Text: Maria Johansson Foto: Tomas Engblom, Moah Göransson

Tillgänglighet del 1: Kraftfulla verktyg

Maria Johansson, själv rullstolsanvändare sedan sjuårsåldern, har arbetat för ett tillgängligt samhälle i en rad olika roller i och utanför funktionshinderrörelsen sedan december 2002. I vår nya artikelserie Tillgänglighet vänder och vrider hon på ämnet för att ge oss klarhet kring vad som gäller.

MARIA JOHANSSON 
FOTO MAGNUS THORSSELL

Jag minns det som i går, ögonblicket då jag fick klart för mig att tvättstugor i flerfamiljshus ska byggas så de är tillgängliga och användbara. Det hade jag väl aldrig trott. Jag hade ju aldrig sett någon sådan. Det har jag ännu inte, nu när det hunnit gå nästan 17 år sedan jag anställdes som ombudsman på DHR och började lära mig vad som faktiskt gäller.
Då och då hör jag påståenden om att vi inte har några regler om tillgängligt byggande i Sverige. Det stämmer inte. Jag ska här försöka reda ut vad som gäller och hur regelverket ser ut. Först några övergripande principer att hålla koll på:

• Det ställs inte krav på tillgänglighet för att bedriva verksamhet, förutom när det är staten som bedriver den.
• I övrigt är det när en byggnad byggs eller byggs om som krav ställs, förutom för så kallade enkelt avhjälpta hinder – den första retroaktiva bestämmelse vi har när det gäller tillgänglighet i byggd miljö.

• Omfattningen och graden av tillgänglighet varierar beroende på vad det är för typ av miljö. Exempelvis ställs det lägre krav på bostäder än på miljöer för allmänheten.
• De mått- och funktionskrav som anges i vår svenska bygglagstiftning är miniminivåer, lägsta möjliga som ej får understigas.

• Också äldre miljöer som görs om ska göras tillgängliga och användbara, hänsyn ska tas till att bevara det historiska, ”varaktighet”. Kraven på varaktighet och på tillgänglighet ska dock jämkas samman och väger lika tungt – det ena tar inte ut det andra.

• Om exempelvis en tidigare restaurang byggs om för att fortsättningsvis fungera som kontor, innebär denna ändring av verksamhet att krav ställs på tillgänglighet och användbarhet.

När begreppen tillgänglig och användbar används menas tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Exempel på nedsatt rörelseförmåga är nedsatt funktion i armar, händer, bål och ben liksom dålig balans. Personer med nedsatt rörelseförmåga kan behöva använda till exempel rullstol, rullator eller käpp. Exempel på nedsatt orienteringsförmåga är nedsatt syn, hörsel eller kognitiv förmåga. Nedsatt kognitiv förmåga kan till exempel vara utvecklingsstörning eller hjärnskada.

Övergripande krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga finns i plan- och bygglagen, PBL, samt i en rad förordningar och föreskrifter som förtydligar hur PBL ska tolkas.
Det finns en rad undantag. Fritidshus med högst två bostäder behöver inte vara tillgängliga. Arbetslokaler behöver inte vara tillgängliga om det anses obefogat med hänsyn till verksamhetens art, exempelvis tung industri. Sådant undantag omfattar dock inte tillhörande kontorslokaler och liknande. Entré till en- eller tvåbostadshus behöver inte vara tillgänglig om det med hänsyn till terrängen är orimligt, undantaget gäller dock inte inomhus.

Den 1 januari 2015 ändrades diskrimineringslagen och en ny form av diskriminering infördes: bristande tillgänglighet. Den som har en funktionsnedsättning och utestängs från fysisk miljö, tillgång till information, möjlighet att kommunicera eller att få personlig service, kan anmäla den som bedriver verksamheten för diskriminering. Bristande tillgänglighet är när en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att en verksamhet inte genomför skäliga tillgänglighetsåtgärder för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning. Det man tittar på vid bedömningen av om det är diskriminering eller ej är om miljön, hemsidan, den tekniska utrustningen eller vad det handlar om, borde ha fungerat annorlunda utifrån gällande lagstiftning när exempelvis byggnaden byggdes eller senast byggdes om.

Numera har vi förutom våra nationella lagar, med tillhörande författningar, också internationella åtaganden som Sverige skrivit under, att framhålla och använda som kraftfulla verktyg i kampen för ett tillgängligt samhälle.
Från den 14 januari 2009 gäller FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i Sverige. Konventionen anger vad staterna som ratificerat den behöver göra för att deras medborgare med funktionsnedsättning ska kunna ta del av sina mänskliga rättigheter. Konventionens syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning.

Tillgänglighet finns med som en av de sju inledande allmänna principerna i konventionen, principer som allt arbete för att tillförsäkra rättigheter för personer med funktionsnedsättning måste utgå från. De övriga allmänna principerna är respekt för individens inneboende värde och självbestämmande, icke-diskriminering, personer med funktionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden, lika möjligheter, jämställdhet, respekt för fortlöpande utveckling av förmågor hos barn med funktionsnedsättning.

I konventionens artikel 9 redogörs mer i detalj för åtagandena när det gäller just tillgänglighet. Detta ska uppfyllas: ”För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och fullt ut delta på alla livets områden, ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på lika villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter, till information och kommunikation.”

Tillgänglighet och ett tydligt funktionshinderperspektiv ingår i FN:s Agenda 2030 om hållbar utveckling och från Världsbanken är man tydlig med att vi måste inkludera personer med funktionsnedsättning i allt arbete för ett hållbart samhälle om vi ska ha en chans att uppfylla målen. Agenda 2030 gäller också och ska åberopas, i svensk nationell politik, planering och byggande.

Jag vill avsluta med plan- och bygglagens (PBL) inledande paragraf, den så kallade portalparagrafen, där syftet beskrivs så här: ”I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.”

I kommande artiklar i serien Tillgänglighet beskriver jag hur bestämmelserna om tillgänglighet vuxit fram i Sverige samt diskuterar vad som behövs framöver för att lagar, bestämmelser och internationella åtaganden ska efterlevas.

« Startsidan
« Startsidan