Den förste tar sats, trycker ifrån på drivringarna och hoppar sittande över stupet. Nästa kastar sig nerför rulltrappan, en tredje gör volter i BMX-rampen. Filmerna på parakillar (alltid killar), som använder sina stolar som dödsföraktande akrobatiska vapen, sköljer över snart sagt varje vrå av sociala medier.
Extremsportare finns överallt. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att fixeringen vid att tänja på fysiska gränser är en del av en attityd i vår värld, som går ut på att visa att vi är allt annat än belastningar på samhället. Svällande biceps får kompensera lama ben, och de flesta av oss har fått veta att det viktigaste för att må bra är att vi blir självständiga och oberoende i alla delar av vardagen. Skit samma om det tar två timmar att knäppa knapparna i skjortan, så länge vi inte ber om hjälp! Vi är minsann mer än ”svaga”, ”behövande” och ”kostnader”.
Frågan är vad detta säger oss med riktigt höga skador – vi som kan köra manuella rullar lika lite som vi springer hundra meter. Vars definition av ”oberoende” är att be våra assistenter sätta sig ett bord bort under fikastunden, sedan de sänkt glasen med sugrör från våra munnar. Som inte kan uppnå självständighet om så våra liv står på spel.
Exempel: När jag (med skadenivå C4–5) låg på sjukhus skulle jag träna på att äta själv. Att det tog över fyra minuter att stjälpa upp varje tugga (jag blir dessutom extremt otrevlig när jag är hungrig) spelade ingen roll för arbetsterapeuten, eller att 90 procent åkte ut på golvet (detta var långt före debatten om matsvinn eller att Greta Thunberg ens var född). Hur jag skulle upprätthålla värdigheten på en framtida restaurang var lika oklart som varför min assistent – som ändå måste skära och ge mig dricka och torka sås – inte kunde peta in maten i min mun också. Först när jag fick akut blodtrycksfall gav man upp.
I dag, efter snart 17 år som assistansberoende tetra, törs jag lova att lycka inte har det minsta med fysiskt oberoende att göra. En sommarbris i håret, min sons sömniga kropp i famnen och publicerade artiklar är den högsta mening jag kan tänka mig med min korta tid på jorden, skada eller inte. Och jag låter med glädje min assistent knäppa min blus, på under två minuter, så att jag kan ge mig ut i världen och bidra med just mina kunskaper och erfarenheter. Det är så jag blir en fullvärdig medborgare, inte genom att ödsla energi på petitesser.
Missförstå mig rätt. Det finns knappt något jag önskar mer än att kunna klara mig själv igen, och jag skulle tränga mig först i kön till operationsbordet om den lösningen gavs. Men till den dagen handlar det om att spela med den giv vi har fått. Och för mig är det betydligt viktigare att kunna åka i min vanliga bil, mot att någon puttar mig fram i en manuell rulle, än att köra permobil själv och tvingas använda färdtjänst.
Alla måste vi hitta ett sätt som funkar i det här livet 2.0. Och känner du att det är just att skruva i glödlampor/dra på strumpor/spetsa köttbullar på en gaffel som bygger din självbild – kör! Varken jag eller någon annan har rätt att döma dig för det. Men lika lite får vi låta en nyskadad tjej eller kille, som kanske inte ens kommer andas själv någonsin igen, tro att det går en absolut gräns mellan rullstolsbasket och passivitet. Livet består av så mycket mer än så. Och i mitt huvud är jag lika självständig som någonsin.
Annika Taesler har en master i journalistik och är gästskribent på Kick. Hon är 40 år, bor i Huddinge, är gift och har barn. År 2003 skadade hon sig med komplett tetraplegi som följd och har nu assistans dygnet runt.