Den 24 augusti invigs de paralympiska spelen i Tokyo. Under två veckor ska sedan en mängd tävlingar avgöras i en massa idrotter, grenar och klasser. Inför tomma läktare. Sveriges Television kommer att sända dagligen.
Några utövare ska skrika ut sin glädje och andra ska bryta ihop i besvikelse. Sådana är idrottens förutsättningar – oavsett om den är olympisk eller paralympisk. Oavsett om utövarna sitter, står eller ser. Förra gången en tävling av samma dignitet i samma typ av idrott utspelades i Tokyo var 1964. Den tidens Handikapp-OS – det andra i ordningen – har emellertid väldigt lite gemensamt med dagens Paralympics. Under de 57 år som gått har den paralympiska idrotten tagit stora kliv. I dag lever utövarna mycket aktivare och hälsosammare liv än på 1960-talet. Trots sina funktionshinder tränar de avsevärt mycket hårdare och effektivare. Därutöver har utvecklingen formligen rusat när det gäller utrustning och hjälpmedel. Inte minst prismässigt.
De rullstolar, till exempel, som används i tävlingssammanhang i dag skiljer sig markant från rullstolar för vardagsbruk. Tävlingsrullstolar är dyrgripar som kostar upp till 70 000–80 000 kronor. På 1960-talet var de i huvudsak samma stolar som till vardags. Då var också rullstolsåkare chanslösa mot löpare på alla distanser. I dag har rullstolsåkare mycket bättre världsrekord på alla distanser över 400 meter.
Världsrekordet på 800 meter för springande kvinnor är 1,53,28 – för rullstolar 1,45,19. Motsvarande för män är 1,41,19 respektive 1,31,12. Världsrekordet på maraton för springande kvinnor är 2,15,25 – för rullstolar 1,38,29. Motsvarande för män är 2,03,02 respektive 1,20,14.
Vad gäller prestation verkar alltså paralympier ha närmat sig sina olympiska motsvarigheter. På andra områden ser man emellertid inte alls samma utveckling. Olympiska medaljörer blir nämligen berömda och rika. För paralympiska medaljörer är bilden en annan. Några länder ger visserligen sina paralympier samma bit av kakan som sina olympier. Det är jämställt och eftersträvansvärt men tyvärr inte särskilt vanligt.
Truppchef Ines Lopes Parasportförbundets ordförande Åsa Linares Norlin
– Parasport Sverige har vissa möjligheter att hjälpa till genom vår samlade erfarenhet och genom våra sponsorer, säger Parasportförbundets ordförande Åsa Linares Norlin.
– Men för övrigt ligger ansvaret i huvudsak på de aktiva själva.
Sveriges meste paralympier genom tiderna – skytten Jonas Jacobsson – beskriver situationen inifrån i boken Lämna honom här. Läs Tomas Engbloms recension här nedan.
Möjligen är det spartanska förutsättningar och njugg uppbackning som gör att intresset för parasport verkar avta i snabb takt i Sverige. I truppen till Tokyo ingår 26 aktiva; jämfört med Rio är det färre än hälften. Största idrotter är bordtennis och skytte med fem aktiva var.
Truppchef Ines Lopes förklarar den lilla truppen med att Sverige inte har med någon lagidrott.
– Varken rullstolsbasket eller rullstolsrugby klarade att kvala in, säger hon.
Hon förklarar även varför de inte klarade det.
– Kvalen till Tokyo var mycket tuffare, och den internationella konkurrensen ökar ständigt.
Zandra Reppe, Bågskytte Daniel Strandberg, Cykel Joackim Norberg, Sportskytte Tobias Jonsson, Friidrott
Det är tyvärr en förklaring som man inte blir så mycket klokare av. Eftersom det ju i väldigt hög grad beror på vad man gör själv som avgör huruvida konkurrensen ökar eller inte. Ines Lopes vill dock understryka att relativt sett är truppen mycket stark.
– Vi siktar på sju medaljer i Tokyo och med 26 aktiva är det klart bättre än de tio medaljer som 58 aktiva tog i Rio, säger hon.
Med samma resonemang skulle Sveriges olympiska kommitté ha skickat två aktiva till Tokyo – Mondo Duplantis och Daniel Stål.
Nåväl, här är Sveriges Televisions paralympiska sändningstider och deltagarlistor: svt.se/sport/paralympics/guide-sa-ser-du-paralympics-i-svt
Lina Watz, Simning Bordtennis med medaljchanser Stefan Olsson, Tennis
Åsa Linares Norlin tror att de bästa medaljchanserna finns i tennis, bordtennis, simning och paradressyr.
Lina Watz är i Tokyo och simmar, och hon var med i Rio också. I början av augusti sände Sveriges Radio hennes Sommar i P1. Där berättade hon att hon insett att Paralympics är så mycket mer än bara idrott och tävling. Hennes enarmade kompis i simlandslaget hade, så länge Lina känt henne, irriterat sig på att hon inte klarade att sätta upp håret i tofs med bara en arm. Men så en dag under Paralympics i Rio kom en dansk enarmad simmare in i omklädningsrummet och satte upp sitt hår i tofs. Mitt framför ögonen på Lina och kompisen som numera har en grej mindre att irritera sig på.
Se där! Aktiv Rehabilitering praktiserad mellan toppidrottare i ett omklädningsrum under Paralympics.