I höstas valdes Åsa Strahlemo till förbundsordförande i DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet. Hon avskyr orättvisor och brinner för mänskliga rättigheter. Hon har ett förflutet i RG Aktiv Rehabilitering och deltog på sitt första läger 1983.
……………………………………………………………………………………………………………….
Åsa bor i en villa på landet några mil norr om Uppsala, tillsammans med största och bästa kärleken maken Mats och 17-åriga sonen Jonathan. Hon är socionom och arbetade som kurator på Akademiska sjukhusets rehabiliteringsmottagning för personer med förvärvade hjärnskador då hon i slutet av oktober 2020 blev vald till förbundsordförande i DHR. Det är ett uppdrag som innebär heltidsarbete och säkerligen mer därtill i perioder. Åsa tvekade inte utan sa upp sin tjänst som kurator.
– Jag fick även hoppa av mina uppdrag som fritidspolitiker i Uppsala kommun eftersom vi ska vara neutrala och inte partipolitiska.
Åsa har suttit i socialnämnden och omsorgsnämnden. Hon är modig och inte rädd för att prova på nya saker och har en handlingskraft som stora H i DHR. Men det har inte alltid varit så.
– Jag föddes med missbildningar i nästan hela ryggraden, men de värsta är på Th6 (bröstryggen) och neråt. Jag har även en missbildad kota i nacken. Allt på vänster halva av kroppen är svagare. Jag är helt döv på vänster öra och ser nästan inget på vänster öga. Jag är väldigt spastisk och har nervsmärta som blivit värre med åren.
När Åsa var barn fanns inga barnrullstolar. Hon satt i en rullstol med fyra små hjul och var helt beroende av andra för att ta sig fram.
– Jag kände mig instängd i min egen kropp. Inte förrän jag var 13 år fick jag min första rullstol som jag kunde köra själv. Jag var deprimerad och mådde väldigt dåligt psykiskt när jag kom till mitt första RG-läger på Hasseludden. Den veckan betydde allt för mig. Jag träffade förebilder som visade att det var värt att leva.
– När mina föräldrar hämtade mig en vecka senare kände de inte igen mig. Jag hade blivit så förändrad som person. Det tog lång tid för dem att smälta hur mycket ett läger kan betyda.
Numera har lägret bytt namn till Introkurs och platsen för kursen är på Bosöns idrottsinstitut. Och på grund av rådande restriktioner för coronaviruset hålls introkursen över videolänk. Men det vinnande konceptet är detsamma och ger hopp för många personer som har drabbats av ryggmärgsskador och liknande rörelsenedsättningar. På RG:s kurser har ledarna också rörelsenedsättning och visar vägen framåt hur det går att leva ett bra liv ändå. De kallas förebilder och delar med sig av hur man blir så självständigt som möjligt utifrån sin egen förmåga och att fokusera på möjligheterna.
– Sommaren 1984 var jag på mitt första Boxholmsläger och var där som deltagare 1985, -86 och -87, berättar Åsa.
1988 fyllde hon 18 år och hade åldern inne för att själv bli ledare. Hon jobbade sedan varje sommar på Boxholmslägret till och med 1992. Hon blev dessutom mycket engagerad i RG Polen och jobbade där på läger en gång per år, ibland två.
– Jag jobbade även på RG:s kansli omkring 1988–89 och det var mitt första riktiga jobb i Stockholm.
RG-läger i Boxholm 1984. Åsa sitter i andra raden näst längst ut till höger. 
Full aktivitet på idrottsplanen. RG-läger i Boxholm på 80-talet.
Boxholmslägret bytte senare namn till uppföljningskurs och är steget efter introkursen. Även uppföljningskursen flyttades till Bosön, för att senare flyttas till Valjeviken och byta namn till Sommarkurs.
På ett läger i Polen träffade Åsa en man som kom att bli hennes första make. Hon tog tjänstledigt från jobbet, hyrde ut sin lägenhet i andra hand och flyttade till Polen. På universitetet i Lublin studerade hon polska, polsk kultur och polsk historia. Under de tre år som hon bodde i Polen var hon engagerad i RG i Lublin. Åsa och hennes make flyttade sedan till Sverige, 1997 jobbade Åsa på sitt sista RG-läger och 2003 skiljde de sig.
– När jag kom tillbaka till Sverige blev jag väldigt engagerad i Neuroförbundet från 1999 till och med 2013 och sedan i DHR från 2014. Sedan blev jag frustrerad och tänkte att jag får bli politiker och se om det går att påverka. Och det gör det. Men det tar väldigt lång tid.
Åsa har haft olika projektanställningar, jobbat med barnassistans – att stärka rätten för att den personliga assistansen är till för barnen och inte för föräldrarna – samt har arbetat som kurator på en avdelning för inneliggande patienter med ryggmärgsskada.
Sedan i höstas arbetar hon med stort engagemang som förbundsordförande i medlemsorganisationen DHR, som arbetar rättighetspolitiskt med utgångspunkt från FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sveriges riksdag antog konventionen 2006, och 2009 trädde den i kraft. När en stat har ratificerat konventionen, det vill säga åtagit sig att följa den, är den juridiskt bindande. För att ratificera en konvention ska landets lagstiftning stämma med de krav som en konvention ställer. Detsamma gäller hur lagarna tillämpas. Annars begår landet konventionsbrott. FN:s främsta redskap för att skydda de mänskliga rättigheterna är konventioner.
– DHR driver väldigt många frågor och en av dem är att konventionen måste få en starkare ställning i Sverige. Den följs inte. Sverige har vid upprepande tillfällen fått kritik från FN för att Sverige bryter mot konventionen, men inget händer. Att bryta mot den borde få följder i form av straff för beslutsfattare som bryter mot de mänskliga rättigheterna; där är vi inte i dag.
– Andra länder som antagit konventionen och fått kritik tar till sig den och försöker göra det bättre. Inte bara starta en utredning om kommer fram till vissa saker och sedan händer ingenting.
– Vi i DHR menar att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning måste bli lag.
En annan av hjärtefrågorna som DHR driver är att samhället ska bli så tillgängligt som möjligt. En ytterligare hjärtefråga är fattigdom.
– Något vi kommer driva den här mandatperioden är upplysning och påverkansarbete om att allt fler personer med funktionsnedsättning får det sämre ekonomiskt.
Åsa ger flera exempel på försämringar, som att sjukersättning och aktivitetsersättning är väldigt låga och höjs mycket sparsamt samt att skatten som dras är mycket högre än för arbetstagare. Hyrorna höjs, men inte bostadstillägget. Egenavgifter på hjälpmedel införs eller höjs.
– Om man får högre avgift på en sak så kanske man klarar av det, men om det höjs på tio olika områden och inkomsten inte ökar med mer än någon krona år efter år, då finns det inga marginaler att ta av.
Det har blivit allt svårare att beviljas och få ta del av ersättningar och insatser de senaste åren, vilket är tufft för den som drabbas. Det är svårare att få personlig assistans, hemtjänst och ledsagning, och antalet timmar minskas. Undersökningar visar att kvinnor med funktionsnedsättning beviljas mindre stöd.
– Färdtjänstens egenavgift blir allt dyrare, och många får antalet resor nedskurna. Det har även generellt sett blivit svårare att beviljas färdtjänst. Det har blivit i stort sett omöjligt att få parkeringstillstånd för personer med rörelsenedsättning, om du inte kör bilen själv. Bilstödet från Försäkringskassan har försämrats; endast de som har en god ekonomi har råd att köpa och äga bil.
Åsa fyllde 50 förra året och kände att det var dags att prioritera kroppen, som kommit i sista hand under ganska många år. Hon var då en av deltagarna i RG:s utvecklingskurs.
– Det fick mig att bli bättre på att träna.
På fritiden gillar hon att vara utomhus, men under den varmare årstiden eftersom hon är en fryslort.
– Jag har en trehjulig motorcykel, och den älskar jag att köra på sommaren.
Åsas bästa avkoppling är långpromenader med sin man. I april är det fem år sedan de träffades.
– Jag har aldrig varit med om något liknande. Från den stunden är det vi.
För Åsa är det viktigt att utvecklas som person genom ny kunskap och nya perspektiv.
– Även att ha en fungerande vardag där jag kan leva så självständigt som möjligt och bli bemött som den kvinna jag är och inte som en rullstol.
Läs mer om Åsa i en artikel från Kick nr 3 1996. Klicka här!
Åsa och Pjotr från en artikel i Kick 1996.