På RG:s kurser i Valjeviken tränar och umgås vuxna, ungdomar och barn sida vid sida för att hantera sin skada eller sin anhöriges skada, med mål att nå längre och ha roligt samtidigt.
– Han sov första natten hos mig, säger en mamma om sin tioåriga son och fortsätter:
– Sedan har han sovit med de andra barnen. Det är hans första läger. Redan första dagen såg jag en förändring hos honom. Han är inte lika bekväm som hemma. Han vill göra saker själv. Det ska vi ta med oss hem.
Så härmar hon vad han sa när han kom farande till henne på rasten den första dagen:
– Mamma, mamma, jag har jättekul!
Hon skrattar åt en tanke.
– Han glömde mobilen i dag. Jag ropade efter honom. Han hörde inte. Mobilen har inte behövts laddas på hela tiden, säger hon nöjt.
Varje kurs och läger är lika och olika. Har du varit på en kurs kan nästa vara annorlunda. Det beror på människorna, deltagarna likväl som ledarna. Den här kursen är lugnare än tidigare, säkert av flera orsaker. Ledarna och trådhållarna berättar.
– Det är mindre av grupperingar. Det är mest positivt att det är så. Alla är delaktiga och måna om varann. Jag har vid varje måltid bytt bord för att få en ny bordsgranne och jag har noterat att deltagarna gör samma sak. Många av ledarna är nya och deltagarna är överlag äldre än vad de brukar vara.
Efter varje kurs skriver deltagarna om vad de gillade, ogillade och vad de saknade på kursen. Åsikterna hjälper till att forma innehållet på nästa kurs.
– I flera enkäter har det kommit önskemål om att slippa väckningarna som innebar olika slags bus som att få vatten över sig, skramlande kastrullmusik eller bli sminkad när man sover.
De roliga aktiviteterna med cyklar, kajaker, bollar, lek, hästar med mera har betydelse. Man vågar ta ut svängarna i den roliga aktiviteten. Det är ändå finliret med de vardagliga övningarna, i de upprepade förflyttningarna, påklädningen och att få höra och se förebildernas kunskap som ger den största friheten, friheten att skapa det liv man vill.
– Jag har flera gånger hört att det deltagarna lär sig här på ett par veckor är mer än vad de lär sig på rehabiliteringen där de bor.
En tjej med tetraplegi berättar.
– Jag har assistenter hemma och får hjälp med toabesöken. På lägret har jag lärt mig att göra det själv, genom att en förebild har visat hur. Det är en befrielse.
En kväll föreläser en man i stol om målsättning. Han tävlade i skidåkning för snart 25 år sedan då han bröt ryggen. De flesta som lyssnar har också en ryggmärgsskada.
– Det finns ingen gräns för den psykiska och den fysiska prestationen. Det är vår bild av vad som är möjligt som styr, säger han och avslöjar att han som nyskadad gjorde en lista över allt han inte längre kunde göra.
Med tiden märkte han att det kunde han visst om han bara ville och såg annorlunda på saken.
– På min lista stod det gå och springa. Jag går och springer i dag… med rullstolen. Det är mitt sätt att gå och springa.
Föreläsaren uppmanar oss att sätta mål, göra avstämningar och förutom resultat ha ett känslomål om hur vi vill känna när vi har uppnått målet.
– Ta reda på vad som är viktigt i ditt liv och gör det helhjärtat. Självförtroende är en färskvara. Fyll på så ofta du kan.
Klockan är halv tio på kvällen. Lång träningsdag avslutad med föreläsning och rummet är fyllt av glada ansikten. Ett kommer emot mig. Hennes ögon glittrar. Hon har något att berätta. En ledare med tetraplegi som förra året var rätt färdig med killar.
– Jag har spelat rugby i några år och när vi spelade i Danmark förra året så träffade jag en kille som också spelar rugby. Han är från Köpenhamn och har barn liksom jag så vi har rätt fullt, men vi träffas så ofta vi bara kan, säger hon och ser fullkomligt kär ut.
Hela kursgården är fylld av små pärlor. En del är svärtade av sorg över förlust och en del skinande av glädje och framtidstro. Tydligt är att livet är föränderligt och här på Valjeviken är siktet inställt på ljuset, för det är dit man vill när man som deltagare söker sig hit.
