Om man är sex och ska bli fyra blir uppdraget att rösta bort två. Enkel matematik. Fast här måste alla sex komma överens om vilka två av dem som ska bort. Två måste alltså förmås att rösta bort sig själva. Det låter som ett uppslag till ännu en elimineringslek på tv, men det handlar faktiskt om framtiden för svensk ryggmärgsskadevård.
På regeringens uppdrag leder Socialstyrelsen ett arbete med att förändra förutsättningarna för viss sjukvård i Sverige. Ett av de aktuella sjukvårdsområdena är ryggmärgsskadevård. I december skrev Kick.se om hur tillvägagångssättet, fastställt av Socialstyrelsen, inte höll måttet då det gällde att välja ut vilka fyra universitetssjukhus som ska få tillstånd att bedriva nationell högspecialiserad ryggmärgsskadevård.
På ett underlag som beretts av en grupp tjänstemän från inblandade regioner skulle den politiskt tillsatta nämnden för nationell högspecialiserad vård fatta beslut i frågan. Det var i december. Nämnden ansåg sig emellertid inte kunna fatta beslutet. På grund av brister i underlaget återremitterades i stället ärendet till tjänstemännen i de sex regionerna.
Region Östergötland och Region Skåne fick sedan i uppdrag att beskriva konsekvenserna av att få tillstånd att bedriva nationell högspecialiserad ryggmärgsskadevård respektive konsekvenserna av att inte få det. Arbetet ska vara klart i slutet av mars och nämnden för högspecialiserad vård planerar att göra ett nytt försök att fatta beslut i oktober.
– Konsekvenserna är utan tvekan stora, säger Wolfram Antepohl, överläkare och verksamhetschef på rehabiliteringsmedicinska avdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping.
– Genom att få nationell specialiststatus vinner ett sjukhus i prestige och respekt, vilket underlättar att rekrytera den personal man vill ha. Det attraherar både forskning och kapital, vilket i sin tur ger tillfällen till ännu mer prestige och respekt.
– Det är sådant som skapar förutsättningar att ge patienterna bästa tänkbara vård och rehabilitering, säger Nora Sandholdt som är projektsamordnare på avdelningen och mån om att betona patientperspektivet i konsekvenserna.
– När kompetensen höjs allmänt i vården kan man navigera patienterna förbi vanliga komplikationer med urinvägar och trycksår, menar Wolfram Antepohl och tillägger:
– Eftersom patienterna slipper bli sängbundna på grund av komplikationerna kan rehabilitering och träning pågå utan uppehåll.
Rent konkret betyder det för patienterna att vårdtiden blir kortare. För den regionala ryggmärgsskadevården innebär kortare vårdtider dessutom att det skapas ytterligare kapacitet i form av fler lediga sängplatser.
– Det medför i sin tur att vi kan ge vård till fler patienter, säger Nora Sandholt.
Wolfram Antepohl beskriver det ungefär som att verksamheten i sjukhuset hamnar i ett slags självgenererande hjul, där alla delar engageras och föder varandra.
– Lägger man ihop de här konsekvenserna av att ha tillstånd att bedriva nationell högspecialiserad vård inser man att de kan ha avgörande betydelse för alla inblandade sjukhus, säger han.
– Förutom för drakarna Karolinska och Sahlgrenska.
För andra inblandade regioner, sjukhus och avdelningar kan det alltså vara den framtida driften som ligger i potten.
Tobias Lauritsen skadade ryggmärgen i en dykolycka i början på 2000-talet. Med engagemang i RG, en kiropraktorutbildning och personlig erfarenhet av att leva med ryggmärgsskada har han följt spelet om ryggmärgsskadevården. Det är delar i processen som har förvånat honom.
– Det enda sättet för vården att bli högspecialiserad är att höja kompetensen. Det är så man åstadkommer förbättring i form av fler friska och mer självständiga patienter som i högre grad återgår till arbete, studier och social interaktion, säger han.
– Därför borde processen undersöka vilka sjukhus och regioner som är beredda att göra de förändringar som är nödvändiga för att åstadkomma en verklig förbättring av ryggmärgsskadevården. Och just det har vi inte sett mycket av i de underlag som skickats in.
Han poängterar att ingenting sker med automatik bara för att man minskar antalet sjukhus som utför ryggmärgsskadevård. Men processen verkar vara mindre intresserad av vad som händer på varje enskilt sjukhus och mer inriktad på att vaska fram bästa möjliga system för en fungerande ryggmärgsskadevård på ett rikstäckande plan.
– Då är det naturligtvis lätt hänt att patientperspektivet hamnar i bakgrunden.
Kristina Wikner, enhetschef på Socialstyrelsen, menar dock att perspektiven sammanfaller.
– Målsättningen är en nationell högspecialiserad ryggmärgsskadevård som patienter i hela landet kan ta del av.
Läs en tidigare artikel om nationell högspecialiserad ryggmärgsskadevård.