– Rullstolsträningen på Bosön
Som fyraåring drabbades Gabriella av sepsis och för att hon skulle överleva blev läkarna tvungna att amputera hennes underben. Nu tränar hon rullstolsteknik med rehabinstruktören Pierre på Bosön. Men det blir också en del livsviktigt snack. Häng med på ett pass! Tidigare publicerad i Magasinet Kick 2025.
Gabriella Eser, 10 år, sitter i soffan utanför sporthallen med mamma Jenny och pappa Burhan. De väntar på Pierre Samuelsson, RG:s rehabinstruktör, som sedan några månader tillbaka blivit en viktig person i Gabriellas vardag. Tipset om träningen på Bosön kom från en fysioterapeut på Karolinska universitetssjukhuset, när föräldrarna efterfrågat lite mer regelbunden träning.
Ungefär varannan vecka kör de de fem milen mellan Södertälje och Bosön för att Gabriella ska få träna rullstolsteknik med Pierre. Och det är nästan alltid efter skoltid.
– Vi vill inte att hon ska missa skolan, och därför är vi jätteglada och tacksamma för den här möjligheten, säger Burhan när Pierre dyker upp och ber Gabriella följa med in i hallen.
Just i dag är ettundantag; klockan är bara elva på förmiddagen. Gabriella har varit på läkarbesök på morgonen och är ledig från skolan.
Rullstolsträningen på Bosön
Pierre hämtar, med Burhans hjälp, vagnen med olika hinder och placerar ut en kvadratisk låda mitt på hallgolvet. Gabriella ska sedan prova att ta sig upp och ned för den. Pierre visar hur han gör och ger henne några råd på vägen. När Gabriella tar sats följer Pierre efter tätt bakom. På andra försöket tar hon sig upp och ett koncentrerat ansiktsuttryck byts snabbt ut mot ett leende. Hon tar sig sedan lugnt och kontrollerat ned från lådan, och Pierres beröm låter inte vänta på sig.
Flera lådor placeras ut, alla med olika höjd, och Gabriella tar sig med lätthet över den lägsta. Den rädsla som finns i vardagen – både för att köra själv men också för att tippa – är som bortblåst, och Pierre påpekar att hon gjort stora framsteg sedan de träffades senast. På frågan om hon har tränat hemma nekar hon, men Pierre ler och säger att han inte är övertygad.
Den högsta lådan är dock en utmaning, och Pierre säger att hon kan tänka att hon ska ”slå ned en spik” med länkhjulen när hon lutar stolen bakåt och tar sats.
De första gångerna tar det stopp. Gabriellas koncentrerade min är tillbaka, och när hon för femte gången fastnar på lådans kant frågar Pierre hon vill ta en paus. Gabriella skakar på huvudet. Sedan tar hon sats. Den här gången klarar hon det. Efteråt säger Pierre:
– Bra att du stannade lite innan och vad lugnt och fint du körde ned. Många släpper på vägen ned och ramlar bakåt, men du höll kvar. Jättebra!
Rullstolsteknik för att bli mer självständig
Det har blivit dags att prova att köra över ”hönspinnarna”, fyra rödmålade rundstavar som sitter fast med olika avstånd på en svart ram. Dessa kräver en annan teknik. Medan Pierre förklarar pratar de om Gabriellas rullstol, att de har ställt om den två gånger redan, men att det eventuellt kan behövas lite mer. Gabriella säger att det är svårt att vika in högerbenet, där protesen sitter högre upp, och Pierre funderar på om sittdjupet kanske skulle kunna kortas något.
Pierre upptäcker att Gabriellas däck är dåligt pumpade och en naturlig paus uppstår medan han hämtar en pump. Minst sju kilo ska lufttrycket vara – Gabriellas däck är 1,5.
Innan de testar banan igen säger han att hon ska tänka att rullstolen har tre växlar och anpassa händernas position efter det.
– När det är plant och går lätt på golv eller gator så kan du ta tag långt bak på hjulen. När det går lite uppför kör du på tvåan och kan ta kortare tag. När det är brant håller du händerna framför dig och lutar dig fram.
Det går lättare nu när däcken är pumpade.
– Ska vi testa hela banan nu?
– Okej!
– Tänk på spiken.
– Okej!
Nu går det undan. När Gabriella ska ned från lådan med högst kant får hon mer fart än planerat och rullstolen tippar framåt. Medan Pierre fångar upp stolen lutar sig Gabriella fram och ställer sig upp. De brister ut i ett gemensamt skratt när Gabriella säger:
– Vilken tur att jag har proteser på båda benen!
Innan dagens pass är slut tränar de bakhjulsbalans. Pierre är tätt bakom och stöttar vid behov. När det blivit dags att säga hej då vill Burhan och Jenny tacka Pierre för dagens pass. Gabriella tackar också och Pierre ler.
– Jag försöker alltid klämma in tid för dig. Du ger mig energi, du är jätteduktig och det går fort framåt. Det märks att du lyssnar på vad jag säger, säger Pierre.
De kommer överens om att höras inom kort för att boka in nästa träningstillfälle.
Gabriella fick livshotande sepsis
Träningen med Pierre är värd mycket. De sex år som passerat sedan Gabriella insjuknade i en meningokockinfektion, som ledde till livshotande sepsis och dubbelamputation, har varit allt annat än enkla. Hon har behövt många operationer för att transplantera hud på de drabbade områdena på kroppen och vårdbesöken har avlöst varandra.
– Det är först nu som tiden och motivationen finns att träna rullstolsteknik för att bli mer självständig, berättar Jenny.
Gabriella kämpar också med hjärntrötthet som gör att hon behöver vila emellanåt. I skolan kan hon och hennes resurs gå undan till ett vilorum, men det är inte alltid lätt att pausa i tid. Omvärldens bemötande tar också energi. Gabriella säger att de flesta hon möter är snälla, men hon kan bli fruktansvärt arg när folk hon inte känner stirrar.
– Det är bättre när de frågar vad som hänt, så jag kan förklara.
Om det är en tuff dag kollar hon på film, pysslar, gör naglar, pärlar, träffar kompisar och kusinerna som bor i närheten.
– Att äta och dricka ordentligt är också viktigt, säger Gabriella och Jenny nickar.
För att bli ännu starkare tränar hon simning tre gånger i veckan med parasimmet hemma i Södertälje. Hon simmar alla fyra simsätten och i somras tävlade hon mot barn ”som hade sina ben kvar”. Hon ler när hon minns hur folk hejade och klappade fram henne.
”Kämpa, kämpa, öva, öva” – Gabriellas budskap till andra
Gabriella får även många hejarop på Instagram. Ett år efter amputationen startade Jenny ett konto i Gabriellas namn, som i dag har drygt 3 000 följare. Gabriella lyssnar stolt när mamma berättar.
– Jag ville vara öppen och berätta om hur livet kan vända och om Gabriellas vardag. Vi vill krossa fördomar och ge kunskap, säger Jenny som också sitter i styrelsen för Meningokockfonden, som bland annat kämpar för att information om vaccin ska nå allmänheten.
Livet går vidare även utan fötter eller ben.
– Eller näsa, mun eller armar också för den delen, skrattar Gabriella.
Att grotta ner sig och älta det som hänt är inget som familjen Eser ägnar sig särskilt mycket åt. Och föräldrarnas förhållningssätt har smittat av sig på deras dotter, som vill skicka med en hälsning till andra som råkar ut för liknande utmaningar och behöver lära sig köra rullstol:
– Man måste öva, öva så kommer man lära sig. Kämpa, kämpa, öva, öva!
Gabriella säger att det är toppen att träffa Pierre och att hon redan fått lära sig allt möjligt. Han är en förebild på många sätt.
Att träffa en förebild
Pierre minns själv hur han bara några månader efter sin amputation träffade paraidrottaren Lasse Löfström, som fick honom att hålla fast vid drömmen som funnits redan innan – att genomföra ett maraton.
– Lasse sa att jag skulle komma ned och titta när han tränade. Jag var skeptisk, men när vi suttit och pratat en stund och han körde i väg så var det som att jag blev träffad av nåt. Han kunde köra så otroligt snabbt och det ville jag också kunna.
Pierre minns även hur viktigt det var för honom själv första gången han träffade någon som också var dubbelamputerad.
– Det var så skönt att veta att jag inte var ensam. Jag hade tappat min identitet, ”vem är jag nu?”. Och det dröjde innan jag var tillräckligt stark mentalt och insåg att jag kunde välja själv: ”Jag behöver inte vara invalid, jag kan vara Pierre.”
När han och Gabriella träffas märker han att hon frågar saker som bara någon som också är dubbelamputerad kan svara på.
– Hon vill kolla och jämföra: ”Har du så? Har du haft så?”
I hemlighet (åtminstone vid denna artikels publicering) tänker han att det vore bra om Gabriella fick träffa en yngre kvinnlig förebild snart också – han är ju trots allt själv ”en gammal gubbe”. Han funderar på om han ska ringa en person han känner och fråga om hon kan komma förbi någon gång när Gabriella och han tränar. Japp. Så får det bli!
FAKTA
Gabriella Eser
Ålder: 10 år
Familj: Mamma Jenny, pappa Burhan samt brorsorna Matteus, 15 år, och Johannes, 7 år
Bor: Södertälje
Bakgrund: Drabbades av meningokocksepsis som fyraåring och behövde amputera underbenen.
Aktuell: Tränar rullstolsteknik med RG:s rehabinstruktör Pierre Samuelsson på Bosön.
Fritid: Tycker om att pyssla, pärla. Simmar tre gånger i veckan. Drömmer om att skriva en bok.
Motto: ”Kämpa, kämpa, öva, öva”
Meningokockfonden: meningokockfonden.se