Text: Stefan Boberg Foto: Arkiv

Att korsa Sahara på en fyrhjuling

Gamla godingar Resor

Stefan Boberg från Göteborg har alltid letat efter äventyret genom att resa. 1987 skadade han ryggmärgen i en trafikolycka och blev rullstolsburen. Med handikappet försvann emellertid inte oron i kroppen; Stefan har fortsatt att söka äventyret på resor i Sydosteuropa. I Jugoslavien, Grekland och Turkiet. I van och med fyrhjuling. I somras bestämde han sig för en extrem utmaning – att korsa Sahara ensam på fyrhjuling. Läs här hans resebrev till Kick.

Jag befinner mej nu i Togo i Västafrika efter en resa som började i Spanien för två månader sen. Jag är paraplegiker, helt förlamad från midjan och ner, efter en trafikolycka för tre och ett halvt år sen och jag gör den här ”vansinniga” trippen för äventyret och utmaningen. Utmaningen att som rullstolsburen ensam klara en sån här lång och svår resa och att kunna flytta fram gränserna för vad som är möjligt för mej. 

Första steget på själva resan var att transportera ner utrustning och hoj till södra Spanien. Där skruvade jag ihop en fyrhjulskärra från Värmland som jag lastade med fyra extra däck till min fyrhjulsdrivna 350-kubiks Yamaha, dessutom bensindunkar, tält, 40 kilo reservdelar och verktyg och, förstås, rullstolen. Sen körde jag upp till Alicante och tog färjan till Algeriet. 

Väl ombord upptäckte jag till min fasa att de arabiska toaletterna är omöjliga att komma in i med rullstol. Efter rekognosering såg jag dock att det gick att komma in på damtoaletten, och de beslöjade muslimska tjejerna förstod situationen så det var OK. Man får inte vara blyg när man ger sig ut på en sån här tripp.

I Algeriet tillbringade jag första natten på stranden utanför Oran, med vin och musik i sällskap av ett gäng glada glassförsäljare. Följande dag skulle allvaret börja. Jag körde mitt ekipage, fyrhjulshojen med lastkärran, över Atlasbergen och in i Occidentalöknen. Jag skulle till oasen Ghardia där det finns en mysig campingplats. Vanligtvis tycker jag att det är enklare att övernatta ute i naturen än på campingplatser och hotellen härnere är oftast väldigt otillgängliga med rullstol. 

Jag tillbringade en vecka bland dadelpalmerna i oasen och träffade många andra Afrikaresenärer. De flesta körde Landrover. Befolkningen i oasen tillhör de muslimska mozabitessekten och kvinnorna är fullständigt beslöjade. De visar bara ett öga.

Efter Ghardia fortsatte jag in i en del av Sahara som heter Grand Erg Oriental, en öken som till stor del består av höga sanddynor. Upp till 400 meter höga. Vägen var asfalterad men full av djupa hål som ibland var täckta av driftsand. Värmen är fruktansvärd här i augusti, 40–50 grader i skuggan. Vinden är så torr och het att man bränner sig av den. Svetten bara dunstade av kroppen på mej och jag drack säkert tio liter om dan. Här puttrade jag fram i en medelhastighet av 50 kilometer i timmen. 

När jag hade kört 2 000 kilometer nådde jag byn bel Guebor som består av fem hus. Här upptäckte jag att min fot hade börjat svartna. Jag hade fått ett brännsår som blivit infekterat. Jag fick reda på att närmsta sjukhus fanns på 700 kilometers avstånd så jag blev rätt så skakis. Som tur var träffade jag ett par tyskar som skulle köra rätt igenom öknen, ner till Tamanghasset där det finns ett sjukhus. Tyskarna hade gjort resan förut och kände till vägen.

Vi körde en så kallad piste, det vill säga i uppkörda hjulspår som i bästa fall leder i rätt riktning. Det är väldigt viktigt att hela tiden kolla med kompassen så att man kör åt rätt håll. Här tillåter förhållandena inga misstag. Kommer man vilse utanför pisten, där trafiken är obefintlig, är chanserna att överleva minimala. 

Avstånden mellan vägarna är mycket stora och får man motorhaveri är den gyllene regeln i Sahara att alltid vänta vid sitt fordon. Befinner man sig på pisten och har tillräckligt med vatten kan man klara sig. Inom en eller ett par dagar stöter man säkert på någon förbipasserande lastbil. Vissa pister är emellertid trafikerade ännu mer sällan. 

Öknen är trots allt fascinerande med sin stillhet, tystnad och känsla av tidlöshet. Att sova under bar himmel och se månen sprida sitt magiska sken över det ödsliga landskapet är nånting man aldrig glömmer. 

Resan genom öknen till Tamanghasset blev ett mandomsprov. Min fyrhjuliga Yamaha visade sej vara ett idealiskt ökenfordon. Men lastkärran med proviant, reservdelar och vatten- och bensinförråd vägde ungefär 2 000 kilo och den blev för tung i lös sand. Motorn blev överhettad så jag var tvungen att stanna var tionde kilometer för att låta den svalna. 

När man reser helt öppet och oskyddad på motorcykel blir man otroligt smutsig. Jag var hela tiden täckt med ett lager röd, fin sand och bagaget tjockt av damm. Man kan glömma det där med att försöka hålla sej fräsch.

Det är ett stenhårt jobb att göra en sån här resa ensam, att exempelvis ständigt lyfta 20-liters bensindunkar, att lasta i och ur kärran varje dag, att resa ett stort tält, att meka med hojen och att utföra ett oändligt antal reparationer av allt som går sönder. Bara att förflytta sej med rullstolen i lös sand när det är över 40 grader i skuggan. PUH! Många gånger har jag varit helt slut av att lösa alla praktiska problem, som uppstått på grund av mitt handikapp, och nära att ge upp. 

Det tog i alla fall fem dagar att köra de 800 kilometrarna av svår terräng från bel Guebor till Tamanghasset. Där behövde jag tio dagar till sårläkning och reparation av allt som gått sönder under den strapatsrika ökenfärden. Bland annat välte kärran och svetsfogarna sprack. Allt mitt bagage spreds ut i öknen och mycket blev förstört av olja och bensin. Hojens framparti var helt böjd efter en krock och efter en del långa luftturer i gropar. Dessutom hade många prylar helt enkelt skakat sönder. 

I tuaregstaden Tamanghasset väckte jag, som vanligt, stor uppmärksamhet med rullstolen och mitt ovanliga fordon. (Ingen har förut gjort en liknande resa.) Jag träffade en tuareg som är paraplegiker och rullstolsburen efter att ha trillat av sin kamel.

Tuaregema är muslimer men de lever helt olika araberna. Kvinnorna äter tillsammans med männen exempelvis och de är inte beslöjade. Männen däremot skyler ansiktet med en lång turban. Tuaregemas samhälle är delvis matriarkaliskt. Här provade jag på kamelridning men det är ett helsicke att hålla sig kvar när kamelen reser sej upp och ingenting jag rekommenderar som alternativ till rullstolen. 

Jag såg en del handikappade personer i Algeriet – de använder trehjuliga mopeder eller cyklar som man trampar med händerna. Cyklarna verkar funka bra. Franska handikapporganisationer skänker hjälpmedel till Algeriet.

Från Tamanghasset körde jag upp i Hoggarbergen, till Assekrem som är ett gammalt kloster beläget på över 2 500 meters höjd. Vägen är ytterst dålig men utan lastkärran var det härlig crosskörning med hojen. Solnedgången är fantastiskt uppe bland Hoggarbergens säreget formade toppar. Som ett månlandskap. Natten är svinkall.

Efter en 200 kilometers rundtur uppe i bergen fortsatt jag söderut mot Niger. De första 50 kilometrarna är asfalterade sedan är det en 350 kilometer lång pist ner till gränsen. Pisten är markerad med kilometerstolpar men ökenterrängen är väldigt kuperad och ibland hade jag svårt att hitta markeringarna.

Varje år är det 30–60 människor som kör vilse bara mellan Tamanghasset och Niger. På grund av att pisten är helt sönderkörd av lastbilar kör många långt från den markerade leden och hittar inte tillbaka. Jag såg många bilar som körde fast utmed pisten mot Niger. 

Att köra ensam genom Sahara är verkligen ensamt. Helt plötsligt upptäckte jag att jag kommit bort från leden; jag såg inga markeringsstolpar längre. Det enda jag såg var några gamla bilvrak. Mitt ute i stekheta öknen. Vad skulle jag göra om motorn pajar? Jag kom att tänka på italienaren jag hört talas om, som körde ensam och vars hoj pajade. Han väntade vid sin maskin mitt på pisten tills han dog. Man hittade honom inte förrän efter en månad.

Att höra motorn spinna var som ljuv musik för mina öron. Jag började köra sicksack och efter en halv timme upptäckte jag till min lättnad stolparna igen. Den gången var det nära ögat men man får en inre styrka av att klara alla strapatser som en sån här resa bjuder på.

Jag klarade hela Sahara utan att köra fast en enda gång. Hojen blev ganska svårkörd på grund av lastkärran och den drog över 2 liter per mil vid körning i lös sand. Det tog två dagar och svår terrängkörning att köra det 350 kilometrarna till gränsen mot Niger.

Kontrasten mellan det arabiska Algeriet och det svarta Afrika är markant. Majoriteten av befolkningen i Niger tillhör Hausafolket – de flesta tatuerade i ansiktet med imponerande ärr. Och till skillnad från Algeriet finns det i Niger god öl. Att dricka en iskall öl i Saharas hetta är en obeskrivlig njutning.

Pappersexercisen vid gränserna tog en hel dag och följande dag fortsatte jag 200 kilometer genom Ténereöknen till staden Airlit. Jag blev snabbt omringad av människor som drog i mig och försökte hjälpa mig med rullstolen. Efter tystnaden i öknen var det jobbigt. På kvällen då jag skulle äta middag på en liten restaurang fick jag in ett komplett kokt gethuvud. Jag avböjde vänligen.

Resan gick sedan vidare via Agadez ner till Niamey. Dagssträckorna var 200 till 300 kilometer. Det var härligt att kunna puttrar fram i 50 kilometer i timmen och se landskapet ändra sig. Ut med vägen gick folk som vinkade glatt. Vid ett tillfälle flaxade en stor gam upp från vägkanten och var nära att knocka mig. Man upplever omgivningen mycket starkare på hoj i lågfart än i en bil.

Så småningom lämnade jag Niger och körde in i Burkina Faso, söderut mot nationalparkerna. Några franska vänner som är bosatta i Burkina känner en wild life tracker, han känner områdena och följde mig in i reservatet. Vi körde en liten stig rätt igenom bushen omgivna av tre–fyra meter högt gräs och vi korsade 25–30 vattendrag.

Vi såg färska lejonspår men tyvärr inga lejon, många antiloper en del bara på tio meters avstånd, babianer, vildsvin, mungos och massor av vackra fåglar. Det är egentligen inte rätta tiden att se vilt i oktober eftersom gräset är för högt, efter regntiden. Två nätter sov vi i tält och vi kunde höra djuren runtomkring oss.

Efter att ha lämnat trackern i hans hemby var jag tvungen att köra en lång omväg – mina planer att köra genom nationalparken ner till Togo gick om intet, på grund av att stigen var helt igenvuxen – genom byar där folk fortfarande lever på traditionellt afrikanskt vis. Barbröstade kvinnor, nakna barn, runda lerhyddor och kor och grisar överallt.

Jag fortsatte sedan på små grusvägar, genom Keran National Park till Lome och Dapaong i Togo, där jag alltså befinner mig nu. Utan pengar men med en hoj och lastkärra som är i stort behov av reparationer.

Kick nr 4-1990

Denna reseskildring av Stefan Boberg publicerades i Kick nr 4 1990 och är den första av de 14 äventyr som läsarna fick glädjas åt.

« Startsidan
« Startsidan