Text: Peter Andersson Foto: Arkiv

KRÖNIKA från 1982

Gamla godingar

Bra att veta innan du läser artikeln:
Året var 1982 och RG Aktiv Rehabilitering (då Rekryteringsgruppen) väckte ont blod i delar av handikappvärlden. Man anklagades av både föreningar och individer för att enbart satsa på elit och idrott. I Kicks allra första krönika svarar Peter Anderson-Pope på angreppen. 

”Idrotten är ett oslagbart medel när det gäller att nå en bit på vägen”, skriver Peter Andersson i en krönika om idrott och rehabilitering. Däremot behöver inte idrott vara allt för alla som blivit handikappade. Peter arbetar på Rekryteringsgruppens kansli. 

Nog skulle man önska att man kunde gå och springa och windsurfa och åka rullskridskor och lira hockey, det håller säkert alla med om som inte kan det p.g.a olika former av handikapp.

Många håller förhoppningsvis också med om att när man har ett handikapp så måste man försöka minimera följderna av det. 

De här tankarna försökte jag och en kamrat föra fram i en artikel i DN förra vintern. Jag berättade om saker jag lärt mig göra med min rullstol för att klara mig bättre, bl.a. köra på bakhjulen för att kunna ta mig upp- och nedför trottoarkanter. 

I artikeln sade jag också att jag är glad att jag inte längre är något ”bylte”, eller rättare att jag inte längre ser på mig själv som ett bylte. 

Den här artikeln missuppfattades emellertid och väckte en hel del ont blod. Bl.a. skrev en kvinna i DHR:s tidning SHT att jag och Rekryteringsgruppen låter påskina att idrott är det allena saliggörande, och att alla oavsett skada eller sjukdom, kan träna upp sig hur mycket som helst. 

Ingenting kan vara mer felaktigt. De erfarenheter jag har fått, dels genom arbete på RG:s träningsläger, dels genom att själv träna visar att för det första så sätter handikappet en gräns för hur långt man kan komma (även om jag tror att få har nått dit), och för det andra så behöver inte idrott vara allt för alla som blivit handikappade. 

Däremot så anser jag att idrotten är ett oslagbart medel när det gäller att nå en bit på vägen. Och då menar jag inte enbart idrott som snäv elit- och tävlingsidrott, trots att den har ett berättigande även bland handikappade, utan idrott som en rehabiliterande åtgärd. Jag tror nämligen att de flesta vill bli lite mer rehabiliterade och oberoende och lite starkare.

Sedan har vi det här med att alla inte kan bli lika bra. Så är det för handikappade och icke-handikappade, inom och utom idrotten. Skillnaden är att för oss handikappade är det många fler faktorer som sätter gränser för hur långt vi kan nå. 

När det gäller hur ”bra” man kan bli fysiskt och psykiskt är det naturligtvis viktigare för en handikappad människa, eftersom hon oftast har ett så dåligt utgångsläge. Hur ”bra” man kan bli kan ju också vara avgörande för vilken ”skjuts” man kan få på livet i stort. 

Jag kommer ihåg första gången jag körde ett landsvägslopp i rullstol. Det var till viss del en hemsk upplevelse. Jag var klart långsammast av alla deltagare och hade problem i flera av backarna där andra susade fram. 

Efteråt tyckte jag på något sätt att det enda jag hade fått ut av alltihop var svart på vitt på att jag var sämst. De som stod och tittade på längs vägen undrade nog vad jag var för slö figur som inte orkade köra fortare. 

De visste inte att jag inte har tillräckligt med fungerande muskler i armar och händer för att kunna jämföra mig med de andra deltagarna. 

Nu, efter flera landsvägslopp, vet jag att det inte är för åskådarnas utan för sin egen skull man åker och för någon i samma situation som kanske får en kick av att se det. 

Det är väldigt lätt att bli bitter när man ser andra med lättare handikapp klara av sin situation och alla hinder med sådan lätthet. Men ur bitterhet kommer inget positivt och konstruktivt som kan hjälpa en person att förändra sina villkor.

Bland handikappade, med andra och kanske gravare skador än ryggmärgs- och polioskador, talas ibland om att deras är sämre eller rentav fulare. Jag tror att det är omöjligt att värdera handikapp på det sättet.

Om man överhuvudtaget kan gradera eller värdera handikapp så är det efter hur grava eller lätta följder som sjukdomen har. Däremot kan jag förstå att någon som är svårt sjuk i MS eller muskel-dystrofi, eller har en grav CP-skada, tycker sig ha ett kämpigare och svårare handikapp. 

Men även om man har ett handikapp som på alla sätt verkar vara omöjligt att lindra det allra minsta så kan man inte ta detta som förevändning att förvägra andra att träna för att bli bättre och starkare. 

Tveklöst är det så att ett handikapp hindrar en person att göra vissa saker, men tveklöst är det också så att man kan göra väldigt mycket även med ett handikapp. Jag tycker att man ska ägna sig helhjärtat åt de sakerna istället för att sakna dem man inte kan ägna sig åt. 

Allt kan ingen människa göra – handikappade eller inte – så man måste ändå välja bort en del. Det problemet behöver vi alltså inte brottas med. Alltid något! 

« Startsidan
« Startsidan