Text: Maria Johansson Foto: Tomas Engblom

Tillgänglighet del 3: Vi behöver bli fler som höjer rösten för tillgänglighet

Vad kan vi göra för att höja statusen på tillgänglighet och få upp frågan på den politiska dagordningen? Det är bland annat viktigt att höja rösten och anmäla all otillgänglighet, så att utestängningen vi drabbas av dokumenteras och blir till siffror i statistiken.

Av någon anledning verkar tillgänglighet alltför ofta, av alltför många, fortfarande ses som något krångligt, fördyrande och förfulande. Trots att tillgänglighet sedan länge är ett krav i all nybyggnation och har en stark ställning vid ombyggnation och ändring, kommer frågan många gånger in alldeles för sent i processen och tyvärr utan tillräcklig kompetens. Om lösningarna då inte blir de bästa, inte smälter in och blir dyrare än beräknat, ja det är ju inte så konstigt. Så vad kan vi göra för att vända utvecklingen, för att höja statusen på tillgänglighet och universell utformning och sätta frågan på den politiska dagordningen?

Maria Johansson foto Magnus Thorssell

Jag tror att det behöver vara fler som höjer rösten till tillgänglighetens – eller än hellre det universellt utformades – försvar och lov. Vi behöver vara många som framhåller fördelarna med att i all samhällsplanering utgå från den mänskliga mångfalden, det vill säga utgå från oss alla som ska leva och fungera i det som planeras. Vi behöver vara många som lyfter fram de åtaganden Sverige gjort när det gäller tillgänglighet och universell utformning, i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och i FN:s mål om hållbar utveckling. Vi behöver visa på konsekvenserna som otillgänglighet för med sig för möjligheten att välja förskola och skola, att utbilda sig samt att arbeta och vara aktiv i föreningslivet, kulturen och politiken.

I artikeln om hur dagens regelverk vuxit fram och förändrats LÄS HÄR ställde jag mig frågan: Hade Sverige sett annorlunda ut om vi haft tydligare och starkare politiska röster som stått upp för en samhällsutformning som utgår från den mänskliga mångfalden – en politik som vågat ha visioner och som sett det som en möjlighet, värd att strida för, att alla har rätt att kunna delta i samhällslivet och att kunna bo och besöka andra? Ja, är mitt entydiga svar på denna fråga.

När jag 2002 började arbeta funktionshinderpolitiskt hade riksdagen nyligen antagit Nationella handlingsplanen för handikappolitiken – Från patient till medborgare, en tioårig plan för den svenska funktionshinderpolitiken. Ett av de mätbara målen i denna plan var att de så kallade enkelt avhjälpta hindren i redan befintlig byggnation och utomhusmiljö skulle vara undanröjda vid utgången av 2010. Detta skulle självklart inte räcka för att göra Sverige tillgängligt fullt ut, men genom att samtidigt trycka på att göra rätt från början i allt nytt hade det kunnat få stor effekt.

Med facit i hand undrar jag hur det hade blivit om dåvarande statsministern Göran Persson hade använt en handfull av sina tillfällen i riksmedierna till att uttrycka stolthet och glädje över denna plan. Om han i Aktuellt, Rapport, Dagens Eko och Agenda lyft fram och synliggjort riksdagens beslut att ”nu ska vi rätta till en massa fel som skapar hinder för människor, nu ska vi se till att inte göra om gamla misstag”. Om han visat en stolthet och förmedlat en entusiasm som fått fler att känna att nu förändrar vi Sverige tillsammans.

Visst finns det många politiker som hävdar att vi ska följa regelverken och det finns duktiga sakkunniga – arkitekter och byggherrar – liksom många inom funktionshinderrörelsen som sliter för tillgänglighet dagarna i ända. Men i den politiska processen finns utrymme för misstag och nedprioriteringar som sammantaget får konsekvenser som leder till avsteg från regelverket – med otillgänglighet, särlösningar, krångel och osjälvständighet som följd.

Framför allt saknas ett uttalat och starkt politiskt ställningstagande för tillgänglighet som en fråga om mänskliga rättigheter och som en grundläggande förutsättning för tillgång till det gemensamma. I stället för att säkerställa att regelverken alltid efterlevs och samtidigt satsa på utveckling och innovation görs fortsatta avsteg från vad både regler och beprövad erfarenhet säger.

Så, vad kan vi då göra tillsammans för att ändra på detta? Hjälpas åt att skapa opinion för att få upp frågan på den politiska dagordningen, tror jag.

• Vi kan anmäla till kommunen så snart vi stöter på otillgänglighet som beror på byggfel. Sök byggnadsnämnd eller liknande på din kommuns hemsida och be om hjälp att göra en anmälan.

• Vi kan anmäla till DO när vi diskrimineras genom otillgänglighet som inte skulle funnits om lagar och regler efterlevts, www.do.se.

• Vi kan anmäla via anmälningstjänsten hos Lagen som verktyg, lagensomverktyg.se/anmalningstjansten.

• Vi kan skriva insändare i lokaltidningen om ovanstående tillfällen och eventuella gjorda anmälningar.

• Vi kan ställa frågor till riksdagsledamöter och/eller partierna nationellt om hur de arbetar för att Sverige ska bli tillgängligt.

• Vi kan ställa frågor till våra lokalpolitiker när nya områden och byggnader planeras.

Både politiker och massmedier vill gärna ha statistik; man vill kunna utgå från siffror. Bland annat därför är anmälningar viktiga – att utestängningen som är så påtaglig, och ständigt närvarande för oss som utsätts för den, också dokumenteras.

Otillgänglighet leder till att utestängning och exkludering reproduceras och om vi inte börjar göra rätt när vi gör nytt kommer vi aldrig att komma ikapp. Ett tillgängligt samhälle, däremot, visar att alla är välkomna och räknas med.

Jag vill avsluta med ett undantag som påminner om hur sällsynt det är med tydlighet av detta slag och som ringar in betydelsen av ett tillgängligt samhälle: I SvD skrev integrationsminister Erik Ullenhag den 3 mars 2014, i samband med tillkännagivandet av att det äntligen fanns ett förslag om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering:

”…självklara åtgärder för tillgänglighet inte ska ses som en gåva från goda givare utan en rättighet. Ett tillgängligt samhälle är centralt för människors självbestämmande och delaktighet. Tillgängliga verksamheter upplevs också ofta som bättre av människor som inte har funktionsnedsättningar. Det handlar om individens frihet, en frihet som innebär att varje individ i så stor utsträckning som möjligt har makt att forma sitt eget liv.”

« Startsidan
« Startsidan