Det började i ett skitigt industriområde i Solna, ett sunkigt lägenhetskök och ett frilanskontor på Södermalm. Det var tidigt åttiotal och RG:s unga rullande rebeller ville i sin egen publikation börja sparka etablissemangsröv. Namnet Reko var framröstat men upptaget, det kunde ha blivit Invalido men blev till sist KICK. Vi har bläddrat i gamla nummer och pratat med några av dem som var med när det begav sig.
De gamla medarbetarna, läs KICK-legenderna, Björn Wilhelmsson, Peter Anderson-Pope och Tomas Engblom träffas för en fika trettio år senare. De minns den stickande doften av vax och det för finmotoriken utmanade arbetet med att ”sätta” tidningen. Sena nätter på en skabbig frilansredaktion på Havregatan och i ett om möjligt ännu skabbigare kök på Tengdahlsgatan. Man minns en helt annan tid, ett helt annat liv och delvis en helt annan tidning.
De hårfagra idealistiska unga männen på bilderna från åttitalet har blivit medelålders veteraner med rakade skallar. Familjefäderna inleder samtalet med att drista något så ytterst modernt som ”Face-book adds”, innan man tar sats för att ta språnget hela vägen tillbaks till skapelsens begynnelse.
– Jag fasade ut mig själv nittiotre så det var ju ett tag sedan, berättar Björn.
– Det gjorde jag också kan man säga men jag fortsatte ju att skriva, flikar Peter skämtsamt in.
Det var 1981 som styrelsen tog beslutet att Rekryteringsgruppen skulle starta en tidning för sina medlemmar. Ett namn skulle spikas; dåvarande ordförande Jalle Jungnell skrev inför tjugofemårsjubileet hur det gick till: ”Tre förslag, trettio personer; tjugoåtta röstade för Reko, jag förslog KICK och min gamla hjälte och rebell, Gunnar Årlind, föreslog Invalido. Tyvärr var Reko redan ett upptaget namn, så då återstod det fotbolls- eller drogklingande namnet KICK, eller Invalido. Jag kommer inte ihåg varför det blev just KICK.”
Arbetet påbörjades med den allra första KICKen. Det var en annan tidsepok – radikal, kreativ och upprorisk. Man sneglade mycket på till exempel tidningen ETC och ville bli en motsvarighet i handikappvärlden.
– Vi inspirerades egentligen av allt som var rebelliskt för vi kände oss jävligt rebelliska. Det var en skitskön känsla. Att från, som nyskadad under några år, gå från att tro att ”nu blir det Yatzy med morsan resten av livet”, till att plötsligt få chansen att bli en rebell och komma med något nytt. Under flera år var det jättemånga som kände samma sak. Att från att vara i ett bottenläge gå till att vara någon som folk lyssnar på, minns Peter.
”Handikappsverige” var obruten jungfrulig mark, redo att erövras. Endast befolkad av dammiga, trötta organisationer som exemplet DHR, SHIF och dess likar. Rekryteringsgruppen däremot hade redan, i flera års tid, börjat med uppsök på sjukhus, läger, uppvisningar på stan och andra för sin tid helt banbrytande verksamheter. Man hade gjort detta så framgångsrikt och uppseendeväckande att man är erhöll epitetet ”de galna hundarna” av SHIFs dåvarande ordförande.
Nu skulle man med pennans makt även föra kampen med det skrivna ordet. Ordförande Jalle Jugnell skrev om tidningens innehåll i den allra första ledaren i det allra första numret, som kom ut i mars 1982: ”KICK en tidning om rehabilitering eller idrott? Ja, välj själv. Gränsen är flytande. Det blir en tidning om både och. Det blir en tidning om träning. Det blir en tidning om vardagslivet. Det blir en tidning om handikappades möjligheter.”
Självförtroende var på topp och man satsade för fullt. Första numret av tidningen beställdes i 15 000 exemplar. Sedan dess har tidningen legat stadigt på 3 000 ex. Noterbart är också att tidningen gick plus minus noll för första gången 1986, alltså efter fyra år. Detta var innan föreningen hade anställda skribenter; styrelse-medlemmarna delade solidariskt arbetet emellan sig. Frilansjournalisterna på firman Sigma anlitades också och där kom framför allt Björn Wilhelmsson att spela en tongivande roll för KICK; han blev tidningens första redaktör och skrev under många år lejonparten av det som trycktes i de tidiga numren av tidningen.
Det fysiska arbetet med att skapa tidningen var som sagt tidsödande. Man arbetade inte med Gutenbergpressar men det var tillräckligt ”oldschool” och exotiskt för att förbrylla och kittla en skribent från 2011, som är hopplöst beroende av datorn, mejl och rättstavningsprogram. Undertecknad tror sig förstå den dåtida principen: bokstäver skars ut från en mall som senare monterades på ett speciellt rutigt papper med hjälp av vax. Att arbetet satte sina spår är tydligt.
– Jag kommer ihåg att jag drömde om det här mönstret som fanns på pappret och innan man somnade hade man det framför ögonen, säger Peter.
Även Björn får grava flashbacks.
– Nu när vi pratar om det kan jag fortfarande känna den här stanken av bränt vax.
I detta, för den moderna betraktaren i det närmaste alkemiska arbetet, använde man sig tydligen även av en mystisk anordning.
– Man hade en maskin som såg ut som en handjagad massageapparat ungefär som man smälte vax i för att sedan stryka på textremsorna, berättar Björn.
Man kan nästan se det framför sig. Tomas och Peter som kämpar, med sina av tetraplegiuppfuckade händer, med små pilliga bokstäver och en stor kladdig vaxburk. Ibland blir det dragkamp om någon sorts dildo på bordet. Kanske var det helt enkelt så, att man satte Björn i arbete, drog en öl och kom med goda råd i stället?
Några år senare fick redaktionen uppleva början av IT-eran. Något som till en början snarare sinkade och komplicerade arbetet. Datorer och övrig utrustning var stora, sega, opålitliga tingestar och dessutom väldigt dyra. Redaktionens första textscanner gick lös på den nätta lilla summan om 96 000 kronor.
– Att scanna in en bild kunde ta flera timmar, minns Tomas. En stor del av tiden gick åt till att få nätverket att fungera och bilder var dyra att hantera.
Det var inte bara det praktiska arbetet med tidningen som skilde sig mot dagens version av KICK, även innehållet var delvis annorlunda. Mycket är förstås sig likt, reportage från läger, personporträtt, resereportage och den sedvanliga RG-propagandan. Men större tyngdvikt lades helt klart på produktutveckling och tester av hjälpmedel och rullstolar.
– Det var mycket mer konsumentupplysning för det var en så otroligt viktigt uppgift, säger Peter.
Inte konstigt, kan man i retroperspektiv tycka, då man vid den här tidpunkten oftast satt i riktigt stabbiga rullstolar på tjugo kilo plus.
Man visade också på ett pedagogiskt sätt, med bildserier och förklaringar, till exempel hur man klär på sig, förflyttar sig i och ur bil och till och med hur man använder uridom. Något som i dag mest tas upp på RG’s läger.
Funktionshindrades sexualitet var då som nu en del av KICK, men togs emot på ett helt annat sett och kunde väckta starka reaktioner.
– Ett nummer som jag minns som väldigt avantgarde var tema sex-numret från 1984, säger Tomas.
Man minns också det handskrivna brev från en kvinna som inte var imponerad av sin ryggmärgskadades mans prestationer i den äktenskapliga sängen. Det blev även skandal då en liten bit pung, till en dels förskräckelse, syntes på ett omslag.
Idrott tog också upp ett helt annat utrymme förr. Inte att förglömma är att föreningen Rekryteringsgruppen en gång bildades för att få fler med funktionshindrade att börja idrotta. Tanken var att kamratskapet och träningen skulle lyfta individen. Alltså förkom det en hel del sportreportage och artiklar. Man fanns på föreningens egna verksamheter, klubbar ute i landet, tävlingar, kom med träningsupplägg och mycket mer.
Ett annat hett ämne för tidningen ”back in the days” var striden för ett eget rehabcenter. RG kämpade i många år för att den drömmen skulle bli sann och naturligtvis även på KICK:s sidor. Denna tröstlösa kamp mot de erkänt bastanta kvarnarna som tillhör svensk byråkrati, upphörde först när föreningens grundare och idéspruta nummer ett, Kartsen Inde, till sist ledsnade på att det digra arbetet inte bar frukt och drog vidare och skapade Frösunda Center.
Ett annat starkt och levande minne för trojkan runt fikabordet i Enskede, är reportageresorna till Ryssland där man utan framgång desperat sökte rysskröppel, till en början helt utan framgång. Till sist lyckades man stöta på några nakna, ledbrutna sovjetmedborgare i ett badhus. Kontakter och vänskapsband knöts. Det blev fler resor och några av dem man lärde känna kom senare över till Sverige. Man bidrog även till att underlätta Internationella Gruppens framtida arbete i regionen.
Det finns naturligtvis hur mycket som helst att skriva om KICK:s trettio år. Flera hundratals, ja kanske mer, av artiklar och fotografier. Alla som har öppnat sina hjärtan och bidragit med sina berättelser och levnadsöden. Alla skribenter, fotografer och illustratörer som medverkat. Alla idrottare, förebilder och karaktärer som passerat revy. Det skulle ta år att författa den kompletta sagan om tidningen. Kanske skriver en vacker dag en dugligare penna än denna den väldigt omfångsrika boken om KICK:s historia.
Men vad har då tidningen stått för och åstadkommit genom åren?
– Bidragit med en massa inspiration och presenterat förebilderna, säger Björn snabbt.
Peter håller upp en nummer av tidningen där Tomas på framsidan sitter på en tågstation på franska Rivieran.
– Jag tror att det är just det här. Att bevisa att man kan dra ut och tågluffa. Man kan sticka direkt från sjukhuset trots att man inte lärt sig någonting. Det går att se ut så där som han gör där på perrongen i Nice. Bakis med en fimp i munnen.
– Det behöver inte vara rent, prydligt och skötsamt bara för att man hamnat i stol. Man kan fortfarande sparka, ha känslor. Det handlar om att upptäcka din egen förmåga.
Tomas i sin tur menar att man med sina tester och stora genomslagskraft hos brukarna, har påverkat utvecklingen av hjälpmedel. Han menar också att KICK slog ner som en bomb i en handikappvärld som aldrig sett något liknande. Tidningarna som fanns hos andra organisationer var navelskådande hafsverk, där man skrev om vad någon sagt på det senaste mötet i Kusböle eller om någon i föreningen fyllde år.
– Det här var tidningar layoutade i words; vi var minst tjugo år före vår tid, konstaterar Tomas.
Och framtiden då? De näst kommande trettio åren med KICK? Vad kan förbättras, behövs tidningen överhuvudtaget fortfarande? Tomas menar att det fortfarande finns saker att bemöta, orosmoln på horisonten. Han nämner decentraliseringen av ryggmärgsskadevården som ett exempel och tycker att man kan bli bättre på att belysa den stora gruppen med inkomplett skadade. Peter kommer med en dos själskritik.
– Vi har blivit lite för trevliga och väldigt medelålders. Det är synd att vi inte har förvaltat det ungdomliga och upproriska. Vi skulle få in mer folk som är som vi var då.
Björn ser ett naturligt behov av KICK i ett samhälle där man allt mindre kan lita till staten.
– Som utvecklingen inom rehabiliteringen ser ut så är det självklart att KICK och RG behövs. Lika självklart som att det behövs politisk opposition, feministisk opposition eller vad som helst.