DEN MAXIMALA SEGERN

Åke Norsten, Stockholm Marathon 1982

Hettan är tryckande. På skuggsidan av stadionläktaren sitter en termometer. Den visar på 35 grader. Ne­danför trängs löpare på de få skuggplatser som finns under träden vid Ös­termalms Idrottsplats.

Men skuggan räcker knappt till en bråkdel av alla de tio tusen löpare som snart skall ge sig ut och försöka genomföra Stockholm Marathon 1982. Många försöker svalka sig ge­nom att dricka, andra genom att hälla vatten över huvudet.

Skuggan räcker inte heller till Åke Norsten, en av de fem rullstolsåkarna i loppet. Men Åke ser ut som om han inte märkte hettan. Han är sammanbi­ten och laddad. Det enda yttre teck­net på att även han är berörd av vär­men är den vita näsduk han knutit och lagt på huvudet.
Framför Åke står de tusen mest meriterade löparna. Bakom honom är en lucka på 100 meter och sedan står en kokande massa på nio tusen trampande löpare.

Men det är inte dessa Åke tänker på så här minuterna före start. Det han tänker på är de fyra rullstolsåkarna som står bredvid honom och framför allt en av dem, österrikaren George Freund. Freund är en av världens tre bästa maratonåkare just nu, det vet Åke.
Men Åke vet också att aldrig har han själv varit så vältränad. kanske aldrig heller så laddad inför en upp­gift. Målsättningen är klar, att hänga med Freund ända till slutet, sedan kan allt hända.
Åke har planerat loppet noga. 2 timmar och 19 minuter, det tempot skall han klara. I alla fall under normala förhållanden. Men nu är det ju del här med värmen …
Åt löparna är inget att göra. Bel­garen Pullemans har gjort 2.09 i år, och gör säkert 2.14 här idag. Dessut­om blir man hindrad i början av de tusen löpare man har framför sig. Nej. att komma först av alla, det är en ouppnåelig dröm. Det vet Åke.

Det vet också Hans Wictorsson i organisationskommittén. Visste han inte det skulle inte rullstolarna få vara med. Det vore det värsta som kunde hända, att en rullstol kom först, tyc­ker nämligen Hans Wictorsson.
Det måste väl vara dags snart. Speakern mal på i samma ton. En sista ”check-up”. Fingrarna tejpade, vattenflaskan juste, … PANG!
Helt plötsligt går starten. Ingen tycks var beredd. För Åke blir de första tagen en chock. De svarta gummiklädda drivringarna har blivit skåll­heta i den brännande solen. De första minuterna är smärtsamma. Åke kän­ner hur skinnet i händerna bränns upp.
Men det finns ingen tid att tänka på det nu Nu gäller det att inte tappa och få en lucka till Freund, som skrikande försöker plöja sig igenom människohavet. ”Attenzione, attenzione” skriker han medan han frene­tiskt jobbar för att lirka sig fram.
Det gäller att inte få någon löpare mellan Freund och mig, för då har jag snart tappat kontakten, tänker Åke.
De nio tusen löparna bakom är re­dan i kapp, och ut mot Valhallavägen väller en massa av tiotusen köande löpare fram. Men i täten flyter det. Där har redan Kjell-Erik Ståhl, Tommy Persson och Puttemans tagit ledningen.

I radio refererar Lars-Gunnar Björklund. Längs Stockholms gator står trehundratusen (300 000!) männi­skor för att heja fram löparna under de 42 kilometer de har framför sig.
Redan efter tre kilometer får publi­ken något att fundera över. Den lö­pande ledartrion har nu blivit utökad till fem man, utökad med två rullstols­åkare. Åkes egen klocka visar på 9,5 minuter.
De fem svänger av från Valhallavägen, upp i motlut förbi Radiohuset. Det hårda ryckiga öppningstempot har bedarrat något. Det går tungt för Freund i uppförsbackar, det lärde sig Åke i Belgien i våras.
Det här känns ju lätt. Går det för långsamt? Är jag vansinnig? Jag sticker!
Mitt i backen kommer rycket. Re­dan efter fyra kilometer. Åke pumpar frenetiskt. Freund hinner inte svara. Det blir direkt en lucka på hundra me­ter. Det planerade, taktiska loppet har blivit en chansning.

Nerför Strandvägen forsar Åke en­sam fram i ett ursinnigt tempo, under publikens något förvånade men ivriga påhejande. Det tar Åke några kilome­ter att fatta att Freund verkligen har släppt.
Samme Freund som minuterna in­nan start hade kommit fram till Åke och bett honom att inte ligga för nära, om han försökte hänga på. Samme Freund är nu avhängd, och det verkar hålla. Chansningen verkar ha gått hem. En härlig lyckokänsla sprider sig inom Åke.
Nu gäller det bara att hålla. Fing­rarna är glömda. Nu gäller det väts­kan. Det gäller att dricka hela tiden vid vätskekontrollerna, så att inte värmekollapsen kommer i slutet av loppet.
Det finns vattenflaskor i stället för muggar, så att Åke inte behöver få vatten på handskarna. Livsviktigt för greppet.
Löparna. Medan han närmar sig Västerbron återkommer tanken. Lö­parna. Skulle han hålla undan för lö­parna?

Åke vet att chansen ligger i att han kan hålla undan uppför bron. Det måste han, så att han har chansen att rulla på och ta igen nerför en del av det han tappat uppför. Får han för många löpare framför sig skulle han inte kunna ”släppa på”.
Nu är han där. En kilometers pi­nande uppförsbacke. Åke vet att mjölksyran kommer.
Tänk på nåt annat! Pumpa! Halva backen kvar! Pumpa!
Kom igen! Krönet närmar sig. Pumpa! Glöm smärtan! Hör på publi­ken: ”Pumpa, pumpa!”
Satan! Fotsteg bakom. Hundra me­ter kvar!
Först kom TV-bilen, sedan kom Puttemans.
Men krönet är nära, bara jag kan släppa på.
Åke tar de två löparna på yttern i början av nerförsbacken.
Den satans TV-bilen, äh, jag får ta den på innern, tänker Åke.
Nerförsbacken känns som lönen ef­ter en månads hårt arbete. Men bac­ken ger knappast tillfälle till att slapp­na av. Det går fort nerför. Riktigt fort. I närmare 60 km/h ner för den knaggliga Västerbron gäller det att vara koncentrerad. Speciellt som bron avslutas med en 90 graders kur­va.
Men allt går som smort. Betryggan­de ledning längs Norr Mälarstrand, tillbaka längs Fleminggatan och via S:t Eriksgatan ut på Odengatan.

Sakta börjar det gå upp för Åke, att det som är mer än en dröm håller på att hända. Han har mer än två minuters försprång till löpare och Freund. Bara det håller.
En och annan ”expert” längs ba­nan berättar med övertygad röst för den närstående publiken, att ett så­dant vansinnestempo kommer att straffa sig. Halva loppet är ju kvar.
På andra varvet går bansträckning­en över Djurgården. Här är banan gropig. Det blåser stark motvind. Åke kör formligen in i en vägg. Tempot sjunker katastrofalt. För första gång­en blir Åke riktigt orolig.
Just nu är maratonkörning ett hel­vete. Det är ett ont slit. Det är flim­mer framför ögonen. Det är värkande axlar. Det är blodiga, värkande fing­rar som börjar kännas ”köttiga”. Det är oroliga blickar bakåt.
Men Åke klarar krisen, och väl ute på Strandvägen kommer flytet igen. Han hör någon skrika: ”Heja Åke”.

Under tiden är det kalabalik på ra­dion. Lars-Gunnar Björklund skriker ut i radion att en rullstol leder loppet. Han vet inte vem det är men han tror att det är en österrikare. Karsten lnde som är på väg hem efter att ha sett starten, hör missförståndet i bilra­dion, och beger sig till Valhallavägen för att hjälpa Lars-Gunnar Björklund tillrätta. Karsten förklarar i radio att den rullstolsåkare som har en vit huvudbonad på sig, är Åke Norsten.
Under tiden har Åke hunnit slänga sin vita näsduk, och återigen tror Lars-Gunnar Björklund att österri­karen leder. Förvirringen är total.
Lugnast av alla är nog Åke. Nu vet han att han kommer att klara det. De sista 15 kilometerna blir ett enda långt segertåg. Åke bokstavligen spinner fram under publikmassornas jubel.
Lite nervös blir han ändå när han närmar sig stadion och målet. Vid en vätskekontroll tar han fel. Tar Gato­rade i stället för vatten.
Dricker hälften och häller resten av den klibbiga vätskan över huvudet, innan han upptäcker sitt misstag.

Åke bokstavligen spinner fram under publikmassornas jubel.

Men det spelar ingen roll. Inte nu.
Åke vet att han närmar sig det som är mer än vad han vågat drömma om. Han har slagit Freund, en av världens bästa rullstolsåkare.
Han har inte slagit, men kommit före tiotusen icke handikappade lö­pare.
Han har slagit svenskt rekord med 2.17.07.
Han har gett Hans Wictorsson nå­got som måste vara värre än ett slag i ansiktet.
Och nu när han svänger in på sta­dion, får han uppleva tjugotusen män­niskors jublande hyllningar.
Det här måste vara den maximala segern .