Dick Stenberg, paraplegiker från Göteborg: Vilken pedofil som helst kan ju ta flyget till Thailand!
För Dick Stenberg var det självklart att om man skulle man åka till Thailand så skulle det bli via landbacken i en skrotfärdig Chevy Van. Flera av hans vänner och bekanta ställde sig tveksamma till en sådan resa. Kanske med all rätt?
Den 11 juni köper Dick Stenberg, tillsammans med barndomskamraten Fredrik Remstedt och olycksbrodern tetran Anders Ljungblom, en 14 år gammal Chevy Van. I den tänker de korsa Europas och Asiens kontinenter. Resan har planerats noga under vintern och eftersom de bara har åtta veckor på sig är det viktigt att tidsplanerna håller. Åtta veckor kan tyckas lite för en tripp som fågelvägen är sjuhundra mil genom Tyskland, Österrike, Italien, båt över till Grekland, Turkiet, Iran, Pakistan, Indien, Tibet, Laos och slutmål Thailand.
Det är viktigt att tidsplanen håller också därför att Anders inte kan ansluta förrän i Teheran. Innan han kan åka måste han nämligen hinna fira sin systers bröllop.
Dick tycker att det här var helt vansinnigt – det skulle förmodligen bli fler bröllop för systern än vad det skulle bli sådana här resor. På skämt får vi hoppas.
Resan genom Europa går ganska smärtfritt. Först i närheten av Brindisi i södra Italien bilen börjar hosta en aning. Kylarelementet har börjat läcka. Rena bagatellen jämfört med det som kommer att hända, skulle det visa sig. På båten till Grekland får både bilen och vännerna vila sig. Bara norra Grekland återstår innan Turkiet och så småningom Asien tar vid. Etapp ett är avklarad.
I Turkiet blir det första riktiga stoppet på resan. I staden Konya har Dick en kamrat som han bestämt träff med. Han hjälper dem att se till bilen. Kylarelementet lagas och kompletteras med ett gammalt Fiat-element som fästs utanpå motorgrillen.
Det behövs i de heta öknar som väntar. Turkiska medelhavskusten bjuder på några välbehövliga latdagar och Turkiet är ett land som Dick varmt rekommenderar om man vill göra sin charterresa lite mer exotisk. Vänliga människor, god mat och fina stränder.
En oväntad passagerare
När nu Europa blivit Asien förstod man att strapatserna skulle bli tuffare. En annorlunda kultur och mentalitet i kombination med dåliga vägar och språkförbistring var att vänta. Men det var inte första gången för Dick och Fredrik. De träffades första gången som barn när de bodde i staden Tabriz i Iran. Deras föräldrar var biståndsarbetare för SKF och Sandvik. Det var med spänning som Dick och Fredrik tog sikte på sin gamla uppväxtstad. För att få lite hum om avstånden är Turkiet cirka 150 mil fågelvägen. Om man sedan tänker sig att vägarna går genom berg och öknar kanske man kan förstå att det knappast är frågan om en normal semestertripp i Svedala.
I gryningen den 27 juni, strax innan gränskontrollen till Iran, siktar de Ararat. Berget som Noak strandade på efter jordens syndafall. Det är nästan med tårar i ögonen som de beskådar den vackra utsikten och den snöbeklädda bergstoppen som sticker fram över molnen. 5137 meter över havet.
Här får de för första gången stifta bekantskap med ”Cane du passage”. Ett dokument som krävs av de flesta länder i Asien och som man skall skaffa från Motormännens riksförbund INNAN man reser. Men det var knappt med tid innan resan, tillståndet var dyrt och krångligt att skaffa och med ”göteborgsk” det-ordnar-sig-alltid-mentalitet hade man rest iväg utan. Så nu stod man där, i händerna på andra människors välvilja.
Lyckligtvis löser det sig genom att de ”hyr” en tullare för sextio dollar som skall följa med tills de lämnat landet. En extrapassagerare som de inte räknat med.
I Tabriz har åren satt sina spår och inget finns längre att känna igen från deras barndomsår. Besvikna åker de vidare. Nu är det viktigaste att nå Teheran före det flyg som skall förena Anders med ressällskapet.
Det visar sig nu att tullaren är en god tillgång. Utan honom hade det varit svårt att överhuvudtaget ta sig igenom huvudstaden Teheran. Trots den dåliga skyltningen och den täta trafiken hittar man nu flygplatsen redan kvällen innan ankomstdag. De bäddar ner sig i bilen och sover några timmar innan en äventyrslysten Anders anländer planenligt med morgonflyget den 12 juli. Det har nu gått två veckor och etapp två är avklarad.
Ur askan i elden. Efter att ha rekognoscerat läget var det dags att bryta upp, igen. Dick och Fredrik har bara fått visum i Iran för fem dagar så det gäller att stå på de drygt hundra mil som är kvar innan man når gränsen till Pakistan. Även om ”Ur askan i elden” är ett mycket uttjatat uttryck så stämmer det hundra procent med det som väntade i Pakistan. Vid gränsen blir de vägrade att fortsätta när ”Cane du passage” återigen kommer på tal. Utan möjlighet att återvända till Iran tas nu alla slags ”invalidknep” till för att få tullvakterna att vekna. Man får ett tillfälligt genomresetillstånd till staden Quetta där en högre tulltjänsteman ska bestämma över deras fortsatta öde. Naturligtvis får de med sig en oplanerad passagerare – den här gången för att bilen inte ska säljas efter vägen.
De anländer till Quetta en fredagseftermiddag. Provianten är slut och allt är stängt. Med tanke på hur svårt det är att få tag i alkohol i muslimska länder misströstar de ett tag. Men efter lite vila gör de det bästa av situationen och beger sig ut på jakt efter någon västerlänning som möjligtvis kan känna till någon illegal ölutskänkning.
Slumpen ordnar det! Den första de träffar är en amerikan som jobbar på Handicap International, ett rehabställe för sönderskjutna krigsoffer. De åker med till förläggningen där det mest finns minsprängda afghaner, men även en och en annan ryggmärgsskadad. De provar och lånar ut rullstolarna med några killar som ogärna byter tillbaka. De tittar på centrets hjälpmedelstillverkning som mest består av benproteser och enklare rullstolar av trä. Senare på kvällen ordnar det sig även med ölköp, fast inte helt utan komplikationer. Först skall ett mycket detaljrikt formulär fyllas i innan den inte alltför imponerande inhemska drycken smygs in i bruna papperspåsar på hotellrummet.
På måndag morgon får de äntligen träffa tulltjänstemannen som, otroligt nog, snabbt ordnar ett tillstånd att resa vidare till gränsstaden Lahore. I dessa trakter pågår sedan länge krigsberedskap mot Indien och de blir uppmanade att ta det försiktigt. På en väg som mest består av gropar och utan karta känns det riktigt tryggt att ha ännu en tulltjänsteman, den tredje i ordningen, med sig.
I Pakistan har man en väldigt speciell körteknik för att klara av de katastrofalt dåliga vägarna. Utlänningar kör sällan fortare än 30 km i timmen för att stå ut med alla vibrationer. Pakistanierna har kommit på att man klarar vibrationerna lika bra om man kör 80 km i timmen. Eller mer! På så sätt bottnar man aldrig i groparna. Om de inte är för djupa vill säga! Då smäller det utav bara helsicke. Något Dick kan intyga efter att ha slagit huvudet i taket när han väcktes mitt i natten av att kardanaxeln höll på att gå av. En likblek och trött Anders håller sig fast så gott det går i stolen bredvid och har i timtal övervakat att tullmannen, som fått äran att köra, inte skall somna.
Ett annat problem är sanden som förblindar chauffören när den virvlar upp bakom de julgranspyntade lastbilar som dyker upp tätt, tätt på de alltför smala vägarna. Det gäller att memorera hur vägen svänger redan långt innan mötet och hoppas att man minns rätt. På natten är det här dessbättre inget problem. Då ser man inget alls!
Som överallt i världen går givetvis störst först. Trots detta försöker tulltjänstemannen skrämma de mötande lastbilarna av vägen, utan resultat, för att sedan i sista sekunden väja ner med två hjul i vägrenen. Berg och dalbanan på Liseberg – kasta dig i väggen.
Den slutliga smällen. Det dyker upp check points allt tätare när de närmar sig orosområdet. Beväpnade vakter stoppar bilen för kontroll. Det blir tröttande när det händer varannan kilometer. Även militärerna tycker att det är tröttande och enformigt att stoppa bilar och lånar gärna ut sina ”Kalachnikovs” (ett ryskt automatvapen) mot en åktur till nästa check point där nästa gäng tjuvåkare väntar osv.
Efter att ha kört en hel natt kommer den slutliga smällen i gryningen. Klarvaken och omtumlad konstaterar Fredrik att hela bakaxeln ramlat av. Kardanaxeln ligger i sanden tjugo meter bakom bilen och oljespåren är ymniga. För att komma över den första chocken letar Anders fram en undangömd whiskyflaska som snabbt blir tom.
”Vad skulle man annars ta sig till mitt ute i öknen klockan sex på morgonen”, frågar sig Anders och ser lite uppgiven ut.
Senare skulle det visa sig att chauffören till råga på allt har kört fel. Till de sextio mil som de klarat av under natten återstår ytterligare sextio. De skickar iväg tullaren för att hämta hjälp i närmaste stad. Två timmar senare kommer han tillbaka med lite folk och frågar efter verktyg. Det enda som finns att tillgå är några tänger och justeringsnycklar för rullstolar. Glada i hågen lägger sig mekanikergänget under bilen och dividerar och diskuterar om ett lämpligt tillvägagångssätt att få dit de trasiga delarna.
Hoppades på underverk. Törstiga, trötta och utan hopp i femtio graders värme satte sig våra vänner i den lilla skuggan bakom lastbilen och hoppades på ett under. Till slut blir Dick och Anders, nästan medvetslösa, skjutsade till ett liten by två mil från olycksplatsen. De sov ut i luftkonditionerade hotellrum medan Fredrik och tullaren åkte tillbaka fortfarande i tron att bilen skulle kunna lagas.
På kvällen väcks de av Fredrik som berättar att bilen kommit till stan. Via bogsering. De övertalar lastbilschauffören att bogsera dem till Lahore, som de tror ligger på två timmars avstånd. Chauffören vet att det egentligen är sextio mil och begär ett hutlöst pris (tycker vännerna).
Ett konstigt ljud efter bara en mil får dem att titta ut. Alla som sett Långben köra husvagn nedför berget på julafton, kan se bilden som mötte dem. Axeln hade nu lossnat så mycket att hjulen stack ut en meter från bilen! Det var omöjligt att få chauffören att inse att det skulle vara lönlöst att fortsätta. No problem, no problem! Bilen hissades upp och axeln trycktes in. Den här gången skulle det nog gå bra bara de körde saktare.
Hundra meter senare händer samma sak igen. Bilen hissas upp och verktygen fram. Intresset för att laga bilen var det inget fel på. Nya människor i en strid ström stannade och lade sig under bilen och diskuterade en stund och sen kom det nya. Som mest låg där fem sex man i taget.
Fyra på morgonen gav våra vänner upp och försökte åka tillbaka till det hotell de bott på tidigare. STÄNGT! De försökte stjäla sig några timmars sömn på hårda britsar på en taxistation, vilket inte var lätt. Men det svåraste av allt, var att behöva erkänna, att de skulle bli tvungna att ta en enkel biljett till Bangkok. På det där förbannade pedofilflyget! Det hade gått tre veckor, bilen var trasig utom all räddning och med cirka fyra hundra mil kvar fanns inte mycket att välja på. Nåja, det kunde ha varit värre – de hade iallafall en biljett till jordens paradis. Långt från skitiga landsvägar och heta öknar. Nu skulle det äntligen bli semester!
-Lyckat ändå, menar de. Sporrade att försöka igen.
Ångrar ni bilresan så här efteråt?
-Nej tvärtom, det utmanar en att försöka igen. Även om det låter jobbigt så var resan både spännande och rolig, intygar både Dick och Anders.
Är det något som ni skulle göra annorlunda? Köpa en bättre bil till exempel.
-Det beror på hur rik man är. Till exempel, för att åka in i Iran, måste man ha en bankgaranti på 300 procent av bilens värde innan Motormännens riksförbund utfärdar det omtalade ”Cane du passage”. På så sätt försäkrar sig iranska myndigheter om att de får in de import- och tullavgifter (som är 300 procent), ifall bilen skulle säljas svart i landet. Tänk dig en fräsch bil för 100 000 kr och sen 300 000 till på kontot, det blir dyrt.
-Nej, vi chansar nog med en ny skrothög I så fall.
Och hur var det i Thailand?
-En av de finaste platserna man kan tänka sig, vänliga människor, bra uteliv och bra dykvatten.
Till sist, var det bara vi här hemma som tvivlade på att ni skulle komma tillbaka helskinnade?
-Definitivt, avslutar Anders.
Artikeln är tidigare publicerad i Kick nr 4 1994.