I veckan dunsade jag längs med Strandvägen – på promenadstråket längst ner mot båtarna, där kullerstenarna är så ojämna att det borde ingå gratis bettskena för alla som tar sig fram på hjul. Ändå var det stämningen där, av hånglande tonåringar och mormödrar som torkade mjukglass från småbarnsnäsor (och den svaga hjärnskakningen), som fick mig att inse att Livet Efter Pandemin verkligen är på väg nu. Det senaste halvåret har varit som en febrig väntan på julklappsutdelningen. Varje morgon har jag börjat med att lusläsa coronastatistiken längst ner på DN:s förstasida, speciellt kolumnen för hur stor del av befolkningen som blivit fullvaccinerad. Mina icke-riskgrupp-vänner är ärligt talat också glada över att slippa höra mig sucka: ”Har ni inte fått något än, vad långsamma ni är!”
Och då fick ändå jag och mina tetralungor också vänta. I vintras var vi många som kvällstidningsrasade mot att Folkhälsomyndigheten helt nonchalerat alla LSS-användare (jag kan ha använt formuleringen att Askungens styvmor verkade blödig i jämförelse). För min del fick mina assistenter, ett gäng kärnfriska 20-plussare, sprutan en månad före mig – som antagligen skulle behövt en sjuhelsikes massa resurser ifall jag smittats. En av dem föreslog att jag skulle börja med kvadrupelbemanning, så de kunde gå i en skyddande cirkel runt mig på stan.
Så långt gick det lyckligtvis aldrig. Besprutad blev jag, tillsammans med snart alla vuxna alldeles oavsett hur stora ballonger våra lungor orkar blåsa upp. Och livet har börjat om. Bara att få glo på folk på riktigt, utan Zoom-pixlar, får det att killas i min lama mage. Den senaste tiden har kvällarna, numera även efter 22.30, känts som en sådan där hisnande bergochdalbana man önskar aldrig ska ta slut.
Samtidigt hotar rälsen att rämna längre fram. Medan ni läser detta finslipar Försäkringskassan på en plan att – sätt er ner nu, även ni som är gående – börja elektroniskt övervaka alla assistansanvändare, och våra assistenter, med gps. Ni läste rätt. Motiveringen är att motverka fusk, ett argument lika användbart som när vi ungar på 1980-talet skrek ”tjing pax stjärnstopp!” för att få genomdriva precis vilka galna projekt som helst. Att staten inte har någon som helst rätt att kontrollera invånarnas privatliv, utom vid allvarliga misstankar om grov brottslighet – och även då krävs domstolsbeslut – goes visserligen without saying för alla med lågstadiekoll på svensk samhällskunskap. (Och ni som tycker att ”man ju ändå måste ha koll på vart pengarna går”: Man har också konstaterat att en miljard kronor fuskats bort i tillfällig föräldrapenning. Tror ni att nästa krav blir att alla föräldrar har gps när de vabbar?)
Just det här förslaget är alltså så befängt att det knappast ens skulle platsa på tidningarnas skämtsidor 1 april. Betydligt mer oroande är det att försöka lista ut var Försäkringskassan själv tycker att gränserna ska dras. Är det något gps-idén visar så är det att myndigheten inte tänker låta någon liten integritetsspillra av våra liv vara fredad. Redan får vi demonstrera hur vi bajsar och duschar framför handläggare med stoppur, och det så kallade delaktighetsdirektivet är byråkratispråk för att assistenterna måste sitta som klistrade intill oss varenda sekund. Exempel för er som är lyckligt ovetande om den här världen:
Jag och min assistent stannar med bilen vid en bankomat. Hon måste då lyfta ut min rulle, förflytta mig från bilsätet till den, köra fram mig till bankomaten, ta ut pengar, köra tillbaka mig, flytta in mig i bilen igen och häva tillbaka stolen. Det andra alternativet, att hon snabbt hoppar ut med mitt kort medan jag sitter kvar och lyssnar på radio, är tillräckligt för att vi båda kan anklagas för fusk. Även om jag har feber, även om den enda handikapprutan är tagen, även om trottoaren är snöslaskigt oplogad.
Och nu ska alltså tumskruvarna dras åt ytterligare. Tro mig att jag skulle vilja ägna mig helhjärtat åt mitt manus i höst, eller egentligen vad som helst annat än att behöva försvara grundläggande mänskliga rättigheter för en svensk myndighet.
Men, som jag så ofta citerat Jonas Gardell: Ingen social förändring har någonsin kommit utan politisk kamp. Kvällarna mörknar, molnen tornar upp sig vid horisonten. Men först är det sommar länge än. Ett varv till hinner vi åka.
Annika Taesler har en master i journalistik och är gästskribent på Kick. Hon är 41 år, bor i Huddinge, är gift och har barn. År 2003 skadade hon sig med komplett tetraplegi som följd och har nu assistans dygnet runt. Läs fler av hennes krönikor på kick.se arkiv.