Törnrosen har vaknat

Olof Hammar är musikern som har legat i träda i 13 år på grund av kapad hjärna, som han upplever det. Nu är han fri från smärtmedicinen och i maj ska han sjunga på Göteborgsoperan.

För 13 år sedan fick Olof Hammar en komplett tetraplegi när han halkade på gräsmattan och landade på nacken under sällskapsleken stövelkastning. Ryggmärgsskadan gav smärta och på grund av den har han varit tungt medicinerad sedan han skadade sig. Det var först i maj förra året som han blev fri från medicinen och i oktober fick han en roll i Göteborgsoperan.
– Under hela 1990-talet höll jag på med musik. Jag är skolad i klassisk sång, har sjungit i körer och producerat egen musik.
I juni förra året skrev han ett orgelpostludium och det var det första han komponerade efter alla dessa år.
– Så det är verkligen ketchupeffekt nu. Alla undrar om jag orkar med, men det är lugnt jag fixar det. Det är inte så mycket och det som händer är så välkommet.

Olof har inte kunnat arbeta men är i kontakt med Försäkringskassan och ska börja arbetsträna, så även där förändras det. De mediciner han använde mot smärtan var opiater, metadon, antidepressiv medicin som används mot smärta samt sömnmedicin.
– För nio år sedan träffade jag en ny rehabläkare. Han reagerade över min medicinlista och sa att jag kommer att dö av det jag stoppar i mig. Sedan dess har jag, med hans hjälp, tagit bort medicinerna.
Det tog tre till fyra år att bli fri från sömnmedicinerna och i maj satte Olof ut den sista, den antidepressiva medicinen mot nervsmärta. Hans röst vibrerar av känslor. Ilska över det som varit och lycka över det som är.
– Genom min historia vill jag hjälpa andra som är beroende av mediciner. Den här operaupplevelsen hade inte kunnat ske med medicinerna i kroppen. Det finns inte på kartan. Hela sommaren gick åt till bittra tankar när jag fick hjärnan tillbaka efter att den har varit kidnappad i 13 år.

Historia, nutid och framtid brottas inom honom om vartannat. Varje mening har många ord och knappt några pauser. Olof är ivrig på livet, som om de 13 åren har varit inkapslade i honom och vill ut nu, alla på en gång.
– Jag är klar med bitterheten för livet har tagit en ny vändning, säger han med skärpt röst, som för att övertyga sig om att den tunga historian bara är historia.
– Under det senaste halvåret har det hänt mycket och smärtan är minimal. Jag har löst smärtorna genom att äta bättre, röra på mig mer och ta naturliga preparat som laglig industrihampa som säljs som hälsokost på internet.
Han poängterar att det finns så många andra lösningar än medicin.
– Vi övermedicinerar så förbannat. Det är så lätt att göra och det blir inte bra. Man medicinerar bort krisreaktioner. I tio år åt jag sömntabletter som man max ska äta i tre veckor.
Olofs fru har räddat livet på honom ett par gånger när han fått cirkulationsstopp.
– Hon har visat bilder på tillfällen jag inte minns att jag har varit med om eftersom jag var påverkad av metadon.
När metadonet inte längre funkade mot smärtan tog läkarna till en gammal antidepressiv medicin från 1950-talet, som en slags nödlösning.
– Då blev jag helt väck. Övermedicinering är ett stort problem, tycker jag.

Det var i Facebookflödet som Olof såg erbjudandet om att Göteborgsoperan sökte sångare av olika kaliber. Allt från amatörer till proffs till Monstret i labyrinten, en föreställning med 150 sångare och 50 musiker.
– Jag svarade på annonsen och deltog i en audition som var en workshop med ett 20-tal personer. Vi fick göra olika rörelser till musik och öva in melodier ur operan medan de iakttog oss. Och jag blev antagen!
Det var många hundra som sökte och i Olofs grupp gick åtta personer vidare.
– Det är först nu jag vågar ta sådana här risker, som att ställa mig på operascenen och spela rullstolscurling.
Olof kommer att vara på Göteborgsoperan två dagar i veckan i ett halvår för repetition, scenframställan och notläsning.
– Jag fick högsta vinsten redan när jag blev kallad. Resten är bonus. Nu får jag börja om med musiken igen. Det är som en andra chans. Jag lever min dröm. Det är nästan så att jag blir religiös, så glad är jag, skrattar han.

Göteborgsoperan har en kreativ verksamhet som heter Skapa, där man arbetar mycket med att inkludera alla slags människor från nybörjare till proffs och låta dem bland annat få chansen att stå på operascenen. Denna föreställning är ett av projekten i verksamheten.
– Under våra repetitioner är jag tillbaka till 1995–2003 då jag var som mest aktiv. Allt kommer tillbaka. Det bara rusar. Det är som en ljummen, härlig, blågrön våg nere på Maldiverna som sköljer över en hela tiden.
En assistent hjälper Olof med notstället men vänder blad gör han själv.
– Med lite fippel kan jag göra egna markeringar med blyertspenna i noterna. Det är ett raskt tempo men allt kom tillbaka med full kraft. Jag förstår vad som står och vad de säger. Det funkar, är vansinnigt kul och omtumlande.
När det gäller allt annat efter skadan har Olof fått lära om från början.
– Till skillnad från det här. Det här har jag inte gjort på länge, men det här kan jag och det berikar mig. Jag har varnat alla mina vänner att jag kommer att bli så dryg att de inte kommer att stå ut med mig.

Det riktigt bubblar om Olof.
– Min tanke är att jag på scen ska vara helt autonom eftersom jag vill klara mig själv så mycket det går. Det är utanför scen de hjälper mig.
Han ska träffa en fysioterapeut, vilket han inte haft behov av på många år.
– Jag tänkte ge henne uppgiften att prova ut en gördel för att få upp lungkapaciteten ytterligare. Då skulle jag kunna komma upp på 70 % och då kan jag få den klangfärg och styrka jag vill ha.
Olof trodde, med sin skada, att sångkarriären var över. För fyra år sedan ville fysioterapeuten kolla hans möjligheter att sjunga med gördel och stående på tippbräda. Det gav klent resultat och sedan dess har Olof inte stått upp och sjungit.
– Jag har ungefär 50 % vitalkapacitet. Problemet är att lyckas hålla en ton genom att endast spänna diafragman.
I och med ryggmärgsskadan så har Olof blivit spastisk och har upptäckt att han kan använda spasticiteten för att få till ett magstöd som gör att rösten bär bättre.
– Jag kan skjuta på med mer tryck och det blir lättare att kontrollera ett vibrato.
Den anatomiska grunden är kvar och tekniken har han. Han får bara förvalta det annorlunda nu eftersom han har andra förutsättningar för sin röst.
– Jag har kommit på att när jag kröker ryggen på ett sätt så drar magen ihop sig och när jag vrider mig så drar magen ihop sig ytterligare. Jag framkallar ett spatt som jag sjunger på. Detta upptäckte jag först i maj förra året, så jag är riktigt omtumlad.
Olof har inte repeterat sång sedan han skadade sig och nu repeterar han alltså två gånger i veckan och ska lära in ett 80-tal sidor noter till en operaföreställning i det största operahuset i Göteborg. I föreställningen spelar han rollen av en familjefar. Han sjunger inga solon. Före skadan var Olofs röstläge basbaryton. Nu har han mindre omfång och är enbart bas.
– En utmaning blir hur jag ska lyckas få magstöd när vi agerar. Ibland ska vi ligga ned och sjunga, säger Olof med glad röst.
Utmaningen skrämmer inte.
– Bara det att jag har fått sångglädjen tillbaka är en vinst och i det här fallet är det verkligen som att åka hoj. Det är resan som är målet. Det är min frus metafor. Hon kör hoj och jag åker med.