Det är glädjande att se att det börjat forskas kring åldrande och ryggmärgsskador. Trenden talar för att allt fler av oss lever allt längre. En av dem som just nu forskar kring detta ämnesområde är Mikael Waller. Han är själv ryggmärgsskadad och har tidigare i Kick gett goda råd om hur man tar makten över sin egen kropp. Artikeln är tidigare publicerad i magasinet Kick 2024.
Nu för tiden översvämmas vi med råd och riktlinjer för hur vår hälsa och vårt mående ska optimeras. Sitter man i rullstol och inte har förmågan att gå kan man bli nedslagen av alla uppmaningar om hur viktigt det är att stå och gå. Lyssnar man på de mest extrema känner man att livet är kört efter fem–tio år i rullstol – lite som när Hasse och Tage sjöng att vid 35 så kan man hälsa hem.
Men är det verkligen så illa? Är livet kört om man inte har förmågan att träna som en atlet och blir livet inte värt att leva när man åldras med en ryggmärgsskada? Vad säger Mikael Waller, överläkare på Rehabiliteringsmedicin vid Sunderby sjukhus i Luleå och doktorand vid Lunds universitet.
Hur kom det sig att du blev intresserad av att forska?
– Jag har alltid varit intresserad av forskning och vetenskap. Att samla in och jobba med data på ett strukturerat sätt och förhoppningsvis se att resultaten kan användas i den kliniska verksamheten. Jag ville forska inom det område där jag själv bedriver min kliniska verksamhet.
– Min forskning bygger på data som är insamlad inom The Swedish Aging with Spinal Cord Injury Study (SASCIS), vid Lunds universitet. SASCIS startades av professor Jan Lexell och dr Sophie Jörgensen, som nu är mina doktorandhandledare. Under min utbildning till specialistläkare kom jag i kontakt med Sophie, och Jan är engagerad i Rehabiliteringsmedicin här i Luleå.
– Det blev en bra lösning för mig att kunna forska på deltid och samtidigt finnas kvar på min tjänst här i Luleå.
Berätta om din forskning.
– Det övergripande temat för mitt doktorandprojekt är ”Att åldras med en ryggmärgsskada”. Överlevnaden efter ryggmärgsskada har ökat, och vi har en växande grupp personer som lever och åldras med ryggmärgsskada. Tyvärr finns det väldigt lite forskning på vilka specifika problem som uppstår när man åldras med en omfattande funktionsnedsättning. Vi behöver öka den kunskapen, och ett sätt att göra det är att över tid samla in data och analysera förändringar, det vi kallar longitudinella studier.
– I projektet har vi hittills två datainsamlingar med sex års mellanrum. Det övergripande syftet med SASCIS är att bidra till en kunskapsbas. Med den som grund kan vi utforma uppföljningsprogram som kan främja hälsosamt åldrande hos personer som levt länge med ryggmärgsskada.
Om jag förstår rätt är det sammanlagt 78 individer i din första och större artikel. I hur stor utsträckning känner du att underlaget är tillräckligt för att visa signifikanta skillnader?
– Det stämmer att det var 78 personer. Kravet för att få vara med från början var att man var minst 50 år och hade levt med ryggmärgsskada i minst tio år. Jämförelser har visat att gruppen av deltagare är representativ för hela populationen av äldre som levt länge med ryggmärgsskada i södra Sverige.
– Sedan är det alltid så att ju större grupp, desto mer detaljerade analyser kan göras av förändringar och samband. Men vi är trygga med att den data som vi kunnat läsa ut ger bra kunskap om gruppen.
Du som är från de norra delarna av landet, ser du några problem med att samtliga deltagare är från södra delen av landet? Jag tänker att klimatfaktorer kan påverka möjligheter till rörelse och att vara i naturen samt att värme/kyla ofta påverkar.
– Omgivningsfaktorerna är annorlunda under delar av året, främst vintertid. Det är svårt att veta i vilken mån det skulle göra skillnad eftersom vi i dagsläget inte har en annan grupp att jämföra med. Samtidigt kan det slå åt båda hållen – vissa får ökade besvär vintertid medan andra har svårt med varma somrar. Många tror att vintern i norr gör det svårt att röra sig utomhus, men det är ofta lättare att ta sig fram i rullstol på hårdpackad snö än i regn och slask.
Kan du förklara för läsarna vad skadespecifika följdtillstånd är?
– Det är tillstånd i kroppen, utöver förlamning och känselnedsättning, som uppstår som en konsekvens av ryggmärgsskadan. Till exempel problem med urinblåsa och tarm, smärta och spasticitet. Det är tillstånd som inte skulle ha uppstått om man inte hade haft sin ryggmärgsskada.
När man läser din publicerade artikel kan man i kategoriseringen av smärta läsa att det inte finns ett linjärt samband mellan upplevd smärtnivå och grad av påverkan på det dagliga livet. Vill du utveckla det?
– Tidigare forskning har visat att det huvudsakligen är smärta av måttlig till svår intensitet som kan ge betydande påverkan på det vardagliga livet. Därmed kan det vara så att ett stegs ökning av smärtintensiteten får större konsekvenser ju svårare smärtan är i utgångsläget. I vår forskning har vi dock inte sett samband mellan smärtans intensitet och aktivitetsbegränsningar hos äldre som levt länge med ryggmärgsskada.
I statistiken över de skadespecifika följdtillstånden är nociceptiv smärta det vanligaste problemet, och inte långt efter kommer neuropatisk smärta. Hur tänker du kring att smärta är så vanligt samtidigt som vi inte någonstans har smärtspecialister inkopplade i vår högspecialiserade vårdkedja?
– Jag tänker att vi som rehabiliteringsläkare har en ganska god kunskap om läkemedel och andra metoder för behandling av smärta. Vi har även andra professioner, till exempel fysioterapeuter och arbetsterapeuter, som kan se över belastning, träning och hjälpmedel. En smärtinriktad psykolog kan stötta gällande förhållningssätt till smärta. Men visst är det värdefullt att kunna rådgöra med en smärtspecialist när man bedömer att det behövs.
Under studien har ett antal människor avlidit mellan första och andra undersökningen. Du skriver att även om ni inte mätt dödligheten så spelar magnituden av ryggmärgsskadan roll för åldrande och hur länge man lever. Kan du utveckla den tanken?
– Vi har inte tittat djupare på just den frågan. Vi såg att en större andel av deltagarna med tetraplegi och mer komplett skada avled under studiens gång, jämfört med deltagare med paraplegi och lindrigare skada. Om jag inte missminner mig har en brittisk studie visat att andningsrelaterade problem är dödsorsaken hos 60 procent vid en C1–C4-skada och hos 40 procent vid en C5–C8-skada. För paraplegiker är det cirka 20 procent. Därför är det viktigt att motverka andningskomplikationer.
– På gruppnivå är den förväntade livslängden kortare för personer med ryggmärgsskada än för befolkningen i stort. Den är också kortare ju högre och svårare ryggmärgsskadan är.
Faktaruta:
Namn: Mikael Waller
Ålder: 43 år
Skadenivå: C5–C6
Skadad sedan: 2008
Aktuell: Forskare kring att åldras med ryggmärgsskada
