarna där man kan åka gondol; området kallas Lilla Venedig. Kanske lite turistigt men vackra omgivningar och korsvirkeshus. Det är svårt att sätta betyg på de olika byarna – varje ort har sin charm. Men det finns ett samhälle som alltid hamnar i topp och det är Eguisheim, sydväst om Colmar. Här finns ett överflöd av korsvirkeshus i grälla färger och fantastiska blommor. Det är ganska platt och gatstenen är inte så svår, i alla fall inte på alla ställen.

Colmar – vacker stad som är värd ett besök.

Från det lantliga och idylliska Alsace tar vi oss sedan ner till den lite större staden Dijon. Den är kanske mest känd för sin senap. Men man kan också säga att staden ligger som ett lock ovanpå ett av de mer kända vindistrikten i världen, Bourgogne. Härifrån kommer fyra kända druvor: de vita Chardonnay och Aligoté samt de röda Pinot Noir och Gamay.

Söder om staden ligger de kända orterna som ett pärlband. Det känns dyrt att bara ta orterna i sin mun, som Mersault, Gevrey-Chambertain och Chassagne-Montrachet. Inte alla vet om att både Gamay och Chardonnay har fått sina namn från orter i området, så vi var ju absolut tvungna att besöka dessa byar för att ta en bild på skyltarna. När vi kommer ner till Bourgogne ligger dagstemperaturen stadigt över 30 grader, som mest 38. Det hade vi inte räknat med – jag kroknar lite av den tuffa värmen och är väldigt glad att vi valt hotell med luftkonditionering.

För skördearbetarna väntar en varm och tuff dag bland vinrankorna.

Att åka från ort till ort och se dessa enorma fält med vin är fascinerande. Lagom till vi kommer dit är man i full gång med skörden. På de lite finare vinodlingarna, som Premier och Grand Cru, kryllar det av människor som skördar druvorna för hand och fraktar de nyskördade druvorna i små lådor, för att genast lägga dem i kar för jäsning. På de lite enklare områdena är det maskinskördning som gäller. Skördemaskinerna är verkligen utvecklade just för att skörda vinodlingar, och det är fascinerande att se den frekvens varmed man tar hand om skörden. När druvorna är perfekta och vädret stabilt har man bråttom att få in dem och börja processen att skapa vin. Ett häftigt sommarregn riskerar att kraftigt decimera skörden.

Skördemaskinerna är verkligen utvecklade just för att skörda vinodlingar.

En eftermiddag har vi bokat en vinprovning hos Jean-Claude Boisset i Nuits-Saint-George. De är i huvudsak en ”negociante”, en förhandlare. I många vinregioner är det fortfarande vanligt att det finns aktörer som köper in druvor från bönderna och sedan gör vin och säljer under eget märke. En del har egna marker också, andra har inget. Boisset gör vin från en massa olika platser i Bourgogne och har en enastående hög kvalité på sina viner.

Vi har förmånen att, trots den hektiska skörden, få titta in i vinkällaren och se hur det ser ut. Det är en av de mer välorganiserade och vackra vinerierna som jag besökt. Det uppstod en diskussion om hur jag skulle kunna få se något, men de kom till slut på en lösning med att ta mig in via fasta ramper i trädgården och en gång endast för anställda. Jag var redan innan besöket inställd på att inte kunna få se in i själva produktionslokalen – men de överraskar mig, trots att man sällan låter vinturister vistas på ”golvet”.

Spårvagnen var anpassad som så mycket annat i den väl fungerande staden Dijon.

Vi valde att bo lite utanför centrala Dijon för att enklare kunna ha en bra parkering. Jag hade varit i kontakt med hotellet innan och då erbjöd de att reservera handikapplatsen för mig, inkluderat i priset. Det är alltid skönt att kunna stå i en inhägnad och bevakad parkering.

En kväll tar vi spårvagnen in till centrala Dijon. Närmaste station ligger bara ett par hundra meter från hotellet. Inga problem att ta sig ombord med rullstol och man löser biljett på varje hållplats eller inne i vagnen. Hur smidigt som helst. Dessutom finns dedikerade platser för rullstolar.

Dijon är ganska platt, men som vanligt är de äldre delarna ofta belagda med gatsten. En massa fantastiska byggnader finns inne i stan. Det är ganska lätt att rulla mellan dessa för att se, så det är väl värt ett besök med rullstolen.

Trier – när anpassning blir en vacker design.

Så kommer den där dagen när vi blir tvungna att börja bege oss hemåt. Vi har medvetet hållit hemresan öppen för att känna in vad vi skulle orka och ha lust med. Vi väljer till slut att åka ganska rakt hemåt. Första dagen blir målet Trier, cirka fyra timmars resa. Staden är Tysklands äldsta och den grundades av Kejsar Augustus år 16 f.Kr. Den har en hel del lämningar från Romartiden – den mest kända är den Svarta Porten. I staden upptäcker vi också en oerhört finurlig lösning på en kombination av trappa och ramp, där en bred ramp går fram och tillbaka genom trappan. Fungerade utmärkt för cyklar och för oss i rullstol. Fler sådana framsynta lösningar skulle önskas.

Tre nätter till, och ett par timmars shopping, sedan landar vi en söndag eftermiddag hemma i Stockholm igen. 500 mil på pricken har vi avverkat. Antalet foton vi tagit är minst det tredubbla, och det finns en massa glädje i att titta igenom bilderna igen och mentalt få rekapitulera det vi upplevt.

Jag bär främst med mig känslan av att vi faktiskt fixade det. Det kändes inte självklart, varken före eller under resan. Jag har dock alltid gillat att utmana mina begränsningar och detta var ett sätt att göra det. Fast det var inte det som var grundorsaken – i botten låg en längtan att få göra en fantastisk resa, se ett underbart kulturlandskap och smaka oss fram genom Europa. Som med all god mat och vin så ger en god upplevelse mersmak. Så även denna resa.

Faktaruta

Namn: Kent Revedal

Ålder: 54 år

Skadad sedan: 2010

Skadenivå: Th12

Aktuell: Vinkonnässör på fyra hjul

Kent Revedals Vinresa del 2 handlar mer om den praktiska delen av resan: Läs här!

« Startsidan
« Startsidan