Hound Dog och Kickan träffas på AW en sen fredagseftermiddag. De har känt varandra i 30 år, är arbetskamrater sedan över 20 år tillbaka och har levt med ryggmärgsskada längre än så. Restaurangen ligger på kort rullavstånd i samma bostadsområde. Hound Dog sitter redan vid ett bord med en kall skummande öl framför sig då Kickan kommer. De avhandlar diverse gamla och nytillkomna krämpor i cirka 15 minuter – de har en överenskommelse om att gnälla av sig under en begränsad tid och sedan prata om roliga saker.
Kickan har för första gången i sitt liv varit på en flera veckors lång rehabperiod och kvittrar glatt på om hur bra det var och om handträningsgruppen som hon först varit skeptisk till att delta i.
– Vi gjorde olika övningar med en flexbar och då upptäckte jag att händerna hänger ihop med armarna som i sin tur sitter ihop med axlarna och vidare till bål och rygg. Jag blev starkare!
– Vad är det för bar du pratar om? undrar Hound Dog som beställt in sin andra öl till afterworkpris.
Han betraktar Kickan lite frågande och tar några stora klunkar.
– Det är ett träningsredskap i böjbart material ungefär lika lång som en gurka men tjockare.
Kickan lägger händerna på bordet och visar olika övningar.
– Jag ska beställa en flexbar på internet. Vill du också ha en? Vi kan starta en flexbargrupp, träffas och träna regelbundet. Jag har redan frågat Cattis och hon vill ha en och är på.
– Javisst, svarar Hound Dog och sitter därefter tyst en stund innan han utbrister: Tänk om vi hade vetat för 30 år sedan att vi skulle sitta och prata om flexbar och handträningsgrupp en fredagskväll.
Kommentaren leder till ett gott skratt tillsammans.
– Nej, då var vi på olika barer och testade vilka som var tillgängliga för rullstol. Var ute halva nätterna och hade sedan efterfest.
– Jag minns hur vännerna bar en upp och ner för trappor om det inte fanns hiss.
Kickan instämmer och de konstaterar att de aldrig skulle utsätta sig för det nu. Dessutom skulle aldrig deras medelålders vänner orka bära eller dra dem uppför trapporna heller. Nu orkar ingen av dem vara uppe sent och en AW börjar och slutar tidigare och varar i max två timmar. Livet med många år som ryggmärgsskadad plus det normala åldrandet sliter på kroppen.
Kickan beställer tre flexbars och även varsin boll för handträning via ett företag på internet. Ett par veckor senare träffas de hos Cattis. Kickan går igenom övningarna, de böjer och bänder flexbar, klämmer på bollar och förvånas över att muskler som legat i träda plötsligt aktiveras.
Storleken på bollarna är som ett litet äpple och den röda färgen och materialet påminner om jättestora geléhallon, fast utan socker. Träningspasset är cirka 40 minuter och avslutas med avslappnade andningsyoga. Sedan beger de sig tvärs över vägen till kvarterskrogen för att äta och dricka gott som belöning.
Efter middagen följer Kickan med tillbaka till Cattis och lägger sig på soffan för att vila den smärtande ryggen och somnar tvärt. När hon vaknar är det mörkt ute och klockan är ett par timmar efter midnatt. Cattis ligger i sin säng med hunden på magen och de båda sover djupt och fridfullt.
Kickan rullar hemåt genom stan som hon gjort så många gånger förr. Den stora stadsgatan är alltid livligt trafikerad men i natt är det glest mellan bilarna och få gående. Halvvägs hem får Kickan syn på en person som kommer rusandes rakt mot henne. Då han närmar sig ser hon att han har uppdragen huva och maskerat ansikte. Kickan inser att situationen kan bli farlig och reagerar blixtsnabbt. Hon sliter upp flexbaren ur väskan, höjer den högt i luften och utstöter skärande skrik samtidigt som hon gör grimaser, sträcker ut tungan, rullar med ögonen och föreställer sig att hon är en maorikrigare. Hon minns att spela galen och skrika var ett av knepen som lärdes ut när hon gick på en självförsvarskurs för kvinnor i rullstol för flera år sedan. Flexbaren reflekteras i gatlyktans sken och lyser likt ett lasersvärd i Star Wars-filmerna och nog ser Kickan fullständigt bindgalen ut. Den maskerade mannen kommer helt av sig, vänder och springer tvärs över gatan och försvinner.