– Varför köper du inte en dramaten, säger H som är en av de bästa av personalen i hemtjänsten.
De har storhandlat matvaror i affären som ligger närmast bostaden. Hemtjänstinsatsen inköp är beviljad av kommunens biståndshandläggare och tiden är 45 minuter en gång i veckan.
– Det är för tungt att bära, fortsätter H.
Kickan som rullar ett par meter före H, stannar, vänder sig om och får syn på en märkbart uttröttad H med en överfylld kasse i varje hand. Kickan drabbas av dåligt samvete och skäms över att hon inte tänkt på det tidigare och säger:
– Självklart ska jag skaffa en dramaten. Tack för att du säger ifrån.
Första gången Kickan hörde ordet dramaten undrade hon vad namnet på den välkända teaterbyggnaden i huvudstaden hade med att frakta varor att göra, tills någon förklarade och ljudade dra-maten. Aha, tänkte Kickan och log åt ordvitsen.
Kickan har alltid tyckt att de är fruktansvärt fula men inser att det handlar om personalens arbetsmiljö och rätt ergonomi för att de ska hålla ett helt arbetsliv. Kickan vill förstås bidra till att personalen mår bra och inte slits ut i förtid. Hon söker på internet och får upp bilder på olika modeller och hur mycket de skiljer i pris. Kickan får tänka om och slå hål på sina fördomar. Alla är inte fula. Hon hittar nämligen en leopardmönstrad dramaten som visserligen är dyrare, men Kickan tycker att den är fin.
I nästan 50 år som rullstolsburen har andra burit åt Kickan, och hon har även burits med eller utan rullstol. På resor i landet och över hela världen har andra kånkat och burit hennes resväskor. Inför en resa påpekar en vän plötsligt:
– Varför har du inte resväskor på hjul så att jag kan dra dem i handtaget i stället för att bära?
En av resväskorna är från 1970-talet och vännen har naturligtvis rätt. Kickan åker till ett stort köpcentrum och hittar en mindre resväska passande för längre weekendresor och en mycket stor för längre resor. Förutom att de har hjul är den lilla storblommig i rosa och lila. Den stora är leopardmönstrad och utmärker sig på långt håll så att den som bär kan ta resväskan från rullbandet redan på första varvet i ankomsthallen på flygplatsen.
När Kickan träffar en vän hon inte träffat på drygt 20 år frågar han:
– Minns du när jag bar dig i famnen utan rullstol tre trappor upp till lägenheten jag bodde i då för det fanns ingen hiss? Sedan hämtade jag och bar upp rullstolen.
Kickan minns inte men får andra minnesbilder från år som passerat där olika pojkvänner burit henne uppför och nerför trappor i hus utan hiss. Då vägde Kickan nästan 10 kilo mindre än i dag och killarna var unga och starka.
Och alla gånger hon dragits i rullstolen upp och ner i allt från några få trappsteg till långa och branta trappor på uteställen där band spelade i källaren. Alla var fulla, inte asfulla men lite lyckligt lagom fulla så att tankarna på konsekvenserna var bedövade om vad som skulle hända om någon snubblade eller tappade taget om rullstolen. Vänligt sinnade ordningsvakter och personal hjälpte också till på vissa krogar.
På det glada 1980-talet var Kickan och bästa ungdomskompisen med på en stor midsommarfest i en fäbod någonstans i Sverige. Programmet var hemligt, välplanerat med ungefärliga klockslag när det var dags för nästa aktivitet. Gästerna traskade på en grusväg och slutligen var det enbart skog omkring dem – de blev tillsagda att gå till vänster in i skogen. Två starka killar greppade tag i varsin sida av rullstolen och bar Kickan cirka 100 meter rakt ut i skogen över blåbärsris och mossbeklädd kuperad terräng och satte sedan ner henne. Elkablar var dragna utefter marken, vilket gjorde det möjligt för livebandet att spela på hög volym och gästerna kunde dricka iskall bärs från en ölpump i en provisorisk bar.
Kickan minns också resan till Egypten och besöket i Kairo och de två männen som bar henne i rullstolen in i basarkvarteren där gångarna var för trånga för att ta sig fram rullandes på marken. Inget var omöjligt för egyptierna och hon gungade fram och tillbaka och såg ner på säckar fyllda med kryddor i alla möjliga färger.
Vid ett besök till pyramiderna kom en man fram och sa:
– I’ll take you to the top of the pyramid.
Summan för att utföra uppdraget var mycket låg, men Kickan tackade vänligt nej för hon insåg att det var stört omöjligt för mannen att klara detta. Inte ens för alla pengar i världen.
Och i staden Havanna på Kuba blev Kickan och resekompisen hembjudna till en kubansk familj. Två kubaner drog rullstolen, med Kickan i, trappsteg för trappsteg flera våningar upp i ett fallfärdigt hus i fallfärdiga trappor med ledstänger som satt lösa. Huset var byggt på 1950-talet och hade inte renoverats sedan dess. Det fanns spår kvar av lyx och förmodligen hade rika amerikaner bott där då.
Nu är resandet och att bli buren av andra över. Den ryggmärgsskadade fysiska kroppen är sliten och smärtar. De gående vännernas kroppar har också blivit äldre och skörare och de kan inte längre bära Kickan. Kickan själv bär på en osynlig ryggsäck fylld med minnen.