Text: Kerstin Näsström Foto: Arkiv

Vem vill lukta ”ävel strävel” (egentligen)?

Historia

Bara och du är hel uppför och dig ren som blir I nog du också bortgift, sa alltid min gammelfarmor till mig när jag var Iilljänta.

Krönikör Kerstin Näsström KICK Nr.2 1984.

Då, för ca 20 år sedan, tyckte jag det var löjliga klyschor som gamla bara sa till oss ungar för att ha något att säga, utan att egentligen mena något med det. För varför skulle man uppföra sig på ett visst sätt och lukta något speciellt för att umgås med folk? Dessa ord gjorde obemärkt ändå stort intryck och hade inverkan på mina relationer med andra människor, framförallt i umgänget med killar.

Jag duschade för att lukta gott och vara ren och jag klädde upp mig för att bli uppmärksammad av killarna i klassen.

Jag rapade och slabbade inte när jag åt tillsammans med andra (det gjorde jag förresten inte när jag var ensam heller).

Allt detta var helt naturligt för mig eftersom jag av min omgivning hade fått lära mig några enkla naturlagar om umgänget kille-tjej och att dom brydde sig om hur jag luktade och bar mig åt.

– Men hur hade det varit om ingen hade sagt något?

Hade jag då gått omkring och luktat ”ävel strävel” och ätit som om jag var i en svinstia?

Hade jag då förstått varför folk runtomkring mig inte ville äta vid samma bord som mig och att polarna rynkade på näsan när dom hastade förbi?

Hade jag då inte undrat varför andra killar och tjejer kysstes när vi lekte ryska posten medan jag alltid bara fick ett handslag och att leken jämt tog slut när jag ville ge någon en kram?

Hade jag då inte gråtit när ingen frågade chans på mig och jag jämt och ständigt fick sitta ensam i ett hörn på alla skolhippor?

Skulle inte andras avståndstagande och negativa inställning till mig smitta av sig, så att jag började tycka illa om mig själv? Ja, kanske rent av förakta och nedvärdera mig själv?

Självförtroendet skulle gå botten och till slut skulle det inte vara kul att träffa andra människor och jag skulle sitta inne på mitt flickrum och drömma om att älska och att bli älskad men aldrig förstå varför ingen gillade mig.

I mitt jobb med handikappade barn- och ungdomar har jag nu förstått hur viktigt det är att ge dem chansen att ta del av de normer som gäller i relationer människor emellan. Helt enkelt förmedla de kunskaper som i årtusenden har förmedlats från en generation till en annan. Först och främst för att få släktet att leva vidare, men numera ses den lärdomen kanske mera som ett led i en fin relation till det andra könet såväl ytligt som intimt.

Tyvärr är det många som särbehandlar handikappade barn i den här frågan. Många bäddar i oförstående välmening in dom i en bomulls-värld där det är tillåtet att lukta kiss och slaska med maten.

Och sedan säger dom till sitt försvar att handikappade barn ändå har det så jobbigt med sitt handikapp så att man inte skall göra det svårare för dom.

Och visst har många jobbigt med sitt handikapp. Men gör vi det inte ännu svårare genom att låta dom tro att det är normalt att lukta kiss och bajs, när det inte är så i umgängeslivet? Har vi verkligen rätt som medmänniskor att hemlighålla några av nyckelorden till det korsord som ändå kan vara så svårt att lösa, dvs kärlekens korsord?

Det skulle ju underlätta för så många handikappade ungdomar i deras intima relationer till andra människor om vi talade om spelreglerna som gäller i kontakten mellan killar och tjejer.

Detta är inte det allena saliggörande. Jag är till exempel inte gift ännu fast jag både tvättar mig och uppför mig som folk. Men mina närmaste har i alla fall gett mig chansen.

Och då undrar jag: Har vi verkligen rätt att ta ifrån någon den chansen och dom förutsättningar som underlättar för impulser till intima kontakter mellan människor?

Skulle Du själv vilja missa den chansen?

« Startsidan
« Startsidan