”Se möjligheterna, inte begränsningarna”, så låter RG:s motto. Men vad menas med det egentligen? Och kanske framförallt, hur känns det? Anders Hård, själv tetraplegiker, filosoferar över begränsningarnas fördelar.
Tidigare publicerad i magasinet KICK 2021.
Jag har intresserat mig mycket för denna fråga och liknande. Hur är det till exempel att något ibland kan bli större när man tar bort från det? Är två minus ett lika med tre ibland?
Faktum är att forskning visar att begränsningar kan främja kreativiteten (Rosso 2014), om hanterade på rätt sätt. Många konstnärer och vetenskapsmän begränsar sig medvetet för att tvinga sig själva att utforska alternativa idéer, metoder och processer. När väg A redan tar en dit man vill, varför skulle man annars utforska väg B? Det kan mycket väl vara längre men vem vet vad mer man kommer att upptäcka längs vägen?
Det ligger mig nära till hands att dra lite paralleller till fotografi. Betänk alla möjliga bilder som skulle kunna tas från en given plats i rummet. Du kan rikta kameran åt alla olika håll, du kan zooma in eller ut, du kan hålla kameran vid marken eller ovanför huvudet. Lägg till tidsdimensionen i att ljuset ändrar sig under dagen – det kan vara soligt eller molnigt, regn eller snö. Tänk dig sedan att du förflyttar dig i rummet och multiplicerar de tidigare variablerna med alla olika platser på jordklotet. Kort sagt: Antalet möjliga bilder är oändligt. Alla blir säkert inte lika bra eller intressanta, men ändå.
Många fotografer, jag inkluderad, föredrar att använda fasta objektiv som inte går att zooma med. Genom att låsa en variabel behöver man bli mer kreativ i det andra. Man kanske behöver förflytta sig mer, och man tvingar sig själv att se världen ur en annan vinkel. Begränsningen tvingar fram ett nytt perspektiv. När jag går ut med min kamera och bara ett fast objektiv kommer jag hem med andra bilder än vad jag skulle om jag tog med all min utrustning. Sämre? Nej, det skulle jag inte säga. Men annorlunda.
Lite så är det för mig med rullstolen. Våra möjligheter som människor här på jorden är också i det närmaste oändliga, speciellt för mig som vit man från Sverige. Rullstolen har tvingat ned mig på en annan väg i livet än vad jag skulle valt innan. Jag har träffat en massa spännande människor som jag inte hade träffat annars, jag väljer andra semestermål, jag bor och inreder inte likadant. Sämre? Nej, det skulle jag inte säga. Men annorlunda.
En av mina tidigaste insikter när jag låg i sjukhussängen och inte kunde röra något under axlarna var nämligen denna: Jag kan nog säkert rabbla upp hundratusen saker jag skulle vilja göra i mitt liv. Saker som skulle kännas roliga och spännande, som att besöka alla möjliga och omöjliga platser på jorden, allt jag skulle vilja lära mig, alla människor jag skulle vilja lära känna, och så vidare. Säg att jag nu bara kan göra en tiondel av detta på grund av min nya situation – tiotusen saker. Hur många kommer jag realistiskt att hinna med under min livstid? Några hundra? Max tusen? Jag kan inte längre bestiga Mount Everest (det var på min lista) eller bli astronaut, men vad är sannolikheten att jag faktiskt skulle gjort det? Inte stor, med tanke på allt annat spännande i livet.
Så jag kom fram till att det inte var någon poäng i att gråta över saker jag förmodligen ändå inte skulle ha gjort. Det finns gott och väl tillräckligt med roliga och meningsfulla saker att fylla mitt liv med ändå. Det var en väldigt kraftfull tanke som jag än i dag har med mig och kan falla tillbaka på när jag blir påmind om något jag inte längre kan göra.
Många gånger vet vi bara inte bättre. Innan man sett vad som är möjligt med ett funktionshinder är det lätt att tro att allt bara är sämre. Det är här RG kommer in i bilden. I dag känner jag väldigt många personer med diverse funktionshinder som åstadkommit fantastiska saker i sina liv. Så jag har själv kunnat se att möjligheterna finns där. Förebildstanken är en väldigt kraftfull sådan. Men innan jag träffade dessa människor var det svårare att se bortom begränsningen som rullstolen innebar.
Det är också lätt att glömma att det inte bara är rullstolen som begränsar här i livet. För några år sedan var jag i Japan med min dåvarande flickvän. Hon var vegetarian, jag satt i rullstol. Japan är inte särskilt tillgängligt så fort man kommer ifrån de modernaste kvarteren. Samtidigt har de fisksås i ta mig tusan allt. Det blev till slut en liten tävling av det. Vem kunde först hitta någonstans att äta? Jag brukade vinna. Och vi skojade att ”Vore man vegan här är det nog som att sitta i permobil”.
Jag skulle också argumentera för att det man inte vet om känns inte som en begränsning. Hur ofta tänker du på att du inte kan flyga som en fågel? Och hur ledsen blir du över det? Barn ser ofta mycket färre begränsningar än vi vuxna. Har det med fantasi att göra, eller att vi fostras in i ett tänk som begränsar oss? Jag tror det senare. Det finns mycket forskning (t.ex. Dweck 2006) som pekar på fördelarna med en ”growth-mindset”, det vill säga inställningen att allt går att lära sig.
Vad jag vill komma till är att alla människor är begränsade, på många olika sätt. Vår längd, vikt, syn, allergier, matpreferenser, fördomar, sociala bakgrund, ekonomi, intressen och tidigare erfarenheter begränsar oss alla, och förmodligen mycket mer i de flesta fall än vad våra eventuella funktionshinder gör. Men det är vi så vana vid och tänker inte så mycket på. Tur är det, för då hade man ju kunnat bli olycklig på riktigt.
Ett av problemen vi lätt gör som människor är att vi jämför oss. Med andra, men också med oss själva. I våra fall kanske med det vi hade före skadan eller sjukdomen. Det är naturligt, men också problematiskt i många fall. Det känns som att denna jämförelsepotential ökat lavinartat under de senaste åren tack vare sociala medier. Vi scrollar och scrollar men nästan det enda vi ser är de bästa fem procenten av varje persons liv. Mår man redan lite dåligt innan är det lätt att livet efter det känns ännu tyngre. Maggan springer på en strand i Thailand och håller handen med sin kille. Lotta är nybliven morsa och bestiger berg i alperna. Nisse har tränat in ett nytt breakdance-move.
Ständigt blir man påmind om sina begränsningar, av vad man inte har eller inte kan få och det är inte alltid lätt att blunda för. Men varför ska egentligen andras val i livet påverka vad som är viktigt för dig? Varför ska du bli mindre glad över din semester på västkusten bara för att någon annan kan och har råd att åka till Thailand? Det blir lätt så att avundsjukan begränsar ens lycka mer än vad ens funktionshinder gör.
Så vad är värst? Vegetarian eller rullstol? Och är det verkligen samma sak om du valt att begränsa dig jämfört med om det är påtvingat? Känslan kan vara som natt och dag, men i slutänden är resultatet detsamma. Det är för mig bevis nog för att det bara sitter i huvudet. Det är hur vi hanterar begränsningen som är avgörande, inte begränsningen i sig. Psykologer pratar ibland om att ”acceptera” en svår situation. Det kan ibland låta lite negativt, som att nöja sig – nästan passivt. Jag skulle säga att det tvärtom är ett väldigt aktivt val man gör. Man väljer att inte låta en begränsning i en aspekt av ens liv påverka andra aspekter, till exempel vem man är som person eller hur man uppfattar sitt eget människovärde. Och man väljer att inte spilla energi på att försöka ändra på saker som inte går att ändra på.
Denna färdighet, att hantera begränsningar, tror jag är av stort värde för alla människor. Sällan blir den känslan av plötslig begränsning så tydlig som efter en ryggmärgsskada eller liknande livsavgörande händelse. Kan man lära sig att hantera det så är det en lärdom för livet som är få förunnad. Det var när jag insåg det som jag för första gången i mitt liv kände mig rikare för att jag satt i rullstol.
2–1=3
Q.E.D.