Retro 2021
Det är med skräckblandad förtjusning som jag öppnar mejlet med besked om att jag får komma med på retro 2021. Med mina 42 år känner jag mig inte alls som den Volvo Amazon som figurerat på inbjudningarna genom åren. Men med det sagt firar jag i år 30 år med ryggmärgsskada. Och ja, jag känner mig rätt sliten.
Mitt namn är Nora Sandholdt. Jag är en tvåbarnsmamma från Linköping och jobbar som projektsamordnare på Rehabiliteringsmedicinska kliniken där. Jag har en inkomplett ryggmärgsskada i bröstryggen och använder rullstol för att ta mig fram. Jag gillar det goda i livet, att se och upptäcka nya platser, laga och äta god mat, dricka ett glas gott vin ibland och umgås med människor.
Jag tycker egentligen att jag borde veta bättre. Jag är en av initiativtagarna bakom både hemsidan Ryggmärgsskada.se och Facebookgruppen ”Vi som har en ryggmärgsskada”. Jag har föreläst om vikten av att vara en påläst patient, arrangerat diverse seminarier och redigerat texter om åldrande, hälsa, livsstil, diverse sekundärkomplikationer och så vidare. Ändå har coronakilona smugit sig på, och min egen träning har en tendens att prioriteras ner i vardagskarusellen.
År 2000 plockade jag hem Sveriges enda simmedalj från Paralympics i Sydney, då var kroppen V-formad och en golvförflyttningar var en baggis. Nu är jag en trött småbarnsmorsa och kroppen har antagit en mer A-lik form. Rumpan väger bly.
Jag har en bild av mig själv som en aktiv och färgstark person som inte låter funktionsnedsättningen hindra mig i det jag vill göra i livet, men jag har blivit mer och mer bekväm. Jag ser också hur många av dem som varit mina förebilder genom åren blir ”grå”. Många har fått problem med smärta, sår och andra seniorkrämpor.
Det är som att många av mina olycksbröder och -systrar blir gamla vid 50. Detta är något jag funderar en hel del på och vill göra något åt. Jag upplever att många av mina ryggmärgsskadevänner blir äldre och mer härjade än mina andra vänner, något som jag inte vill ställa upp på.
Om retrokursen kan vara en bidragande faktor till att jag faktiskt lyckas med evighetsprojektet ”mer axlar, mindre rumpa” och ”orka vara en kul morsa” så är det värt det.
Vad är Retrokursen?
Retrokursen anordnades av RG första gången 2008. Då var det i samarbete med Spinaliskliniken och ett arvsfondsprojekt om åldrande. Sedan dess har den genomförts mer eller mindre regelbundet i lite olika former. Kursen är uppdelad i två kurstillfällen med cirka fem månader emellan. Under den första långhelgen varvas föreläsningar – om åldrande med ryggmärgsskada, vanliga sekundärkomplikationer och verktyg för en hälsosam livsstil – med mer fysiska pass ämnade att ge inspiration till fysisk aktivitet i deltagarnas vardag.
Under helgen har vi även två workshoppar där vi som deltagare har i uppgift att tillsammans prata igenom vad vi skulle behöva eller vilja förändra under tiden fram till nästa träff. Dessa diskussioner ska utmynna i konkreta och mätbara mål som vi kan jobba emot fram till nästa träff.
Det är spännande att höra hur olika förändringsmålen är i gruppen. Självklart vill flera av oss gå ner i vikt och komma igång med träningen, men någon vill hitta mer positiv energi i sin vardag, en annan förbättra sin sömn och ytterligare någon vill bli snällare mot sig själv.
När vi avslutar på söndagen har vi skapat en sluten Facebookgrupp för oss deltagare, med syfte att peppa varandra att lyckas med våra livsstilsförändringar. Vi har även kommit överens om ett uppföljningsmöte via Zoom i december och så ska vi ses på Bosön igen i slutet av februari.
Noras mål
Vad har då jag satt upp för mål för projekt ”mera axlar, mindre rumpa”? Mina mål är extremt konkreta. Jag ska gå ner 5 kg i vikt till slutet av februari, och när familjen åker på skidsemester i mars ska jag vara i så pass god fysisk form att jag orkar åka sitski tre hela dagar av de sex dagar vi är där. På senare år har jag inte orkat åka mer än halvdagar för att axlarna har värkt. Hur jag lyckas får ni veta till våren.
