På RG:s ungdomsläger är energin, glädjen och omtanken stor. Alla får vara med, och är det. De planerar bus för ledarna, kör fläskboll tillsammans och gör enskilda framsteg. En av deltagarna, Elin Ericson, har både tro och kraft om sin egen förmåga och hon gör det hon säger.
I månadsskiftet oktober/november 2018 var det ungdomsläger på Bosön. Det sprakade av glädje och jäklaranamma. Typiskt ungdomar. De utstrålar en självklarhet om att allt går. Samtidigt har de en brådmogen omtänksamhet som ett utanförskap kan ge, utanförskap som när man är ensam med en funktionsnedsättning på en skola någonstans i Sverige.
På lägeransvariga Julia Anderssons fråga om hur de trivs, svarar en kille:
– Jag vill inte åka hem.
– Inte jag heller, säger en tjej och får medhåll av de andra som hänger lojt i soffor och på rullstolar i utrymmet under matsalen.
Det ser nästan ut som skolans uppehållsrum, förutom åsynen av mängden rullstolar. En annan skillnad är den generella uppmärksamheten på varandra. En gemensam medveten nogsamhet om att alla blir hörda och att alla får vara med omhuldar lägret som i en trygg famn.
Mitt ibland dem finns Elin Ericson från Borensborg i Östergötland. Att hon är här beror enligt henne på en slump.
– Jag tittade på ett Youtubeklipp om hur man kan köra rulltrappa och trappor i rullstol. Det var en gammal filmsnutt från ett RG-läger. När jag sedan kollade på RG:s hemsida såg jag att sista anmälningsdagen till ungdomslägret var dagen efter, så jag anmälde mig.
Elin har använt rullstol i ett halvår och har varit pigg nog att kunna träna i två, tre månader. Hon blev amputerad i januari och hennes sista cellgiftsbehandling var i slutet av juli.
– Mitt syfte med lägret är att träffa nya kompisar och andra som faktiskt förstår, upplever och tänker som jag. Det finns många äldre som sitter i rullstol, men vi mellan 15 och 25 år är rätt få. Att få träffa alla här på samma plats blir en sådan connection. Man hittar varandra samtidigt som man får träna och ha kul, säger hon och tänker efter.
– Jag kan inte säga någonting som har varit negativt med lägret över huvud taget.
Det Elin tror att hon kommer att ta med sig från lägret är glädjen och känslan av att inte vara udda.
– Det blir inga sneda blickar eller kommentarer som folk tror att man inte hör eller något daddande ”Är du säker på att du inte behöver hjälp?”, härmar Elin någon från minnet och fortsätter:
– Vi kan mycket själva! Det är många som tror att bara för att vi sitter i rullstol så kan vi inte fixa något själv eller bo själv. Normen är så.
Elin är 18 och fyller 19 i juli. Hon går Natur på gymnasiet och tar körkort.
– Det blir bil med automat. Men det var ändå intressant att se bilanpassning här på lägret.
Elin har fantomsmärtor i det borttagna benet.
– Jag kan gallskrika till fyra, fem på morgonen och så ska jag till skolan sedan. Det är svårt för mig att acceptera att jag har ont i något som inte finns. Jag känner min fot och jag känner att jag kan vicka, flytta och röra på den som att den finns och när jag kollar efter så är den inte där.
Hon tänker efter.
– Jag tror att det är att sörja en saknad kroppsdel. Det är en del av mig som har dött. Jag har svårt att acceptera att det inte går att göra någonting. Det är bara att ligga och ha ont och hoppas att det går över. Jag har en kompis som gick igenom samma operation för fem år sedan. Det tog ett år innan hennes smärta släppte, säger hon dröjande.
Hon har märkt att hon orkar mindre efter operationen.
– Det är jobbigt. Jag är envis och något av en vinnarskalle. Säger jag att jag ska klättra uppför klätterväggen så gör jag det.
Hon syftar på klättringen hon gjorde med de andra på lägrets utflykt till en klättervägg.
– Jag stannar inte förrän jag är uppe. Jag tänker inte någonting. Jag ska bara upp. Skulle jag inte klara det så skulle jag bli sur, säger hon och skrattar igen åt hur hon gör.
När Elin var liten höll hon på med friidrott, orientering, truppgymnastik, fotboll och basket.
– Jag har provat på rullstolsbasket här på lägret. Jag tippade omkull.
Hon tillägger att hon har tagit bort tippskydden för hon vill ha så lite vikt på rullstolen som möjligt, så att det blir lättare att lyfta in den i bilen sedan.
Elin är målinriktad; hon blev det när hon blev sjuk för ett år sedan.
– Folk sa åt mig när och hur jag skulle ta mediciner, var jag skulle vara och vad jag skulle göra. Jag som är väldigt självständig och vill mycket hade svårt att acceptera det, så det blev att jag vände det till att bli arg i stället. Att nu ska jag klara det här så att det blir klart.
Hon blev arg på situationen och på ovissheten.
– Jag vet inte hur jag mår i morgon, om jag kommer kunna ställa mig upp och det är ingen annan som vet heller. Jag som 17-åring måste ställa in mig på att jag kanske kommer att dö. Det fanns i bakhuvudet.
Då bestämde hon sig för att det inte var cancern som skulle vinna, inte den här gången i alla fall, och hon har sett det som ett krig
– Det är att kriga varje dag. Vilar du så är du körd. Du måste bita i och hänga kvar.
Så fort Elin kom upp i rullstolen så skulle hon göra allt.
– Jag skulle stå på bakhjulen, ta bort tippskydden, ta mig uppför trappor, hoppa med kryckor och jag har inte planerat att stanna än.
Hon har varit i Grekland två gånger sedan juli och ska snart till London.
– Veckan efter att jag fyllde 18 drog jag till Grekland ensam. Då bestämde jag mig för att nu är jag 18 och färdigbehandlad. Ingen kan säga åt mig vad jag kan och inte kan göra.
Elin medger att hon nog är född lite envis. Lite för kaxig ibland kanske.
– När jag var liten så var jag den där ungen som syntes och hördes mest, som skröt mest om allt även om sådant jag inte kunde, säger hon och så skrattar hon igen.
”Här får man chansen att ha kul, vänner och vara fri.” Deltagare Ungdomsläger 2018