Året är 1989. Hound Dog strular med flickvännen. Frustrerad trösthandlar han dåtidens teknik – en bakmaskin, en dator med floppydisk och en schackdator. När grejerna strular mer än kvinnan i hans liv, flyr han till Gotland på nya äventyr.
Min hatkärlek till maskiner håller på att kväva mig. Det finns knappt utrymme i lägenheten att manövrera min rullstol. Jag ringer bostadsförmedlingen och klagar på att mitt senaste inköp, en bakmaskin inte får plats i köket.
”Nu har jag placerat den på balkongen men där jäser fan inget bröd”, skriker jag.
Dom beklagar. Sådana ärenden finns redan i hundratal men just nu har folk med mikrougnsproblem förtur. Jag svär i långa rader innan deras telefonsvarare talar om för min telefonsvarare att tiden är ute. I ilska rullar jag in i mitt sovrum och kastar mig över ordbehandlaren. INGEN ska få trampa på Hound Dog. Efter åtskilliga försök att få in den rätta disketten ger jag upp. Klagobrevet får vänta.
En kvinna lämnade min lägenhet för ett par timmar sen. Det är därför jag sitter här och skriver och super mig full. Hon kom hit och ville åt mina vackra ben. Men egentligen var det bara för att vakta sitt revir. Så fort hon kände vittringen av ett annat honkön var hon snabbt här och smorde in mig med sitt sekret. Och följden, jag tappar intresset för den nyfunna romansen och man är ensam igen. Nu vill jag väl inte påstå att vi män är bättre. Ofta när hanen fått henne dit han vill svalnar intresset. Livet är ett schackspel och har alltid varit.
Jag öppnar min sista öl och får till svar av min senast inköpta schackdator ”Error”. Jag häller hälften av ölet i mikrochipsen och kör över fanskapet med rullstolen en, två, tre gånger och skriker: ”Om du inte tål att förlora din jävel ska du åtminstone bli full.” Det var dags att lägga sig, imorgon väntade rekreation på Sveriges största ö.
I gryningen spottade färjans gap ut oss på land. I horisonten ståtade den medeltida staden med sin en gång i tiden ointagliga ringmur. Lotty mötte mig vid fiskehamnen, hon hoppade in i bilen och lotsade mig till Karin och Magda som bodde ett litet hus vid Östra porten. Bökigt? Jovars! Men tar man det på rätt sätt brukar det mesta gå bra. Trappor in, trappor upp till flickornas sovkammare och trappor ner till köket. Min säng blev en soffa i det lilla TV-rummet, och min WC en hink i en skrubb i hallen.
Staden var som sagt medeltida. Byggd på en sluttning mot havet. Ojämnheterna i de blankpolerade kullerstenarna fick en att då och då att känna efter om njurarna satt kvar. Förutom skakningarna kilade ofta länkhjulen sig fast i sprickorna, man blev en djävul på att balansera på bakhjulen, ja snudd på cirkusmänniska: ”MIN ÄRADE PUBLIK, missa inte sommarens attraktion. Kl 03.00 visar Hound Dog sitt paradnummer, det enda av sitt slag i världen, i stadens brantaste backe.” Blundade man för amerikaniseringen och otillgängligheten var staden ändå förbannat vacker.
Plötsligt hade det blivit midsommarafton. Genom en av flickornas mor, Juanita, hade vi blivit hembjudna till en ungersk keramikkonstnär och hans fru. I trädgården satt förutom dem en dryga sjuttioårig polsk jude med fru, ett något yngre öländskt par, en väninna till Juanita (Lottys mor), en finsk trubadur och som sagt jag och två av flickorna från huset, Magda och Lotty.
Det hela började som en svensk midsommarafton skall göra, massor av mat sång skål färsk potatis sång skål sill sång skål gräddfil sång skål kaffe sång skål kaka sång skål och sen är alla så skitfulla att man kan börjar säga sanningar till varandra. Trubaduren ylade sentimentala finska tangos, juden och hans fru ylade polska operetter, infödingarna ylade gotländska hymner och jag ylade munspel till Lottys improviserade bluestexter om hur jävla vackert allting var en sådan här kväll när solfan vägrade somna och folket likaså.
I en pisspaus runt husknuten några timmar senare talade den polska keramikkonstnären om sitt senaste projekt. Han hade tagit det som sin sista livsuppgift och han viskade: ”Jag har jämfört trä med keramik och upptäckt att dess klang ej på långa vägar går att jämföras. Ge mig fem år och jag har byggt en fiol bättre än en Stradivarius.” Jag trodde honom.
När vi kom tillbaka stod Magda på bordet och talade om för Lottys mor hur jävla ful och gammal hon hade blivit. ”En sån sanning mår du bara bra av att få höra”, försökte hon övertyga en gråtande Juanita.
Jag försökte få Magda att sluta men istället med en domares blick, vände hon sig emot mig och sade. ”Och du Hound Dog, det stinker i hela huset när du sitter och skiter i våran skrubb”.
De äldre paren rodnade och flackade med blickarna och trubaduren stämde upp en ny tango och jag beställde en taxi. Bäst att dra när det är som roligast brukar folk säga.
Taxin tog oss till klubb Jungfrun. Salsamusik av äkta sort och glada människor som dansade oavbrutet, alla med alla. Utom en. En kvinna som satt ensam i ett dunkelt hörn. Hennes folkskygghet gjorde mig intresserad och hennes klara blick som kikade fram under det långa mjuka håret talade om att jag skulle sitta kvar. När vi talat i timmar (det kändes så) slet jag upp henne på dansgolvet. Den sista dansen skulle åtminstone bli våran. Det som jag fick se i strålkastarljuset gjorde mig kall. Hennes rörelseschema och sticksår på armarna fick mig att tacka för dansen och jag flydde nerför trapporna med hjälp av ett par fulla bodybuilders.
På torget stod Magda och Lotty och hade dragkamp om en taxi. Jag blev deras trumfkort och vi åkte vidare. Magda upplyste mig om att vi var på väg till en personalfest i en skogshage för krogfolk och musiker.
Midsommarnattens ljus sirlade in bland trädkronorna och lyste upp den lilla skogsgläntan. Runt den stora eken satt folk och småtalade. Doften spred sig från de helstekta lammen på kolbäddar. Jag åkte fram och gjorde en fanfar på munspelet och citerade lgnatius i ”Dumskallarna sammansvärjning”:
”God morgon mina bästa Mongolider”
Jag hade tydligen valt fel tillfälle. Förvånade blickar följde mig när jag rullade fram till ”skogsbaren” för att införskaffa mig några Pivo.
Så småningom dök musiker från alla håll dök upp och lammen styckades och vinet flödade. Med ett batteri av rytminstrument runtomkring mig misshandlade jag det övre registret på mitt munspel för att bli hörd. Den trollbundna massan dansade runt den stora eken tills natten blivit midsommardag.
VI HÖRS Hound Dog