– Alla som har råkat ut för en livsförändrande händelse är en vinnarskalle, tycker Marit Sundin.
Hon har en bakgrund som alpinskidåkare i sitski, belönad med ett guld i Paralympics och fem VM-guld. Hennes senaste prestation var i programmet Vinnarskallar på TV4.
Vi möts i lobbyn på Hotell Continental i Stockholm. Jag kramar om henne det första jag gör, ser den framsträckta handen i ögonvrån och skäms för min tanklöshet. Jag ber om ursäkt och hon skrattar.
– Ja, det har blivit så. När man är i rutan så upplever tittarna att de känner en. Jag vill att folk ska känna så, för jag har något att bidra med. Många har kommit fram på stan för att tacka. De är imponerade av våra prestationer och tycker att vi inspirerar som förebilder. Det är roligt att höra.
När tv-bolaget ringde upp henne tvekade hon först över att ställa upp i programmet. Idrottare med rörelsenedsättningar skulle tävla i lag och individuellt mot varandra under två veckor på Kanarieöarna.
– Innan jag svarade ville jag först testa om jag var redo, så jag la upp träningen med inriktning på uthållighet, snabbhet, balans och styrka, säger hon och förklarar närmare:
– Jag har i många år haft ont i rygg och höfter. Det har blivit bättre de senaste åren tack vare en formgjuten dyna och jag tränat för att uppnå symmetri. Jag är naturligt starkare på den sidan där stumpen är längre.
Att vara med i Vinnarskallar är bland det det roligaste som Marit har gjort, trots att hon åkte ut ur tävlingen i en duell där de balanserade klossar i en stapel.
– Vinden tog min stapel. Det var snopet. Hade utmaningen varit styrka eller snabbhet hade jag tagit det som en större förlust. Utmaningarna som var fysiskt värst var också de som var mest kul. Framförallt var det hinderbanan och armgången som var kul.
Förutom tävlingarna lades det mycket tid på samtal kring deltagarnas funktionsnedsättningar och hur de har hanterat dem.
– Vi var överens om att tävlingarna var en bisak. Det viktigaste av allt var det vi delade med oss av till tittarna om oss själva. Vi ville sprida kunskap om hur det är att leva med en funktionsnedsättning. Vi var eniga om att har man en skada så får man kämpa lite mer. Men det var mycket som inte kom med i tv-rutan, som svårigheten att få ett arbete, en relation och att ha hand om barn när man har en funktionsnedsättning.
I en enskild intervju i programmet berättade Marit om närståendeperspektiv.
– När jag skadade mig hade jag en storebror och storasyster. Speciellt så fick min storasyster stå tillbaka mycket för min skull. Det var tufft för en 8-åring att behöva göra samtidigt som föräldrarna gjorde vad de kunde för sina då tre barn. Min lillasyster kom långt senare så det var lättare för henne.
Det var när Marit var tre år, i en by utanför Hedemora, som hon tillsammans med en jämnårig kompis gick hemifrån. De kom fram till infarten av byn där riksvägen rinner förbi. Marit klev ut i vägen och fick benen överkörda av en lastbil.
– Läkningsprocessen, efter att ha varit nära döden, tog tid och energi. Under många år talade vi inte om hur olyckan påverkade familjen. Nu har vi börjat göra det och jag har som vuxen gått i terapi.
Marit är gift och har själv två barn, nio och tolv år gamla.
– De är stolta och skäms inte över att ha en annorlunda mamma. Deras kompisar tycker att det är lite häftigt med en mamma som är kändis.
Marit tycker att alla som har gått igenom något livsförändrande är en vinnarskalle.
– Det handlar inte om att tävla. Det handlar om hur man tar livet. Jag har kämpat för att jag vill vara duktig när det gäller fysiska utmaningar. Skolan var en annan sak.
Marit var elva–tolv år när hon började med sitski. Det var innan det blev en nationell tävlingsklass.
– Jag började tävla i Sverige 1988 och två år senare var jag som 16-åring på min första internationella tävling, VM i Colorado. Vi var minst tio personer, med olika förutsättningar, i skidlandslaget. Där fanns synskadade, de som åkte på ett ben med stavar och kryckkäppar och vi som åkte sitski.
1992 tog Marit guld i storslalom i OS i Albertville. Sedan tog tävlandet slut. Efter att de hade besiktat banan, på väg till liften och före start skadade Marit ryggen så illa att hon fick ställa in de resterande OS-grenarna.
– Bindningen på sitskin löste ut och jag tumlande runt som en katapult.
Efter den olyckan ändrade man skidan så att bindningen inte ska kunna lösa ut.
När Marit körde i bana säsongen därpå blev smärtan så stor att hon valde att sluta tävla.
– Det är den olyckan som känns i ryggen på äldre år. Jag är 45 år nu.
I tv-programmet låter det som att Marit helt har slutat åka skidor.
– Det stämmer inte. Jag har slutat tävla men har fortsatt åka skidor för nöjes skull. Skidåkning är mitt allt. Såpass att jag när jag skulle plugga flyttade jag till Östersund för möjligheten att åka skidor i fjällen. I Åre träffade jag min man, där kom barnen till och vi bodde där i 14 år.
– Vi åker skidor, hela familjen. Nu när vi bor i Stockholm sedan fyra år är skidåkningen roligare än någonsin, på våra skidsemestrar i Åre.
Marit utstrålar en självklarhet i hur hon tar rummet när vi söker efter plats att sitta.
– Ja, jag är van vid att ta kommandot, på jobbet, i hemmet och bland vänner. Det är nog min natur och det är också viktigt för mig att visa vem jag är genom hållning och mitt sätt att röra mig. Jag jobbar mycket med den mentala biten och jag är intresserad av beteende och kroppsspråk. Allting hänger ihop. När du har en sådan utseendeskillnad som jag har så är det kanske ännu viktigare att visa vem man är.
Till vardags jobbar hon som projektledare hos Personskadeförbundet RTP.
– Projektet på tre år har skapats för att hjälpa människor som ska eller nyligen har blivit amputerade till att träffa och tala med andra som kan fungera som förebilder, likt det uppsökarna gör på RG.
De kallar det för coachprojektet och mer information hittar man på rtp.se/coachprojektet.
När jag nämner för Marit att det verkar vara mest personer utan funktionsnedsättningar som har följt programmet Vinnarskallar håller hon med och tillägger:
– Jag har fått mest positiva reaktioner. Kritiken jag har hört är att tävlingarna inte var rättvisa utifrån våra fysiska förutsättningar. Vi undrade själva över hur de skulle lyckas. Jag har haft fördelen av att vara lätt och stark. De skulle väga in bredare moment så att det blev mer likt för alla. Många som arbetar med människor med funktionsnedsättningar reagerade också på riskerna att skada sig i hinderbanan.
En kollega på RG som har en ryggmärgsskada har sett programserien.
– Jag tycker att programmet på det stora hela var bra, men hade föredragit mer utmaningar och mindre snyft.
Det är John Högberg, tidigare rullstolsrugbyspelare som har spelat världen över, som tycker det.
Kanske är det så att Vinnarskallar främst är ett program riktat till tittare utan funktionsnedsättningar – de som inte vet hur det känns eller hur det kan vara med den utmaning som en skada eller diagnos är och som gör en till vinnarskalle.