När jag rullade ut från hissen på tolfte våningen möttes jag av en takterrass prydd med röda rosor och utsikt över hela Paris. Snart fann jag mig sittande med ett glas champagne i handen, blickande ut över Eiffeltornet i solnedgången. Bredvid mig spelade ett liveband jazzmusik med extra långa saxofonsolon. Men hur hamnade jag i denna utopiska situation? Jo, genom tågresor. Artikeln är tidigare publicerad i magasinet Kick 2024.
När jag blev inbjuden till min kusins bröllop i Paris bestämde jag mig för att jag inte ville ta flyget mellan Stockholm och Paris. Jag hade klimatet i åtanke, men var även nyfiken på att testa hur det var att åka tåg i Europa med rullstol. Jag har alltid tyckt att tågresor ger en särskild känsla av att verkligen vara en del av förflyttningen till nya platser, då man ser landskapet långsamt förändras utanför fönstret och nya språk dyka upp på stationernas skyltar.
Samtidigt var jag orolig för potentiella hinder och svårigheter som kunde uppstå på vägen – långa timmar på hårda säten, planering av toalettbesök, höga trappsteg och trånga utrymmen.
Förberedelser och bokning
För att förebygga dessa svårigheter såg jag till att göra en del förberedelser inför resan. Jag försökte läsa på så mycket som möjligt om vilka regler och villkor som gäller i olika länder, men även om mina rättigheter och skyldigheter.
När jag bestämt vilken rutt jag ville åka var det dags att boka rullstolsplats på samtliga tåg. Rullstolsplatser ska finnas på alla tåg i Europa, men jag märkte snabbt att bokandet av dem inte var alls så enkelt som att boka vanliga platsbiljetter. Informationen om hur man bokar dem är otydlig och svårtillgänglig hos samtliga tågbolag, vilket blev extra tydligt då jag fastnade i ett intressant moment 22 när jag ringde till det tyska tågbolaget Deutsche Bahns växel. Jag blev då hänvisad fram och tillbaka mellan den som kunde engelska och den som var ansvarig för bokning av rullstolsplatser.
Hos Deutsche Bahn gick det alltså inte att boka rullstolsplats över telefon om man inte pratade tyska. Jag hittade slutligen en e-postadress undangömd på tågbolagets hemsida. Jag provade att skriva till den och fick till min förvåning svar inom ett par timmar med ett erbjudande om att få hela min önskade rutt från Hamburg till Paris bokad, inklusive biljetter, rullstolsplatser och assistans till samtliga resor. Denna e-postadress visade sig alltså fungera som en gratis resebyrå som ordnar bokningar över landsgränser på nolltid.
Assistans på stationerna
Att i förväg boka assistans för att komma på och av tågen kändes viktigt för mig, för att minimera risken för krångel under resan. Vissa tågbolag kräver dessutom att man gör detta för att de ska veta att det kommer att finnas en rullstol ombord. Jag bokade assistansen genom att ringa eller mejla de tågbolag jag skulle resa med.
Jag lärde mig den hårda vägen vikten av att ta reda på vad som gäller kring assistansen på olika tågstationer. Framförallt behöver man som resenär känna till hur långt innan tågets avgång man bör befinna sig på stationen för att möta sin assistans samt var på stationen mötesplatsen är. Vanliga mötesplatser tycks vara vid stationens informationsplats eller vid rullstolsliften på perrongen.
På de allra flesta stationer gällde det att mötas 20 minuter innan tågets avgång, men när jag åkte från Paris möttes jag av en mycket upprörd personal som sa att jag var försenad och att han inte längre var skyldig att hjälpa mig. Jag skulle då ha varit där 30 minuter innan tågets avgång. Han vägrade att hjälpa mig upp på tåget som strax skulle avgå och efter en lång diskussion fick jag be en medresenär om hjälp.
Tillgängligheten ombord
Trots olägenheter som dessa blev jag positivt överraskad över hur bra anpassade tågen var, särskilt i Tyskland och Frankrike. Tågen där hade otroligt rymliga gångar och fyra eller fem rullstolsplatser med tillhörande säte och extra bagageutrymme i samma vagn samt två stora, anpassade toaletter.
På vissa av tågen kunde sätena vridas för lättare förflyttning mellan rullstol och säte, och dessutom fanns en ramp upp till bistron så att jag självständigt kunde handla mat och dryck. I Frankrike var rullstolsplatserna belägna i första klass, vilket innebar att jag fick resa i första klass, men betala för andra klass. Även två ledsagare fick åka i första klass till reducerat pris.
För att komma av och på tågen fanns det antingen en hiss på tåget eller en portabel lift på perrongen. Många nya tåg har dock en ingång i jämnhöjd med perrongen, vilket gör att personer med rullstol kan rulla på tågen självständigt.
Undantaget – SJ:s nattåg
Det stora undantaget för bra anpassade tåg i Europa var SJ:s nattåg EuroNight, som precis börjat gå mellan Stockholm och Berlin. Tanken med dessa tåg är att man går på tåget i Stockholm på kvällen för att nästa morgon vakna i Tyskland. För att ta sig från Stockholm till Hamburg med tåg krävs det vanligtvis flera byten och en övernattning på vägen. Denna sträcka har jag åkt med tåg förut, men jag var nu intresserad av att testa det nya nattåget eftersom det skulle innebära betydligt färre byten.
Trots att SJ:s system för nattåg är nytt är tågen som används mycket gamla, vilket innebär att de inte över huvud taget är tillgängliga för personer som använder rullstol. Det står till och med på SJ:s hemsida att det inte är tillåtet att ha med en rullstol på nattågen, men att de jobbar på att göra dem bättre anpassade i framtiden.
Eftersom jag till viss del kan ta mig fram gående, och rullstolen går att fälla ihop, ringde jag SJ och frågade om jag ändå kunde boka en plats på nattåget. De svarade att det gick bra så länge jag inte behövde hjälp – de är inte skyldiga att erbjuda assistans ombord på tåget. De förtydligade även att det inte fanns något utrymme på tåget för förvaring av rullstolen.
Jag bestämde mig för att ta risken och testa. På resan till Paris fick jag hjälp av min familj att komma på tåget. Vi hade bokat en sovhytt med sex bäddar trots att vi bara var fyra personer. Därmed kunde rullstolen fällas ihop och förvaras på en av de tomma britsarna. Gångarna på nattåget var otroligt smala, och det fanns endast en mycket liten toalett i ena änden av vagnen. För att gå på toaletten fick jag alltså gå med stapplande steg och försöka hålla i mig i väggar och fönster medan tåget skakande susade fram.
På hemvägen reste jag själv och var extra nervös över att åka med nattåget. Jag fick då hjälp att komma på tåget av assistans på Hamburgs station och väl ombord fick jag hjälp av snälla medresenärer att plocka isär rullstolen och bära den samt mitt bagage till min sovhytt. Jag hade bokat en sovhytt med två bäddar för mig själv eftersom jag behövde extra plats för rullstolen. Det var en utmaning att resa själv på nattåget, men det visade sig gå betydligt bättre och smidigare än jag hade befarat.
EU:s regler och verkligheten
Så i hur stor utsträckning följs då EU:s lagar och regler om tillgänglighet på Europas tåg? EU:s förordning om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer lyfter rätten till lika resevillkor. I korthet uppger förordningen att personer med funktionsnedsättning ska ges samma möjligheter som andra personer att resa med tåg i Europa utan alltför stort krångel.
Jag anser att detta följs på de flesta av tågen jag åkte med – de är väl anpassade och tågpersonalen kompetent och mån om att hjälpa till och lösa eventuella problem. Undantaget är som sagt nattågen mellan Sverige och Tyskland som är under all kritik när det kommer till tillgänglighet. Där skulle det behövas stora förändringar för att även personer med funktionsnedsättning ska kunna resa snabbt och smidigt utan många byten.
Enligt EU:s förordning ska det inte heller vara krångligare att boka anpassade platser än andra platser, och det ska finnas lättillgänglig information om bokning, anpassning och assistans. Här anser jag att det behövs mycket tydligare information om hur man bokar både rullstolsplats och assistans. Informationen bör finnas tillgänglig på engelska på alla tågbolags hemsidor.
Slutligen innefattar även förordningen att man inte ska behöva betala extra för att resa med rullstol. Detta följs i de flesta fall, men på nattågen krävdes det att jag bokade en extrabädd för att få plats med rullstolen eftersom det inte fanns förvaringsutrymme på tåget, vilket innebar extra utgifter för mig. Då SJ medger att nattågen inte är tillgängliga och att de jobbar på att lösa problemet kan jag dock inte göra annat än att påvisa att de behöver påskynda tillgänglighetsarbetet.
Tankar efter resan
Trots att vissa saker kring tågresor i Europa kan ses vara bristfälliga när det kommer till tillgänglighet anser jag att det är bra att känna till att det faktiskt går att resa med tåg om man använder rullstol. Många delar är väldigt bra anpassade med ett fungerande system och tydliga regler för att göra tågresande tillgängligt för alla. Jag tror även att ju fler som reser med rullstol på tåg och uppmärksammar brister samt hävdar sina rättigheter, desto snabbare kommer förändringen att ske och leda till allt bättre anpassade tåg i Europa.
Jag vill även förtydliga hur roligt det är att resa med tåg, särskilt när man reser med nära och kära. Jag och min familj fick ständigt hjälpas åt och umgicks under resan på ett helt annat sätt än om vi hade tagit flyget direkt till Paris. Vi kommer länge att kunna prata om alla minnen från resan och skratta åt allt som blev krångligt och knasigt.
Jag är även stolt över att jag vågade prova att resa ensam och ta risker. Jag var tvungen att utmana mig själv, be om hjälp och prata med främlingar, hitta nya lösningar samt acceptera att behöva ta saker som de kommer. Jag är dock medveten om att det som fungerade bra för mig är baserat på just min förmåga och funktion och att samma situation självklart kan vara annorlunda för personer med andra förutsättningar, skador eller hjälpmedel.
Länkar:
EU:s förordning om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (2021/782): https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=celex:32021R0782 (punkt 27–32 samt kapitel V)
Deutsche Bahns e-postadress för bokning av rullstolsplats och assistans: msz@deutschebahn.com