Text: Yasmin Jungestedt Foto: Yasmin Jungestedt

Vågor av sten

Resor

Yasmin Jungestedt har ett passionerat förhållande till att resa. Här skriver hon om en resa till Barcelona. Artikeln är tidigare publicerad i Kick nr 3 2007

Jag älskar att resa och ännu en gång har jag blivit påmind om hur nya miljöer, vyer, kulturer och dofter kan mätta och hela själen. Inspirationen har återfått sitt flöde i mina ådror och jag är redo att bemöta livet med ett leende. 

Jag har en särskild dragning till storstäder. Jag kan ägna timmar åt att sitta på ett kafé med en latte och bara titta på människor. Det finns inga bättre platser än Paris, Rom, London, New York. Det fascinerar mig hur storstäder bara plötsligt slocknar när allt nattliv tar slut och folk går och lägger sig in på småtimmarna vid soluppgången. Hektiska gator blir fullkomligt tomma och tillsammans med den sovande staden befinner man sig i ett vakuum.

Jag befinner mig i Barcelona, staden som har högsäsong året runt. Frågar man invånarna så ligger Barcelona inte i Spanien, utan i Katalonien. Katalanerna är ett minoritetsfolk som funnit sig märkligt väl till rätta. Till skillnad från andra folkslag i världen i motsvarande situation för de ingen väpnad kamp för självständighet. De accepterar att tillhöra Spanien, men bibehåller samtidigt med obändig kraft sin egen kultur, sina egna sociala mönster och sina egna symboler.

Serge, som arbetar i Gaudís La Pedréra, svarar på frågan varifrån han kommer med att säga: 

– Katalonien, men för att få ett pass tillhör jag även Spanien.

Under Francoregimen var det förbjudet att tala katalán – deras eget språk. I dag är skyltar på gator och torg och i tunnelbanor på tre språk: spanska, engelska och – överst – katalán. Det säger något om deras stolthet över sitt arv och sin kultur. Spaniens symbol är tjuren – den mäktiga, den rasande. 

– Men eftersom vi är mycket coolare, säger Serge, är vår symbol åsnan.

Titta på bilarna. På många kofångare finns ett klistermärke föreställande en åsna och den katalanska flaggan. Den katalanska stoltheten blixtrar i hans leende ögon.

När jag strosar på torget Catalunya ringer min mor. Jag hade glömt berätta för henne att jag skulle till Barcelona.

– Hej lilla gumman, vad gör du? säger mamma Gunnel. Jag hör knappt vad hon säger på grund av gatumusikanter.

– Jag är på ett torg i Barcelona, säger jag högt för att överrösta musiken och folkvimlet.

Mamma skrattar högt och hjärtligt, så som bara hon kan.

– Du är rolig du! Jaha, hur länge blir du där då?

Jag talar om att jag ska vara där en vecka och att staden tog mig med storm. Då berättar hon att jag var där som liten. Familjen reste genom Barcelona på väg till Torrevieja i vår blåa VW-buss. Man kan säga att jag åkte till Barcelona med nya ögon och helt andra förutsättningar den här gången.

Barcelonas skyline sedd från Parque Güell.

Inför OS i Barcelona 1992 inleddes en byggboom som ännu pågår. Muséer, teatrar, konserthus, parker, torg, tunnelbanelinjer, hotell samt en mängd nya affärscentra har byggts för att förnya stadsbilden som inte förändrades under Francoåren. Den här urbana förnyelsen har både hyllats och kritiserats. Många menar att den uteslutande är kommersiellt driven och saknar lokal förankring.

Att vandra genom Barcelona är som att gå genom flera hundra års arkitekturhistoria. Alla väl underhållna fasader är en sevärdhet i sig. I det gotiska området uppslukas man av alla vackert skulpterade fasader, av väggmålningar och av pittoreska små affärer och kaféer. Där finns till och med broar mellan en del hus. Staden är som ett enda stort museum.

I och med byggboomen är Barcelona också mycket tillgängligt. Alla bussar har ramper som åker ut automatiskt. Tunnelbanan är någorlunda tillgänglig – men man kan inte räkna med att hissarna alltid fungerar. Vid spärrarna finns kartor som exakt beskriver vilka stationer som är handikappanpassade.

Vid ett tillfälle åkte vi rulltrappa upp från tunnelbanan. När vi hade kommit upp för en rulltrappa så fungerade inte nästa. Vi var fast eftersom alla rulltrappor av någon outgrundlig anledning bara gick uppåt. Som tur var fick vi hjälp upp av en vänlig själ.

Trottoarkanterna är avfasade på de flesta övergångsställen och handikapptoaletter finns det till och med på stranden. Längs stranden är det rullvänligt och på de partier där det övergår till kullersten finns det speciella cementstråk för rullstolar.

Gaudís verk La Sagrada Familia är onekligen Barcelonas mest magnifika landmärke.

Arkitekten Antoni Gaudís basilika, La Sagrada Familia, är ett underverk. 60 miljoner människor deltog nyligen i en omröstning på Internet om världens sju nya underverk. La Sagrada Familia var skamligt nog inte ens med bland de nominerade. Att operahuset i Sydney var med säger en del om vad folk egentligen värdesätter.

Jag, däremot, har aldrig skådat något liknande La Sagrada Familia. Basilikans spetsiga torn sträcker sig mäktigt upp mot himlen och detaljerna är oändliga. Ett granliknande träd med fredsduvor i mitten av fasaden fångar mina ögon. Spontaniteten i hans skapande lyser igenom.

Gaudí lät sig inspireras av både djur- och växtriket i sin arkitektur, vilket syns på formgivningen. Där finns skelett, skinn, bikupor, vågor och snäckor. Han arbetade med den i 40 år, ända fram till sin död, och bosatte sig i den mot slutet av sitt liv. Varje dag kom han på någon ny kreation som han ville lägga till sitt livsverk.

Jag tittar upp mot konstverket och utbrister: Livet är som en katedral av Gaudí.

La Sagrada Familia påbörjades 1883 till S:t Josefs (Jesu fader) ära och är ännu under konstruktion. Ironiskt nog blev Gaudí påkörd av en spårvagn och dog 1926, inte långt från sin basilika, 72 år gammal.

De ursprungliga ritningarna försvann under spanska inbördeskriget så nu byggs efter gissningar och ibland i medvetet ny stil. Det är mycket kontroversiellt eftersom många anser att Gaudís ursprungliga intentioner inte kan efterskapas. Byggnadsarbetet beräknas hålla på i ytterligare 30 år. Om kyrkan blir färdig kommer den att ha nitton torn, representerande treenigheten, de fyra evangelisterna och de tolv apostlarna.

Gaudí hann inte bara med basilikan – snart sagt hela Barcelona är präglad av hans arkitektur. Flera av hans hus är öppna och bostadshuset Casa Milá anses som Gaudís mest expressionistiska byggnad och är nuförtiden museum. I folkmun har huset kallats La Pedréra (”Stenbrottet”) på grund av fasaden som helt saknar plana ytor. Casa Milá var ett hyreshus ända in på 1960-talet.

Den vackraste hiss jag någonsin åkt i tar mig till alla våningar som är öppna för visning. Det är en av de första hissar i Barcelona som Gaudí formgav. På den tiden tog det tio minuter att åka upp i hissen. Taket är det vackraste med La Pedréra, med utsikt över en stor del av Barcelona och vackra, vita skulpturer som påminner om gräddtoppar. Draperat i solljus blir taket suggestivt. Det består av olika nivåer och trappor – fascinerande men otillgängligt. Fast det finns en liten utsiktsplats varifrån man får en någorlunda vy. 

Parque Güell är en park som Gaudí formgivit och försett med byggnader. Den ligger på ett berg så det är trappor överallt och tillgängligheten dålig. Greve Eusebi Güell, storföretagare inom textilindustrin, ville göra om ett tomt berg till bostadsområde. Men folk ville inte bosätta sig där och i dag är parken ett turistmål, men också en ”vanlig” (ingenting av Gaudí är vanligt) park med skolor och sommarkolonier för barn.

Parken och byggnaderna går i en stil som här kallas modernista, men i andra delar av världen art nouveau eller jugend. Gaudí transcenderade stilen med mängder av egna infall och idéer. Med rullstol kan man besöka det lilla slottsliknande huset i parken och få en vy över Barcelona samt besöka några av Gaudís övriga skapelser.

Pablo Picasso studerade i Barcelona mellan 1895 och 1904. Tillsammans med Matisse var han 1900-talets mest berömda och dominerande gestalt. I ett borgarhus från 1500-talet förevisas världens största, enskilda samling av Picassos tidiga verk.

Många har förutfattade meningar om och svårt att ta till sig Picassos konst, men jag stod häpen av beundran redan inför den första tavlan. Målningar, teckningar, skisser och skulpturer i muséet går i alla möjliga stilar, från naturtrogen realism till impressionism till något som förmodligen bara kan kallas Picassostil.

Efter att ha besökt muséet är jag övertygad om vilket geni Picasso faktiskt var. Här finns mästerverk som han gjorde tolv år gammal. De är naturtroget realistiska och uppvisar unik precision och stil. Hans far var också konstnär och tvingade den unge Pablo att måla dagarna i ända. Så småningom började han måla i en närmast impressionistisk och i de stilar som karaktäriserar hans rosa respektive blå perioder.

Kubismen kom att bli Picassos konstnärliga revolt och förskaffade honom världsrykte. Han utvecklade den tillsammans med Georges Braque. På museet finns kubismen magnifikt representerad av hans många mycket personliga tolkningar av en målning av Velasques.

La Rambla är Barcelonas mest kända gata. Den går de två kilometrarna från Plaza de Catalunya ned till hamnen och har en bred mittsträng som är smidig att åka fram och tillbaka på med rullstol.

Gatan är full av liv och rörelse. Där finns olika marknadsstånd, kaféer och konstnärer som målar porträtt. Och de uppmärksammade så kallade mänskliga statyerna. Det är sminkade och utklädda människor som ser mer ut som dockor än människor. De står där och visar upp sig, främst för turister som skänker pengar.

Man blir egentligen aldrig färdig med det man vill åstadkomma, eftersom man inte vet hur eller när livet tar slut. Förhoppningsvis slutar man inte leva förrän just i det ögonblicket. Oavsett hur livet slutar har man format ett liv som kommer att sätta fotspår. En galning eller ett geni, Dr. Jekyll eller Mr. Hyde – alla har vi lite av båda inom oss.

Likt en katedral av Gaudí, vars vågor i sten är lika böljande oförutsägbara som livet självt. 

Det här är en artikel från Arkivet/Resor och som är tidigare publicerad i Kick nr 3 2007.

« Startsidan
« Startsidan