Oktober. Röda löv, varm choklad, murriga halsdukar… Och snor, Alvedon, febertermometrar. Knappt hade uteserveringarna stängt så var förkylningarnas högsäsong tillbaka – i år till råga på allt potentiellt förknippad med livsfara.
Samtidigt som coronasmittan tar ny fart flyr vi inomhus, där virus och jävulskap surfar på varenda harkling, som perfekta vågor från mun till mun. Att vi redan nu måste rusta för en lång isolerad vinter är med andra ord nödvändigt – men också lättare sagt än gjort. För hur ska vi egentligen överleva det vanliga vinterkrånglet, igenplogade handikapprutor på parkeringen och att klä oss för en Mount Everest-expedition när vi ska till mataffären, utan att åtminstone få kramas med våra närmaste? Mota deppigheten med turneringar i sällskapsspel är uteslutet, tina våra själar i en gemensam bastu likaså.
Liksom många av oss brukar den här tetran fly vinterkylan för sydligare breddgrader, men i år har jag varken lust att sätta global snurr på ännu fler viruspartiklar, sitta i karantän eller ännu värre bli sjuk i främmande land. För många som lever med skador är de mentala begränsningarna ännu tuffare än de fysiska: När temperaturen faller under nollstrecket kan mediernas domedagsrapporter, och vetskapen att vi onekligen tillhör en riskgrupp, kännas oöverstigliga.
Men låt oss vända på myntet. Nej, ingen kan säga när detta är över, men vi om några vet redan att allt i livet kan ändras på ett ögonblick. Att lära sig jobba hemifrån och undvika tunnelbanan är så klart futtigt jämfört med att bemästra livet i en ny förlamad kropp – inte minst med samhällets (och våra egna?) fördomar om den. I själva verket har vi ett gigantiskt försprång framför alla aningslösa medelklassvenskar, som fortfarande tror att allt i livet går att kontrollera.
Själv går jag redan stenhårt in för att preppa mitt hem till den plats jag helst vill vara på när snön faller. För första gången skäms jag inte över att släppa fram min inre Ernst, utan excellerar i värmeljushållare och tjusiga anteckningsböcker. Klimatsamvetet blidkas av att stearinljus är schysstare än el (åtminstone inbillar jag mig det).
Med prydnadskuddarna på plats gäller det att utnyttja väntan på våren. Många tidningstips hittills har låtit som något man förmanar barn med: Bevara dygnsrytmen! Håll vikten! Få frisk luft varje dag! Jag föreslår att du tar reda på vad som ger just dig energi och kombinerar det med en målbild. Drömmer du om att åka till Italien när restriktionerna lättar? Lär dig fem fraser på italienska! Vill du fira din uppskjutna födelsedag med ett riktigt brakkalas? Börja skissa på gästlistan redan nu! Har du börjat kunna klä på dig byxor själv igen? Se framför dig hur du fixar vårens stuprörsjeans!
(Samtidigt finns det en ännu större poäng än vanligt med att inte glömma våra vanliga skadepyssel. Att behöva åka till sjukhus med trycksår är aldrig roligt och i dagens ansträngda läge mer olägligt än någonsin.)
Det går till och med att se situationen i ett bisarrt strålkastarljus. Ingen kommer att ifrågasätta varför du hellre stannar hemma med en bok än förfryser fingrarna mot drivhjulen, i det dina vänner envisas med att kalla en stärkande promenad. När resten av världen lugnar ned tempot behöver vi inte känna den vanliga stressen över att vår tid på toa är pinsamt längre än andras. Kanske kommer vi till och med i kapp?
Eller så skiter du i alla sådana här käcka utrop om vad du ”borde” göra. Ät choklad, kolla på Netflix! Livet handlar alltid om mer än att avlasta rumpan, och under den här tiden behöver din insida mer uppmuntran än någonsin. Antagligen sitter du redan på svaren själv. För kom ihåg: Ingen är så bra på att tackla utmaningar som du som redan lever med dem varje dag.
Annika Taesler har en master i journalistik och är gästskribent på Kick. Hon är 40 år, bor i Huddinge, är gift och har barn. År 2003 skadade hon sig med komplett tetraplegi som följd och har nu assistans dygnet runt.