Text: Kristina Lyckberg Foto: Kristina Lyckberg

Oljemålning, mat och vin i Toscana

Gamla godingar Resor

Följ med Kristina Lyckberg på en resa till Italien. Året är 2013 och artikeln har tidigare publicerats i Kick.

Du hade ju kunnat gå en målarkurs på Öland, man behöver faktiskt inte kunna måla för att gå en målarkurs”, sa min kära RG-kompis Linda under ett av våra återkommande telefonsamtal. Fyra veckors betald semester låg framför mig och jag hade inte planerat in någon semesteraktivitet överhuvudtaget. Eftersom jag besitter ett visst mått av impulsivitet tog jag därför rådet bokstavligt och började strax efter telefonsamtalet med Linda, att googla. Om inte en målarkurs i år, så åtminstone en meningsfull semester nästa år!

Snart stod det klart att sökresultaten för ”akvarellkurs på Öland”, lyste med sin frånvaro. Mest på grund av att ”Välkommen till akvarellkurs på lantgården I Moricci i Toscana” överskuggade allt annat. Väl inne på hemsidan med det tilltalande namnet Tuscansun, visade det sig att företaget förutom akvarellkurser även kunde erbjuda andra kurser. Dessutom såg det ut att vara rullstolsvänligt. 

Det hela var nästan för bra för att vara sant. Enda problemet var att de flesta kurserna verkade vara fullbokade. Efter att ha gjort ett fynd som detta vägrade jag dock att låta mig nedslås. På vinst och förlust slängde jag i väg ett mejl till kursansvarig. Om inte en meningsfull semester i år, så åtminstone nästa år! Eftersom jag inte är särskilt petig dög det med vilken kurs som helst. Inom en vecka hade jag betalat anmälningsavgiften. Den första veckan i oktober 2012 skulle spenderas på oljemålningskurs i Toscana, tjoho!

Drygt tre månader senare hämtar Michael mig på flygplatsen i Pisa. Värmen slår emot mig och jag konstaterar att jag nog inte lär behöva skinnjackan som jag har släpat med mig från ett regnigt och blåsigt Göteborg. Michael berättar att sommarvärmen under maj och juni landade någonstans vid 40-gradersstrecket och därför gick hårt åt grödorna. Sönderbränt gräs och vissna blommor fladdrar förbi när vi strävar oss fram mellan de toscanska kullarna i minivanen. 

Längs med vägen till vårt mål berättar Michael små historier och anekdoter. Till exempel är motorvägen, autostradan, som vi nu kör på, den första i sitt slag i Europa. Den byggdes av Mussolini och stod färdig 1923. Jag får även lära mig att delar av Toscana under en period var hårt drabbade av malaria. Eftersom jag är lite av en hypokondriker läggs dock inte vidare detaljer kring malarians varande eller icke-varande i dagens Toscana, på minnet. Jag konstaterar bara att jag i alla fall hann med att ta den sista sprutan mot två sorters hepatit innan avresan.

Efter 45 minuters färd, där radion har hunnit med att spela den gamla schlagerdängan Volare, är vi framme. Lantgården I Moricci, eller Igelkotten som den svenska översättningen lyder, är belägen cirka fem mil sydost om Pisa. Gården ligger högst upp på en alldeles egen kulle strax utanför den lilla byn Fabbrica. 

I Moricci uppfördes på 1800-talet av en familj som då ägde merparten av Fabbrica. Den tilltänkte arvingen, familjens äldste son, var inte vidare intresserad av jordbruk och bestämde sig snart för att ge upp livet på landsorten. Han lämnade helt sonika gården och drog till Florens, där han hittade kärleken i en dansös. Delar av egendomen såldes därför av och består nu av huvudbyggnaden med tillhörande annex samt en mindre olivodling.

Sedan ett par år tillbaka bedriver nu Michael och hans fru Eva kursverksamhet på I Moricci. Under sommarhalvåret hyr de delar av gården som sedan står redo att ta emot sol- och kurstörstande skandinaver. 

När vi kör in genom grinden och passerar allén med olivträd som leder fram till huset, slår olivträdens grenar mot bilrutorna. Som en citrongul dröm ligger den sedan där, gården som den kommande veckan kommer att vara mitt hem. Jag konstaterar att jag nog är i himmelriket eller möjligtvis i en kopia av den amerikanska filmen Under Toscanas sol. Det som blev kvar efter att äldste sonen sjappat till Florens, är verkligen inte småpotatis. Huvudbyggnaden är uppskattningsvis lika stor som fyra svenska sommarstugor och en kolonilott.

Boendet på I Moricci är typiskt italienskt lantligt. Gästerna inhyses i lägenheterna Leccino, Frantoio, Moraiolo och Pendolino. Min första tanke när jag hör namnen på lägenheterna, är att de namngivits efter fyra snygga italienare med anknytning till gården. Tyvärr visar det sig dock att lägenheterna fått sina namn efter fyra olika olivsorter. 

Besvikelsen över mitt felaktiga antagande uppvägs av att jag får min hemvist i ett rum med egen uteplats på bottenvåningen i lägenheten Leccino. Denna lyx till trots är I Moricci till sin karaktär just mer av en stor sommarstuga än ett lyxhotell. Den familjära stämningen som uppstår när personer som aldrig tidigare träffats förkovrar sig i en gemensam aktivitet utan krav på prestation, samt Eva och Michaels varma och välkomnande sätt, bidrar till känslan av att vara en familjemedlem snarare än en betalande gäst. 

Eftersom gården ligger mitt ute på landet så ser även omgivningarna ut därefter. Inga dyra italienska handväskor, Rolexklockor eller klackskor så långt ögat kan nå. Redan på väg från flygplatsen kan jag för övrigt konstatera att det finns en anledning till varför alla dessa gående människor kommer hem från Toscana och pratar om de där så kallade kullarna. För oss i rullstol skulle jag vilja säga att kullarna är mer som små berg. Rent praktiskt löses det hela dock av Michael och Evas stora hjärtan och vilja att hjälpa till samt att utflykterna till närliggande städer och byar görs med bil. 

De italienska småstäderna och byarna är i stort sett även befriade från kullersten på de större promenadstråken. Italienarna har i stället löst det med en plattbeläggning som smälter in fint i gatubilden. Detta initiativ gör det mycket lätt att beskåda uråldriga byggnader och samtidigt ta sig fram med rullstol – så länge det inte är uppförslutning. 

Under en vistelse i turiststaden San Gimignano noteras dock att italienarna inte heller står rådlösa inför uppförslutningar. I en buss märkt med en rullstolssymbol transporteras med jämna mellanrum gamla och skröppel smidigt upp till stadens torg. 

Vi har nu kommit fram till den del i reseskildringen som för mina kurskamrater, fyra damer och en man, var själva huvudsyftet med resan: oljemålningen. Kursen leds av Carl som försörjer sig på sitt konstnärskap och därmed måste anses ha betydande artistisk talang. Jag inser rätt så omgående att även mina kurskamrater besitter konstnärliga kvaliteter. Flera av dem har gått oljemålningskurser i Sverige och vet därför vad som händer när azurblått blandar sig med ockrarött. 

Själv vet jag inget och ”se möjligheterna, inte hindren” blir mitt inre mantra under hela oljemålningskursen. Mästaren Carl är dock mycket diplomatisk när mitt facit efter första dagen är en chockorange, naivistisk historia som ska föreställa en av gårdens sidobyggnader. Carl förklarar att charmen med oljemålning är att det hela tiden går att göra förbättringar och att det tar lång tid innan en målning har antagit sin slutliga form.

Själv tänker jag att betyget MVG i bild från högstadiet inte på något vis var välförtjänt. Som tur är finns det annat att göra på I Moricci under en oljemålningskurs, förutom att måla. Äta god mat och dricka vin, till exempel. När oktoberrusket om kvällarna drar in över de toscanska kullarna, samlas jag och mina nyfunna oljemålningskamrater om kvällarna i köket, runt det för Italien typiskt stora köksbordet för att äta en trerättersmiddag. Menyn består av traditionell toscansk och italiensk husmanskost, såsom bland annat etruskisk kyckling, färsfyllda paprikor och osso buco. Till detta dricks ekologiskt vin från en närbelägen vingård. 

God mat och rödvin är bland det bästa jag vet. Således föll det sig inte bättre än att om mina kurskamrater vaknade upp på morgonen och funderade på vilket motiv de skulle försöka föreviga, så vaknade jag upp och funderade på vad det skulle bli till middag och om det var vitt eller rött vin som stod på agendan. Faktum är att jag i slutet av vistelsen hade blivit så van vid trevligt sällskap, god mat och vin att en ny kursdeltagare undrade om jag tillhörde familjen eller möjligen personalen och om jag i så fall ”speak english”. 

Sedan fjolårets resa har jag hunnit göra ytterligare en resa till lantgården Igelkotten. Denna gång för att lära mig italienska, laga mat samt göra ingenting. Hur dessa aktiviteter fortlöpte låter vi vara osagt, förutom att jag varken kunde prata italienska eller hade några vidare matlagningskunskaper att skryta med innan avfärd. Klart är dock att det var ett kärt återseende, kindpussar och en del frosseri i både mat och dryck. Det ligger därför nära till hands att tro att fröken Lyckberg återfinns på en lantgård i Toscana även nästa år. 

« Startsidan
« Startsidan