Text: Yvonne Svensson Foto: Yvonne Svensson

Helle from hell to well

Personporträtt

”Bump in the road” är 20-åriga Helle Anderssons beskrivning på hur det är att sitta i rullstol. Hon tycker att ryggmärgsskadan är ingenting jämfört med uppväxten i skolan på Gräsön i Östersjön. Nu går Helle på idrottsfolkhögskolan på Bosön och vill stanna tiden.

Artikeln om Helle publicerades första gången i maj 2018.

Helle Andersson syns. Hon är som en påfågel full av känslor, tankar och liv. En påfågel som de svenska talgoxarna har velat tysta ned. Det har inte gått. Vi träffas under repetitionsperioden av en elevmusikal som Helle har en dansroll i. Hon dansar i stol tillsammans med ett gäng gående elever. Det är bara några dagar kvar tills de uppträder på Lidingö stadshus. Helle skrattar inför tanken att stå på scen.
– Det känns roligt och nervöst. Det ska kännas nervöst också, för att det ska gå bra. Jag hoppas att alla kommer vara lika energiska och glada som när vi tränar.

Vi är på ett café fyllt av ålderspensionärer som har fikapaus från sin danskurs. Ett café som annars brukar vara lugnt brusar nu av ord. Därför böjer sig Helle fram mot mikrofonen varje gång hon talar om något viktigt. Hon talar med hög röst, artikulerar noggrant och med en energi som får mig att skratta.
– Det är bra, säger hon. Man ska hellre skratta än gråta. Om det inte hjälper att gråta över en viss situation så kan man lika gärna skratta. När jag mår dåligt frågar jag mig varför och när jag kommer på orsaken behöver jag inte tänka mer på det och då gör jag någonting annat.
Det låter enkelt. Helle besvarar mina tankar:
– Jag mår inte dåligt så ofta. Jag kanske förtränger mycket, säger hon glatt med en gnutta eftertanke och byter ämne.
Hon vill tala om RG också. Hösten 2016 var hon deltagare på RG:s introduktionskurs för ryggmärgsskadade.
– På en vecka lärde jag mig mer än vad jag någonsin har gjort på sjukhuset, ”Oj, man kan ta bort tippskydden! Oj jag har för stor stol!”. Man får hjälp för att alla sitter, bokstavligt talat, i samma sits. Det är roligt och nyttigt och sedan dess har jag kommit i gång mycket.
– Stiftelsen Spinalis är också bra och påminner om en stor RG-kurs. De som arbetar med rehabilitering sitter i rullstol, som ledarna på RG:s kurser gör. Det sättet att lära ut är så häftigt att jag tycker att det borde bredas ut mer i Sverige.
Helle är övertygad om att alla deltagare på RG-kurserna vill lyckas.
– Det spelar ingen roll vilken skada eller ålder du har. På kursen där jag var ledare fanns en äldre dam som inte var bäst men hon var mest taggad av alla. Attityden är viktig om man ska lyckas, säger Helle med eftertryck.
– Det mesta sitter i huvudet. Om du tänker att du inte kommer att lyckas, då gör du det inte. Men tänker du ”nu tar vi dom”, då är det oftast inga problem.

– Det är jag som är viktig och jag är den enda som kan göra någon skillnad i mitt liv. Allting sitter i huvudet har jag bestämt mig för.

Med sådan övertygelse om den egna förmågan som Helle har så kan man tro att hon saknat motgångar i livet. Det är snarare motsatsen. Hon växte upp som 16:e generationen på Gräsön i Roslagen – en ö hon ville ifrån, där hon genom skolåren blev mobbad, slagen och våldtagen.
– Som tjej får man räkna med att bli våldtagen någon gång i livet. Det är inget konstigt i min ålder att det händer. ”Me too” du vet.
Helle är 20 år, på väg mot 21, och har redan varit med om en hel del.
– Jag brukar vara beredd på att saker kan hända. Jag kollar av läget där jag är. T-banan, fester, här.
Hon breder ut händerna åt sidorna och ringar in caféet.
– Jag tror att jag tänker så omedvetet på grund av min barndom och det som hände då.
Hennes inställning i livet är att hon tycker att man ska vara duktig, göra det bästa man kan i varje situation och behandla andra som man själv vill bli behandlad. Hon går nu den ettåriga Allmän kurs Idrott, med tillvalet teater.
– Den här skolan är lätt. Man kan bara få godkänt.
Helle lyser upp när hon tänker på klasskamraterna hon har nu.
– Här är det annorlunda. Alla är så snälla och det har redan gått ett halvår. Jag vill stanna tiden! utbrister hon glatt.
Rullstolen är något som har gynnat Helle. Det är något hon är bra på och hon säger att folk blir imponerade bara av att hon balanserar lite på bakhjulen.
– Trevligt, konstaterar hon nöjt. Att sitta i rullstol är lättare än tiden när jag växte upp. Visst är det jobbigt med inkontinens och smärta. Men det finns inte tid att svära över att behöva åka genom snön till elevboendet för att byta kläder och duscha och skynda tillbaka till skolan. Att det måste göras har blivit en norm.
Helle vill köra maraton till sommaren. Hon har sökt RG:s sommarkurs i Valjeviken men innan dess ska hon åka med kyrkan till ett tillgängligt kloster i Taizé i Frankrike, dit alla är välkomna.
– Jag har varit där två gånger tidigare, men aldrig i rullstol. På gudstjänsterna, som är tre gånger om dagen, sjunger vi taizésånger på olika språk. Sångerna består av två meningar och upprepandet blir meditativt.
Helle har varit rätt engagerad i kyrkan.
– Jag skulle inte säga att jag tror på Gud, men jag tror på något större än oss. Det är skönt att ha något annat än sig själv att skylla på, något att säga förlåt till och så är det klart sedan.
Hon tvekar.
– Jag vet inte. Jag vill inte säga ditten eller datten, inte reta upp någon. Jag vill inte ens ha en favoritfärg för då är jag elak mot alla andra färger. Jag vill vara opartisk, säger hon som punkt för ämnet.

Uppväxten har präglat Helle. När hon var liten och utsatt fick hon ingen hjälp från lärarna och hennes föräldrar förstod inte allvaret eftersom varken Helle eller lärarna berättade för dem.
– Då lärde jag mig att det inte finns någon här som kan hjälpa mig. Gud finns inte i verkligheten även om jag kan prata med honom och hitta en slags styrka där.
Hon fann då att det är viktigt att tro på sig själv.
– Det är jag som är viktig och jag är den enda som kan göra någon skillnad i mitt liv. Allting sitter i huvudet har jag bestämt mig för. Jag gav bara fan på att nu ska jag göra det här. Livet.
Helle vill trots historien inte byta ut sina erfarenheter.
– De har gjort mig till en starkare person, Därför har jag inte tagit det här med skadan så himla hårt. För mig är det bara ett till gupp ”in the bumpy road” och inte ett så stort gupp heller, tycker jag.
– Det är uppväxten som har påverkat mig och den påverkar mig fortfarande, fast psykiskt. Visst blommade det upp i början av skadan. Jag var låg och tänkte: ”Vem vill ha mig? Jag kommer att dö.” Men när det hade gått ett år kunde jag sätta det i perspektiv och det är inte så jobbigt som jag trodde.

Helle är ihop med en kille sedan några månader.
– En arab. Jag har svårt för svenska killar. De är mer stängda än dem som har levt i andra länder. Visst kan araber ha dålig kvinnosyn, som alla andra män, men det finns de som respekterar kvinnor mer än svenskar. De månar om familjen. De frågar om de kan köpa något från affären, diskar efter sig, handlar mat.
Helle tänker efter.
– De lyssnar för att de vill förstå dig. Svenska killar verkar lyssna för att de vill ha något av dig. De lyssnar inte. Jag känner så. Men det kan vara att jag tycker så för att de alltid har varit elaka mot mig i skolan.

Helles utanförskap i skolan på Gräsön gjorde att hon bytte till ett gymnasium i Uppsala.
– Jag fick inga kompisar där heller och började tvivla på mig själv. Då fick jag kompisar utanför skolan och många av dem hade bara bott i Sverige i några år. De sågs på stan och där träffade jag dem. Alla var välkomna.
Helle tror att det är den erfarenheten som har gjort att hon upplever det som hon gör.
– Vi har historier bakom oss. Min kille och hans familj flydde till Sverige för två år sedan via båtar. Han är normal fastän han har varit med om en del. Vi är på samma nivå på något sätt.
Helle tog ett sabbatsår från gymnasiet i Uppsala, startade ett café, tog körkort och reste med kyrkan.
– Samma höst skulle jag läsa polisförberedande inriktning på en folkhögskola. Jag är intresserad av rättvisa. Två månader innan utbildningen skulle börja bröt jag ryggen när jag föll sju våningar från en balkong i Uppsala, ”end of story”.
Helle tänker efter och det låter som om hon har sagt det förut.
– Jag tycker helt seriöst att jag inte har haft det jobbigt. Det är bara sådant som händer. Man har haft tur ibland och otur ibland. Kanske lite för mycket otur, men hur många får chansen att berätta att de blivit mobbade utan att de också har börjat mobba andra?
Hon ser på klockan. Nu är det bråttom. De ska repa en sista gång innan föreställningen. Påfågeln som skiten inte fastnar på tar tunnelbanan i riktning mot Lidingö.

« Startsidan
« Startsidan