Här kommer en favorit i repris, nämligen Kickan från 1998. Kåseriet är gammalt men ämnet alltid lika aktuellt: rädslan att skita på sig.
Vår värsta fasa måste vara att skita på sig. Det går väl an om man är ensam och är hemma. Men tänk om det skulle hända på offentlig plats med massor av människor runt omkring. Tänk när man flyger till exempel – oftast blir vi placerade på fönsterplats, inklämda långt ifrån närmaste toalett. Fastän man bajsade strax innan man tog plats ombord så finns rädslan där.
”Tänk om jag blir skitnödig igen…” – den tvångstanken är som ett återkommande mantra som naturligtvis gör magen bubblig och gasig. Den sväller till en badbolls storlek och mullrar oroligt. När de andra passagerarna kollar in närmaste nödutgång så kollar man själv in var närmaste toalett finns. Man avundas de där gående som kan skutta i väg som graciösa gaseller om det där knipet skulle komma. Eller tänk om man är nykär och tillbringar natten med sin käraste och… näää!
Nu har det här aldrig hänt Kickan, men tanken finns där. Tänk om det skulle hända och vad gör man? Däremot har hon råkat ut för en del penibla händelser genom åren som man i efterhand kan skratta gott åt. Men när det väl händer gäller det att ha is i magen och en smula fantasi för, som sagt, nöden har ingen lag.
En sommar tillbringade Kickan några dagar på landet i en sommarstuga där det varken fanns el eller vatten. Det fanns ett utedass beläget i en sluttande slänt bland blommande hägg och pigga getingar. Dit var det i stort sett omöjligt att ta sig för egen maskin och speciellt i den kolsvarta natten, eftersom stigen endast var upplyst av en ensam lysmask. Den spred sitt kusliga, nästan spöklika neongröna sken i det daggvåta gräset. Från skogsbrynet kunde man ibland höra råbockens rovdjursliknande skri. Och vet man inte att det är råbocken lovar jag att skriet får nackhåren att lyfta och skinnet att knottra sig. Dessutom bodde huggormen Gunnar i vedhögen bredvid dasset. Som ni förstår så utgjorde dessa uppräknande individer, tillsammans med den otillgängliga terrängen, en rad mer eller mindre oöverstigliga hinder för att kunna nyttja dasset.
Första natten tillbringade Kickan ensam i stugan tillsammans med katten. Under dagen fanns inte tankarna där, men när skymningen föll och skuggan från gårdsplanens enda tall blev allt längre, dök tankarna upp allt tätare och hon höll en tyst konversation med sig själv:
”Bara jag inte blir skitnödig i natt…”
”Varför skulle jag bli det?”
”För att det är omöjligt att ta sig till dasset.”
”Det är ju bara för en natt, i morgon kommer de andra och då får jag hjälp om det skulle vara så.”
Och med de avslutande tankarna tände Kickan stearinljusen och försjönk i en bra bok resten av kvällen. Halva natten förflöt lugnt, men strax efter klockan tre vaknade hon av ett rejält knip i magtrakten. Hon skyndade sig upp. I huset var det becksvart och efter ett par minuters famlande hittade hon tändstickorna och fick fyr på ett ljus. Nu gällde det, att ta sig till dasset var det inte tal om. Hon var alldeles torr i munnen av panik. Vad skulle hon ta sig till?
Hon såg sig om i stugan medan tankarna flaxade omkring som en flock uppskrämda sparvar. Det gällde sekunder innan hon skulle skita på sig och då skulle det bli ett helvete i denna stuga utan rinnande vatten och badrum. Det var då hon fick syn på den. Ja! Toppen! Naturligtvis! Varför hade hon inte tänkt på den tidigare? Kattlådan! Tankarna landade och hon blev med ens lugn. Hon kände sig mycket lättad över att ha begåvats med en sådan uppfinningsrikedom.
Genom att hänga rumpan ut över rullstolen och samtidigt hålla sig i bordet lyckades Kickan på något sätt få kontroll över situationen. I ett hörn satt katten och övervakade det hela med en mycket konfunderad min. Kickan krattade skamset i lådan och var mycket tacksam över att det bara vara katten som iakttagit spektaklet.