Knappt ett år har gått sedan vårt förra samtal. Den 25 maj förra året skulle han stå på Göteborgsoperans scen och sjunga. En passion som driver Olof Hammar till livet och döden, balanserandes mellan de två likt en klassisk opera.
Olofs röst brister flera gånger när vi nu hörs igen och han minns året som gått.
– Veckan innan premiären fick jag en erektion som inte vill lägga sig.
Erektionen var en biverkan av medicinen som han tog för att hejda nybildning av ben i en muskel i högerbenet, ett kroppsligt fenomen som gör att ben kan börja bildas i en förlamad muskel.
– För att häva erektionen tog jag Efedrin som jag hade hemma för ändamålet.
För trevligare tillfällen tar Olof en spruta som heter Caverject för att få erektion. Det är när erektionen vägrar lägga sig som Efedrin kan behövas.
– Det hjälpte ett tag.
Men eftersom Olof fortsatte ta medicinen som ska motverka nybildning av ben så fick han erektion igen som vägrade lägga sig.
– Vi repeterade då 6–8 timmar om dagen ju närmare premiären vi kom och den här dagen hade vi ett mindre genrep. Jag mådde dåligt, ryste, blev spastisk och penisen började bli svart. Jag fick åka in akut.
Olof fick ryggmärgsbedövning mot smärtan.
– Jag fick autonom dysreflexi. Mellan söndagen och tisdagen svävade jag mellan liv och död på grund av det höga blodtrycket.
–Man slipper i alla fall oroa sig för att morfinpumpen ska pipa på scen.
Två operationer gjordes. En för att shunta en väg för blodet och en för symtomlindring genom en pump med ryggmärgsbedövning. Sedan skrevs han ut och åkte till operan för det stora genrepet.
– Den fick jag se via logen eftersom min sänka hade rusat upp i 200. Nattpersonalen på sjukhuset hade missat att öppna en ventil till min innestående kateter så urinblåsan var fylld med urin.
– När jag åkte ambulans till sjukhuset, sjöng de andra på premiären. Jag fick aldrig stå på scen. Jag låg två veckor på sjukhuset i stället.
Sjukhusvistelsen gav honom sår och på grund av att såret var infekterat fick han spasmer som var så kraftiga att han föll ur rullstolen och bröt lårbenshalsen. Den lyckliga tiden med repetitioner på operan hade blivit ett kroppsligt och själsligt helvete.
– När jag var i värsta krisen på sjukhuset fick jag träffa psykolog. Hjälpen jag fick gjorde att jag tog tag i sången igen. Först trodde jag att jag inte skulle välja sången, som nästan hade besegrat mig, men det blev så i alla fall. Jag kände att ska jag överleva behöver jag sjunga.
Efter en månad tog han kontakt med Sankt Michaelskören i Uddevalla och frågade om han fick repetera med dem. Det fick han; de behövde en bas. Han sjunger fortfarande i kören, ett par timmar en gång i veckan. Sedan sjukhusvistelsen har han fått hemsjukvård för rehabiliteringsträning och stöd av kurator.
– Nu har rörligheten börjat komma tillbaka, såret är nästan läkt, penisen som tog skada läker långsamt. Jag har allt stöd jag behöver, tillsammans med min fru och alla vänner.
Utöver Sankt Michaelskören har Olof börjat i en ny kör. Vassego och sitt heter den och är ett projekt som RTP i Göteborg har startat. Alla i kören sitter.
– Det är Simon Ljungman, frontgitarristen till Håkan Hellström, som håller i kören. Han sitter ned han också.
Trots att Olof gick miste om operaföreställningen Monstret i labyrinten, av Jonathan Dove, förra våren så fick han vara med som statist i Göteborgsoperans föreställning Rhenguldet, av Wagner, mot slutet av förra året.
– Jag har varit med på nästan alla föreställningar, säger han stolt.
– Det var skönt att vara där som en i gänget igen. Jag har lovat att vara med som statist 2021 när de kör Wagners ringcykel och i höst ska jag sjunga Haydns stora orgelmässa med Uddevallas kammarkör.
I och med att Olof bara har 50 % lungkapacitet så har det varit ett dilemma att klara sången.
– Jag har lärt mig att rätta rösten efter kapaciteten och så sjunger jag med korsett.
Han har, tillsammans med fysioterapeuterna, letat fram det som fungerar för honom.
– Jag använder mig av en NMES-apparat för att få buktryck när jag sjunger.
Förra året blev inte den solskenshistoria på operan som Olof siktade mot och han ber nästan om ursäkt för det.
– Jag står ändå fortfarande kvar vid mitt uttalande i vår förra intervju. Att det är som att åka hoj. Det är fortfarande resan som är målet – från att få noterna, jobba igenom dem till att tillsammans genomföra operan på stora scen. Sedan hade det naturligtvis varit underbart att genomföra föreställningarna och träffa alla vänner och släktingar som hade kommit för att se mig sjunga. Även min tandläkare hade kommit med blommor för att se mig och jag var inte där, säger Olof som samtidigt betonar att han inte vill vara bitter.
– Nu ser jag fram mot sommaren, Haydn och en tre–fyra veckors rehabiliteringsvistelse framåt hösten.