Åsa fann sin man i Polen

Åsa Eriksson, ryggmärgsska­dad sedan födseln, bytte trygg svensk vardag mot ett osä­kert liv som student på uni­versitetet i polska Lublin. Tre år utomlands har gett hen­ne livserfarenhet, nyfunnen styrka – och maken Pjotr.

Kick träffar paret i Östhammar, Åsas hemstad, dit de båda flyttat efter att ha bott tillsammans i Polen i flera år. Östhammar är en traditionell småstad med smala gator kantade av småbutiker, Hamnen, stadshu­set, kyrkan – allt ligger inom en radie på några hundra meter från Stora Torget. Här finns också, naturligtvis, ett stadshotell. Det är här vi träffar paret över en lunch. 

Åsa Eriksson är bara 25 år men är ändå en veteran i RG-sammanhang. De flesta som deltog i Boxholmslägren mellan 1984 och 1991 känner säkert igen henne. En liten, blond tjej, som var med på alla läger, först som deltagare och sedan som ledare. 

Liten, ja, men inte försagd. Åsa sticker inte under stol med att hon i början av 90-talet var trött på hur RG-lägren utvecklats. Attityden var, säger hon, alldeles för”grab­big” och lägren var alltför inriktade på dem som hade traumatiska skador. 

– Lägren är minst lika viktiga för födel­seskadade, som ofta blivit överbeskydda­de hemma sedan de varit små. Men det fanns en tendens att folk trodde att den som är skadad från födseln är dum i huvudet.

– När man var födelseskadad och tjej dessutom – då var man inte vatten värd, säger hon med skärpa. 

Hon påpekar dock i samman andetag att det senaste lägret hon var med på, i juli i år, gjorde henne positivt överraskad. 

– Det verkar som om det med ny ledning kommit nya prioriteringar. Det behövdes! Åsa blev intresserad av Polen i början av 90-talet. På Boxholmslägren träffade hon åtskilliga polacker och hon blev god vän med en polsk tjej. När så Katarzyna, inter­nationella gruppens eldsjäl, behövde en tjej i rullstol till ett RG-läger i Warszawa passade Åsa på.

– Jag var vid det laget lite trött på bortkle­made svenska invalider som bara satt och gnällde över att de inte hade den senaste rullstolsmodellen. Polackerna sög åt sig alI information som svampar, Det gav mer tillbaka att jobba med dem, säger Åsa. 

Hon blev, som hon säger, ”ganska fast på Polen”. Polackerna hade ett sätt som tilltalade henne. Spontanitet, öppenhet, en vilja att lära. 

I Polen är det på sätt och vis ännu vikti­gare än i Sverige att kunna rätt teknik för att klara sig själv. 

– Att gå i trappa, tiIl exempel, är helt grundläggande i Polen. I Sverige är det överkurs, säger Åsa.

Blev kär i Polen 

Det blev fler läger i Polen och vid ett av dem hon träffade sin blivande man, Pjotr. 

– Vi blev jättekära. Så jag åkte hem, fixade plats på universitetet i Lublin och tog tjänstledigt från jobbet här i Östham­mar. Och så stack jag till Polen. 

Det låter okomplicerat när Åsa berättar, men det är inte svårt att föreställa sig tveksamheten i hennes omgivning. På Öst­hammars företagareförening, där Åsa job­bat som kanslist, var det inte populärt. Lämna jobbet i trygga Sverige och flytta till fattiga Polen! Hur skulle en ung, handi­kappad tjej klara sig på egen hand? 

Pjotr, som idag är 31 år, skadade sig i en dykolycka 1984. Efter en trög inledning på rehabiliteringen deltog han i Rekryterings­gruppens första läger i Polen 1987. 

– Innan dess hade jag inte kunnat förflyt­ta min rullstol själv utomhus, och bara lite grann inomhus, berättar Pjotr. 

Det stora problemet var att det inte fanns några aktivstolar i Polen. Efter RG-lägret skedde dock förändringar. En gammal he­likopterfabrik byggdes om till rullstolsfa­brik och tillverkningen kom igång. 

Pjotr började studera och flyttade hemi­från till ett studenthem med hiss, där det fanns möjlighet att leva ett rörligare liv. Han läste engelska, vilket var ett smart drag. Polen kryllar nämligen av lärare i ryska, ett språk ingen polack vill veta av idag. Däremot är bristen och efterfrågan stor på engelskalärare. 

Det märks att Pjotr inte fuskade bort sina år på universitetet. Hans engelska är av Oxford-typ, välartikulerad och praktiskt taget perfekt. De eftertraktade kunskaper­na har gjort att han kunnat försörja sig på diverse översättningar, främst av medi­cinsk och teknisk litteratur, och på att ge privatlektioner i engelska.

Trångbott 

Pjotr och Åsa bodde tillsammans i Polen i ett rum på nio kvadratmeter, vilket torde ha varit en bra test på förhållandets håll­fasthet. Paret trivdes bra i Polen, men pro­blemet med bostad var svårlöst. Den som vill ha en lägenhet i Polen måste köpa sig en och det är inte billigt. En lya på 50-60 kvadratmeter kostar runt motsvarande 200.000 kronor och utöver det måste man själv se till att anpassa kök och badrum. Pjotr tjänade visserligen bra med polska mått mätt, men det var inte tillräckligt. 

När de så småningom bestämde sig för att flytta till Sverige var det fler faktorer som hade betydelse. Bland annat att maten är bättre och att livet helt enkelt är hälso­sammare i Sverige. 

– Jag har svårt för det polska klimatet och blev lätt sjuk. Och där kan det vara svårt att få hjälp när man blir sjuk, säger Åsa. 

– Om du måste in på sjukhus i Polen kan du ha tur och få bra vård, eller också har du otur. Det är slumpartat, fyller Pjotr i. 

Vi tittar ut genom stadshotellets fönster och ser en ganska sömnig liten stad. Den är trivsam, men det händer inte mycket Här finns inga stora företag eller högskolor. Visserligen kommer Pjotr att lära sig sig svenska på nolltid – han verkar extremt språkbegåvad – men det blir ändå inte lätt att hitta arbete i Östhammar. Därför funde­rar paret på att flytta till Uppsala. Pjotr hoppas kunna hitta arbete på universitetet och även för Åsa borde det vara lättare att hitta ett bra jobb i en större stad. 

Livet må vara lättare i Sverige, men för Pjotr innebär flytten en rejäl kulturell omställning. Svenskarna har sina egenheter. De är mer reserverade och svårare att kom­ma in på livet. Men det finns också många fördelar med det svenskarnas sätt att upp­föra sig, säger Pjotr. De har till exempel större respekt för ens integritet. Och de är bättre på att lyssna. Polackerna är ibland lite väl spontana. 

– Ber man en polack att packa in rullsto­len försöker de först på sitt eget sätt tio gånger innan de lyssnar på vad du säger och gör rätt den elfte. 

Inom vissa områden är det svenska lyn­net speciellt svårt att komma underfund med. Pjotr berättar hur häpen han blev första gången han hamnade på fest i Sverige. Alla drack ur sina egna, medhavda flaskor. I Polen vore det otänkbart. Där ställer man fram det som finns och delar broderligt. 

Idag är heter Åsa Eriksson, Åsa Strahlemo, och valdes till förbundsordförande i DHR 2020. Läs om hennes karriär sedan denna artikel publicerades i Kick nr 3 1996. Klick här!

• 

•