Två steg framåt och ett steg tillbaka
De regler vi har i dag för tillgängligt byggande har vuxit fram under drygt ett halvt sekel. 1966 fattades det första riksdagsbeslutet och 1 juni 1967 trädde de första bestämmelserna i kraft. Sedan dess har vilka miljöer som omfattas, och också kraven i sig, förändrats och utvidgats. I dag ser vi dock en tillbakagång och frågan om tillgänglighet och användbarhet passar allt för väl in under ”två steg framåt och ett steg (eller fler?) bakåt”.
Den 1 juni 1967 trädde de första bestämmelserna om tillgänglighet i kraft. Då ställdes endast krav på tillgänglighet utifrån nedsatt rörelseförmåga och varken bostäder eller arbetsplatser omfattades. Tillgänglighet krävdes i ”skälig omfattning”. Från 1971 kom arbetsplatser att omfattas av kraven och det var också då som personer med synnedsättning lades till. Det är ingen tvekan om att tillgänglighet är en politisk fråga som handlar om så mycket mer än tekniska lösningar. Den handlar om vilka som ska ha tillträde till det gemensamma och om hur vi ska se på regelverk kring bostadsbyggande.
I skriften DHR 80 år av rörelse skriver Susanne Berg: ”Det är lättast att se samhällets värdering av personer med funktionsnedsättning inom de gemensamma områdena i samhället. … Arbetsmarknaden är ett sådant område. Den fysiska miljön och de allmänna färdmedlen ett annat.”
För att driva på samhällsutvecklingen, och också hindra försämringar, är det viktigt att ha koll på inte bara vad som gäller nu utan också på hur vi har nått hit där vi är i dag. Generellt är historiebeskrivningen när det gäller funktionshinderperspektivet inte allmänt känd, något som ökar risken att göra om gamla misstag. Jag har pratat med ett par av dem som, tillsammans med funktionshinderrörelsens idoga kamp, varit med vid avgörande lagändringar.
Margareta Persson, känd profil inom funktionshinderrörelsen och på senare år uppmärksammad för sin bokGamla synsätt spökar än – funktionshinder genom tiderna, medverkade till en viktig milstolpe som ledde till att begränsningen ”skälig omfattning” ströks.
Margareta var i början av 1970-talet anställd på HCK, nuvarande Funktionsrätt Sverige. Hon var också aktiv socialdemokrat. Genom S-föreningen för funktionshinderfrågor drev man, precis som funktionshinderrörelsen, på för en ändring av byggnadsstadgan om att kravet på skälighet skulle tas bort. Margareta lade fram detta för S-kongressen 1975. Hennes yrkande skickades till kongressens redaktionsutskott, där Olof Palme var ordförande.
– Texten som återkom till kongressen att ta ställning till skulle inte leda till några stora förändringar, formuleringarna var direkt mesiga, berättar Margareta och fortsätter:
– Ibland handlar politik om att ha tur och det hade jag. När beslutet om redaktionsutskottets text skulle fattas var kongressalen full. Direkt efter denna punkt skulle vi få ett internationellt besök.
Stämningen var uppsluppen och alla var på hugget. Margareta hade förberett sig väl och laddat för att argumentera emot utskottet.
– Så jag frågade Olof Palme: ”Tycker du att människor med handikapp bara är människor i skälig omfattning?” Min linje vann omröstningen, socialdemokraterna drev frågan och vid en lagändring året därpå togs skälighetsbegreppet bort.
Den lagändring Margareta refererar till lades fram i propositionen 75/76:198. En proposition som, förutom att skälig omfattning togs bort, också innebar att bostäder kom att omfattas av krav på tillgänglighet, att det blev hisskrav från tre våningar i stället för som tidigare från fyra våningar och att också tillgänglighet för personer med nedsatt hörsel eller nedsatt kognition lades till.
– Under flera decennier sågs jag som den stora boven av byggbranschen; det var mitt fel att man slutade bygga trevåningshus av traditionellt slag. Det är ingen överdrift att säga att jag var illa omtyckt, berättar Margareta Persson.
Framsidan av tidningen Forms specialnummer ”Att leva med handikapp” från 1968. Form är en av världens äldsta, möjligen den äldsta, facktidskriften om design, grundad redan 1905.
Mai Almén, en guru inom arbetet för tillgängligt byggande och tillgängliga miljöer, berättar hur hon under arkitektutbildningens övning i formlära, som skulle visa vackra trappor i en park, valde att också rita ramper. Detta kom att bli början till ett hittills 50-årigt engagemang för en miljö som är användbar.
– När jag kom till sluttentan 1968 var orden min professor mötte mig med: ”Ska du inte jobba med tillgänglighet, du pratar ju alltid om det.”
Det är ingen tvekan om hur mycket funktionshinderrörelsens arbete för tillgänglighet betytt. Under åren har förändring drivits på genom satsningar som Anti Handikapp (med bland andra Vilhelm Ekensteen och just Mai Almén), DHR:s tekniska kommitté och den så kallade Tillåtakatalogen, Bygg klokt – funktionshinderrörelsens mångåriga samarbete mellan organisationer som tillsammans arbetade för tillgänglighet och användbarhet.
Jag har själv vid flera tillfällen hört både branschfolk och politiker säga att de nog tyckt rörelsen ibland varit väl militant, samtidigt som de erkänner att det har behövts. Jag tänker i mitt stilla sinne: Hur hade det sett ut om vi som rörelse och som enskilda inte krävt och fortsatt kräva att få komma in, att kunna ta del av, att ta plats både bildligt och bokstavligt?
Våra svenska byggregler bygger till stor del på funktionskrav och har inte så många tvingande minimimått. Det finns dock rådgivande minimimått som anger lutningar, kontraster, vändradie och annat – mått som tagits fram genom forskning. Samtidigt är regelverket fritt på så sätt att det ställer så kallade funktionskrav. Kan du som byggherre visa att du uppfyller kraven på att lokaler, miljöer och bostäder kommer att vara tillgängliga och användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga så har du möjlighet att frångå de rådgivande minimimåtten.
Funktionskrav, i stället för tydliga mått för allt, infördes 1987 med nya plan- och bygglagen. Mai tycker att det var en acceptabel ändring, annars hade vi låst fast den tekniska utvecklingen. Hon är samtidigt väldigt kritisk till att funktionskraven och minimimåtten ständigt ifrågasätts.
– Problemet är att man inte vill följa regelverket, man vill själv kunna bestämma att funktionskraven är uppfyllda, fast de inte är det. Måtten som ändå finns är inte tagna ur luften, det finns forskning på allt och på alla mått. Mått som inte enbart gäller tillgänglighet utan också att det ska vara möjligt att städa, exempelvis finnas tillräckligt med utrymme för att kunna dammsuga under en säng.
Mais största oro gäller bostäder. Synen på tillgängliga och användbara bostäder och tidigare och pågående regelförsämringar har lett utvecklingen åt helt fel håll.
– Det byggs allt fler otillgängliga tvåvåningslägenheter och då kommer vi snart inte ha några lägenheter som går att bostadsanpassa. Försämringen när det gäller bostäder har egentligen pågått sedan 1987, genom att kraven har förändrats och nya formuleringar har gjort att kraven sänkts.
Förutom motståndet mot tillgänglighet till och i bostäder upplever Mai arbetsplatser som det stora problemet.
– Det är ett ständigt motstånd när det gäller arbetsplatser, trots de tydliga reglerna. Jag får som sakkunnig slåss för varenda detalj. Det finns personer med funktionsnedsättning, beroende av tillgänglighet och användbarhet, som arbetar i de flesta yrken i dag, men ändå ifrågasätts kraven.
Mai konstaterar att det gick framåt men går nu bakåt i ett rasande tempo. Förändringen bakåt började för 20 år sedan.
– Det krävs envishet och kunskap. Det är en kamp, det har aldrig varit lätt, säger Mai och berättar hur hon genom alla år tvingats slåss för att lagen ska följas.
På senare år har Sverige gjort internationella åtaganden om tillgänglighet och om universell utformning. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning gäller i Sverige sedan snart elva år och i konventionen tydliggörs tillgänglighet som en rättighet i sig och som en förutsättning för att de mänskliga rättigheterna ska komma personer med funktionsnedsättning till del.
Sverige har kritiserats av FN för att vi inte efterlever våra egna regler för tillgängligt byggande och sedan den kritiken gavs har läget än mer försämrats. Jag har själv varit med och drivit igenom diskrimineringsformen bristande tillgänglighet, just för att vi ska kunna pröva alla dessa fall då regelverk sätts åt sidan och människor utestängs och exkluderas. Tillgänglighet finns också med i Agenda 2030 som en förutsättning för hållbar utveckling. Jag undrar när allt detta, som borde leda utvecklingen åt rätt håll, kommer att få genomslag?
Vad säger denna kamp, som funktionshinderrörelsen bedrivit i alla år, som Mai och Margareta berättar om, om oss som samhälle? Hade Sverige sett annorlunda ut om vi haft tydligare och starkare politiska röster som stått upp för en samhällsutformning som utgår från den mänskliga mångfalden? En politik som vågat ha visioner, som sett allas rätt att kunna delta i samhällslivet, och att kunna både bo och besöka andra, som en möjlighet. En politik som klargjort att det minsta vi ska göra är att följa regelverken.
Jag funderar på de erfarenheter, samtal, förluster och segrar på området jag själv varit med om under åren som jag på olika sätt arbetat med tillgänglighet. Och i min egen vardag som rullstolsanvändare.
I nästa artikel tänkte jag lyfta konkreta exempel på tillgänglighet och otillgänglighet i den miljö vi alla ska kunna fungera i nu.