Rätten att fungera

Herman Grafström har synat vad som händer när lagstadgade rättigheter att fungera sätts ur spel eller kommer till korta. Fyller krockkuddar, skyddsnät och klagomurar sina ändamål?

Tågbiljetterna är bokade. Rullstolspappan och hans två barn ska åka hem till skola och arbete efter en skön påskvecka hos farmor. Som vanligt har det krävts både tålamod och samtal med SJ:s kundtjänst för att kunna boka rullstolsplatsen på tåget och barnens sittplatser någorlunda nära. När tåget rullar in på perrongen för ett kort stopp väller resenärer av och andra skyndar sig på.

Vårt lilla sällskap väntar vid rullstolsliften, men tågpersonalen lyser med sin frånvaro. Vi inser att tåget kommer att åka utan oss så en gående i sällskapet rusar fram till loket och bankar på sidorutan. Strax kommer en tågvärd springande med andan i halsen och försäkrar att vi inte var bortglömda, han hade bara mycket att göra. Jag rullar på liften och innan jag har hunnit låsa stolen eller greppa handtagen börjar han hissa upp den. Med en tung ryggsäck på stolen och en ryckig hydraulisk plattform är katastrofen nära, men alla i sällskapet överlever. 

Väl ombord på tåget sätter vi oss till rätta, svettiga och lite uppskakade. I mitt huvud har jag redan börjat författa ett argt mejl till SJ. Jag vill ha pengarna tillbaka för biljetten, minst. Och en skriftlig ursäkt. Men barnen går till restaurangvagnen och köper fika och sakta rinner vreden av mig. Väl hemma hamnar SJ:s arga mejl längst ner på att-göra-listan och naturligtvis rinner hela saken ut i sanden. Ofta kan det kännas som för mycket arbete att vara besvärlig och krånglig, att kräva sina rättigheter och en schyst behandling. Var ska man börja och vem ska man vända sig till?

Sedan januari i år tar Funktionsrättsbyrån emot telefonsamtal och mejl från vuxna med funktionsnedsättning som vill ha rådgivning om sina rättigheter. Det kan handla om stöd vid kontakter med myndigheter eller fall av diskriminering.

– Under hösten 2021 gjordes förberedelser och planer för hur verksamheten skulle bedrivas. Det var väldigt bra att vi hade möjlighet att sätta strukturer på plats och hitta former för att arbeta och samla in data. När vi väl sjösatte rådgivningen kom det in många ärenden, hittills ungefär 250 stycken.

Det säger Ola Linder som är en av två rådgivare på Funktionsrättsbyrån. Han har en gedigen erfarenhet av arbete med mänskliga rättigheter och via arbetet med diskrimineringsprojektet på Independent Living Institute kom han in på området funktionsrätt. Han berättar att många som hör av sig känner desperation och att de brottas med problem som upplevs övermäktiga. 

– Ärendena blev ungefär som vi hade förväntat oss även om vissa saker kanske överraskade. Frågorna handlar ganska mycket om privatekonomi och olika stödformer, från till exempel Försäkringskassan och socialtjänsten. Det förekommer frågor om tillgänglighet också men kanske inte riktigt lika mycket som jag trodde.

Han tillägger att det också finns en del som hör av sig som inte tillhör målgruppen, till exempel föräldrar till barn med funktionsnedsättning.

– Vi märker att det finns ett behov; det tar vi med oss i vårt utvecklingsarbete. Men vi har begränsade resurser.

Det har varit ett aktivt val från organisationen att inte marknadsföra sig så mycket för att på så sätt hinna med att utveckla verksamheten parallellt med att ärendena hanteras. Ola säger att risken annars är att verksamheten blir överbelastad och måste stänga rådgivningen tillfälligt. 

– Ibland har personer inte förstått ett beslut eller en kommunikation från en myndighet och då kan vi i samtalet gå igenom handlingarna och hitta vad som har hänt och vad som förväntas av personen. Ibland kan vi behöva boka uppföljande samtal om ärendet behöver med tid.

– Men det är viktigt att poängtera att Funktionsrättsbyrån inte agerar ombud eller företräder i processer. Det vet vi att det finns en stor efterfrågan på, men de resurserna har vi inte idag. Även om det är något jag hoppas att vi kan utöka till i framtiden.

Olas roll är uteslutande rådgivande i relation till de förfrågningar som kommer från enskilda och han uttrycker en viss frustration över att inte ha resurser att också kunna driva rättsliga processer.

Han beskriver ett ärende som nyligen avslutades. Hans åsikt var att det fanns grund driva ärendet, men Diskrimineringsombudsmannen (DO) gjorde en annan bedömning och gick inte vidare rättsligt. I det läget kan det bli svårt för anmälaren att ta sitt ärende vidare för att få upprättelse.

– Det kan vara frustrerande att behöva meddela att vi inte kan gå vidare trots att det finns skäl att göra det. Vi kan hänvisa till ett antal lokala antidiskrimineringsbyråer som kan ge juridisk rådgivning och ibland också driva processer.

Ett annat alternativ är att driva sin egen talan. Men det kan bli väldigt kostsamt, och ekonomiska faktorer kan göra att man inte vågar driva en process.

– Det här visar på behovet av att stärka upp DO och civilsamhällets förutsättningar att kunna möta individer som behöver rättsligt stöd. Vi driver aktivt frågan om förbättrade förutsättningar för enskilda och civilsamhället att driva rättsprocesser om rättigheter. Vi hade ett webbinarium i april om problem och möjliga lösningar kring access to justice. Vi kommer även ta fram analyser och årsrapporter grundade på rådgivningen för att kunna påverka strukturer i samhället utifrån de frågor som rådsökandena och rättighetsbärarna har med sig till oss.

Den som upplever sig diskriminerad utifrån till exempel kön, etnicitet, sexuell läggning eller funktionsnedsättning kan kontakta DO och göra en anmälan. Det gjorde Maria Johansson efter ett besök på en restaurang i Farsta centrum. Spik nykter, men rullstolsburen, ville hon beställa ett glas vin i baren men blev inte serverad eftersom restaurangchefen hävdade att hon var berusad. Maria Johansson dokumenterade händelsen och kontaktade DO som beslutade att driva ärendet i domstol.

– Kontakten med DO var bra, men det tog lång tid. Det hände i mars 2018 och rättegången hölls sommaren 2021, så det tog tre år och tre månader. Det tog tid både hos DO och i tingsrätten, men då kom i och för sig pandemin och en omorganisation hos DO emellan.

Maria Johansson poängterar vikten av att dokumentera. Direkt efter händelsen pratade hon med två ordningsvakter utanför restaurangen som kom att höras som vittnen under rättegången. Hon menar att deras vittnesmål var oerhört viktiga. 

– Det var så positivt att DO beslutade sig för att driva fallet. Jag antar att de upplevde sig ha goda chanser att vinna. Det finns en fara i att driva fall som blir prejudicerande åt fel håll. För mig är det viktigaste att det blir en förändring. Samtidigt som det finns ett ansvar att inte servera den som är för berusad finns det ett ansvar att inte diskriminera.

Ola Linder menar att domen är viktig även om den inte har avgjorts i någon instans högre än tingsrätten och därför inte tekniskt sett blir prejudicerande. En dom i Högsta domstolen eller Hovrätten kan bli vägledande för liknande fall och har stor påverkan på rättsläget i frågan.

– Domen i Marias fall är viktig för att den är väldigt tydlig i själva rättstillämpningen utifrån hur bevisreglerna ser ut. Det är ett positivt utfall i sak efter som hon fick rätt. DO såg en chans att driva ett sådant ärende, mycket på grund av att det var så väldokumenterat. När DO driver processer görs det oftast väldigt bra, men det är för få fall som kommer dit. 

Vad gäller mina nära-döden-upplevelser på tåget och frustrationen över SJ:s bemötande under hela resan, från bokning till rullstolslift, säger Ola att det inte nödvändigtvis handlar om diskriminering i lagens mening.  Lagstiftningen mot diskriminering finns på plats, men är inte alltid tydlig i vad den betyder i konkreta situationer och den täcker inte alla områden.  

– Jag känner igen missnöjet med SJ och Färdtjänst, speciellt trögheten i Riksfärdtjänst. Det kan delvis handla om diskriminering men också om huruvida det här systemet är rimligt inom ett allmänt rättighetsperspektiv. Det är en strukturell problematik, och det finns systematiska problem.

Hur man kommer åt och kan förändra strukturella problem har Ola Linder inget enkelt svar på. Men han förespråkar intressepolitiskt arbete och strategisk processföring som påverkansmetod. 

– Strategisk processföring innebär i stora drag att en aktör, till exempel en organisation, hittar ett område där man ser utrymme för förändring. Kanske har det intressepolitiska arbetet inom området misslyckats. I det läget kan man testa lagstiftningen och driva en juridisk process. Förhoppningsvis kan man också få uppmärksamhet i media och på så sätt få påverka opinionen.

Funktionsrättsbyrån är ett treårigt projekt med stöd från Allmänna arvsfonden. Ola Linder berättar att man redan nu i projektet arbetar aktivt för en långsiktighet i verksamheten. I projektplanen finns delmål som rör finansiering. Det finns även planer för vidareutveckling av verksamheten men han är förtegen om detaljerna. Han skulle helst se att Funktionsrättsbyrån fick möjlighet att driva processer själva. Det är tydligt att hans engagemang för funktionsrätt är stort när han pratar om vilka frågor han brinner för. 

– Frågor som kommer från en förening eller ett förbund, där det finns en tydlig bild av vad som är ett samhällsproblem. Då kan jag som jurist försöka hitta en väg att nå fram till en process eller ett mål. I samråd med organisationer och rörelsen kan man få bäst effekt. Sedan är det förstås bra om det är ett fall där allmänheten kan förstå att det är något som måste rättas till.