Text: Mattias Jansson Foto: Privat

Att resa är att leva

Resor

Sommaren 1996, strax innan jag skulle fylla 27 år, bröt jag min rygg. Självklart var det ett oerhört slag som förändrade mitt liv, men när jag tittar tillbaka gick en del saker samtidigt fantastiskt snabbt och smidigt med tanke på omständigheterna.

Min sjukgymnast var aktiv i Rekryteringsgruppen och en dag kom två personer på besök och berättade om gruppens verksamhet. Det ena gav det andra och bara två månader efter min olycka var jag med på ett träningsläger på Bosön på Lidingö. Jag var då fortfarande inlagd på Akademiska Sjukhuset i Uppsala och en del ansåg att det nog var onödigt att gå så snabbt fram. Men det var sannolikt en viktig pusselbit i att forma det liv jag levt sedan dess.
En kväll på träningslägret kom en man och föreläste om sina resor, något som kom att bli en stor inspirationskälla för mig. Jag var en outtröttlig resenär redan innan min olycka och efter en paus på något år drog jag i gång igen och har aldrig slutat.

Presidential heads at Mount Rushmore National Memorial, Black Hills, South Dakota.

Det fanns aldrig någon direkt plan att gradvis ge sig på mer och mer avancerade projekt, men det kom i alla fall att bli så. Ett år efter min olycka tillbringade jag en hel vecka borta från hemmet, i en stuga i Stockholms skärgård. Det var en bra början men med familjen omkring mig var det, sett i backspegeln, ganska enkelt.
Kort efter det fick jag min första bil och jag och två kompisar bestämde oss genast för att vi skulle bilsemestra påföljande sommar. Så två år efter olyckan drog vi till Polen, Tjeckien och östra Tyskland. Vad man bör komma i håg är att det är länder som då, för 20 år sedan, var allt annat än enkla att resa i med rullstol, men med hjälp gick det bra. Så bra att jag året därpå reste till Polen igen, men den här gången helt på egen hand. (Jag har kommit att bli rätt fäst vid Centraleuropa i allmänhet och Polen i synnerhet och det har blivit en del resande där genom åren.)
Efter det var nog alla tveksamheter borta och åren därpå hade jag dessutom sådana arbeten att jag hade rätt fria tider, så det blev en salig blandning av tåg-, flyg- och bilsemestrar, ofta på egen hand men ibland också med olika resesällskap.

Det är sant att folk har väldigt olika förutsättningar, men i regel vet de flesta personer i rullstol själva ungefär vad de klarar av. Hur äventyrslysten eller riskbenägen man är måste varje person själv avgöra, men min erfarenhet är i alla fall att man med stigande erfarenhet blir modigare och självständigare. Sedan finns den motverkande trenden att man ofta blir bekvämare och mindre äventyrslysten med åren, men det draget delar nog vi i rullstol med alla människor.
Men några iakttagelser som jag själv gjort när jag sett tillbaka på mitt eget resande förtjänar att nämnas. Den första gäller vad och framför allt hur mycket grejer man ska ha med sig. Reser man med egen bil kan man ofta packa helt fullt, men med flyg eller tåg måste man bli mer ekonomisk. Och när jag tittar på en del foton från mina tidiga resor skakar jag bara på huvudet och tänker ”vad i all värden var det för prylar jag släpade runt på?”.

Under min första flygresa utan sällskap (till Storbritannien bar det av den gången) hade jag två väskor och en mindre pappkartong med mig. Jag kom på att jag kunde dra fast en väska framför benen med två bagagestroppar och sedan ha en väska i knäet samt till och med pappkartongen ovanpå den främre väskan. Det fungerade, men jag skulle vara borta i tolv dagar. Tolv dagar och tre kollin – vad tänkte jag på egentligen? I dag kan jag resa två, kanske uppåt tre veckor med bara en sådan väska.
En grej var nog att jag ville vara helt säker på att inte få slut på några engångsartiklar och hade med mig massor av sådant. Inget fel till vissa resmål, men dels har det nästan aldrig blivit något problem, dels kan man faktiskt få tag på det mesta om det krisar. Så res inte med onödigt mycket bagage; jag har med åren skalat bort fler och fler saker som jag upptäckt inte var så viktiga som jag trodde.

Matterhorn. Tobleroneberget 4 478 meter över havet.

En annan sak som jag har satt i system är att så långt det går kontakta de hotell och andra ställen jag vill bo på direkt. Ibland får man leta litet, scrolla ner längs sökningssvaren för att hitta adresser direkt till hotellen, men det kan vara mödan värt. Att gå via bokningssajter är enklare i dag, och information om tillgänglighet är mer spridd och mer tillförlitlig än för ett par decennier sedan, men det aktuella hotellet kan i regel ge detaljerade upplysningar av en art som Booking, Trivago eller Momondo aldrig kan.
En tredje sak värd att ta upp är att man aldrig kommer att kunna planera allting och att det faktiskt är positivt. Alla överraskningar är inte angenäma, men även ett och annat oväntat tillkortakommande kan bli en bra eller till och med rolig erfarenhet. Låt mig ge ett exempel:
I schweiziska Zermatt kan man bland mycket annat trevligt ta bergbanan upp på berget Gornergrat. Den går till ungefär 3 100 meters höjd och därifrån har man en otrolig utsikt över dels Matterhorn, dels hela Monte Rosa-massivet, näst Mont Blanc de högsta topparna i hela Alperna. Från kuggstångsbanans bergstation går en hästskoformad cirka 200 meter lång väg upp till topphotellets terrass som ligger ett 30-tal meter högre upp. En struntsak för vem som helst med litet armstyrka tänkte jag. Efter dryga 50 meter stannade jag och flåsade som om jag kört en halvmil i högt tempo. Skumt, men sådant händer. När jag pustat en stund körde jag vidare bara för att få stanna på samma sätt igen efter en kort bit.
Först då gick det upp för mig vilken stor betydelse syreupptagningsförmågan har för en människas fysiska kapacitet. Jag kom upp efter ytterligare någon paus och utsikten var väl värd ansträngningen, men att en havsytevan typ som jag nästan skulle klappa ihop av en rätt måttlig ansträngning på 3 000 meter över havet hade jag aldrig ens reflekterat över. Och jag hade nog aldrig kunnat upptäcka en sådan begränsning på annat sätt än att faktiskt bege mig till den miljön.

Niagarafallen.

Sedan kan det vara bra att ha kvar en del skolkunskaper i bakhuvudet. Jag fick en kväll punktering på en riktigt dålig gata i New Orleans French Quarters. Det fick bli taxi tillbaka till hotellet och slangbyte. Att ha med litet sådana reservprylar, liksom en lätt handpump är en bra idé även om dagens däck punkterar mycket mer sällan än tidigare. Men min lilla pump är inte lika effektiv som en ordentlig kompressor, så jag drog direkt till en närbelägen mack dagen därpå bara för att upptäcka att jag inte hade en aning om hur många pounds per kvadrattum ett kilo per kvadratcentimeter motsvarar. Som tur är kan jag fortfarande en del matematik så det fick bli en snabb omräkning, för att chansa med sådana saker som maximalt hjultryck känns dumt när man är sisådär 1 000 svenska mil hemifrån. En trasig slang är en sak; reservdäck kan man knappast ha med sig. Men det löste sig. (1 kg/cm2 är för övrigt drygt 12 PSI, vill jag minnas.)

Jag är ingen sol- och badtyp, men inte heller en sådan som vill testa alla jordens extremsporter. Och det är gott och väl, folk har olika önskemål även när det gäller resor. Vilken ambitionsnivå man vill lägga sig på måste varje person avgöra själv och det gäller folk i rullstol lika mycket som människor i allmänhet. Det är inget mål i sig att spänna bågen maximalt eller att hela tiden försöka överträffa vad man gjort tidigare. De flesta vill nog bara ha det lugnt och skönt på sin semester och det är heller inget att be om ursäkt för.
Oavsett vad man vill göra eller hur man vill resa så kan jag dock konstatera att det inte var självklart från dag ett att jag skulle kunna fortsätta mitt resande efter att ha drabbats av en ryggmärgsskada. Därför är jag i dag oerhört tacksam för att det visade sig möjligt att fortsätta göra det mesta som jag hade lust med. Kanske hade jag upptäckt allt det där även på egen hand, men med facit i hand är jag mycket glad att jag deltog i det där träningslägret i Rekryteringsgruppens regi – det var en verklig ögonöppnare i mer än ett avseende.

« Startsidan
« Startsidan