Text: Stefan Boberg Foto: Arkiv

Att korsa Sahara på en fyrhjuling del 2

Gamla godingar Resor

Här fortsätter Stefan Boberg sin äventyrliga resa, att korsa Sahara ensam på fyrhjuling. I förra numret hade han kommit till Dapaong i Togo. Utan pengar men med en hoj och lastkärra som var i stort behov av reparationer. Artikeln är tidigare publicerad i Kick nr 1-1991. Första delen går att läsa här.

Stefan Boberg i Togo.

Från Dugoondo i norra Togo kör jag söderut och passerar varningsskyltar för lejon, fast jag ser tyvärr inga. Plötsligt klampar ett gäng elefanter upp på vägen ett femtiotal meter framför mej. Kul! Huvudvägen går genom tre små nationalparker och man får egentligen inte stanna eller köra av vägen ut i bushen. Vilket jag gör i alla fall så klart. Jag ser en hel del antiloper och apor. Landskapet i centrala Togo är bergigt och har härligt grön, tropisk skog. 

En sak som är lite jobbig i Afrika är att varje gång jag kör av vägen, ut i bushen för att pissa, blir jag omringad av afrikaner som plötsligt dyker upp ur buskarna. De är glada och nyfikna och kommer gärna fram och hälsar och vill skaka hand. När man sitter där med brallorna nere! Det är väldigt irriterande och ibland blir jag förbannad och kastar sten efter dem.

I militärdiktaturens Togo är checkposterna många. Ungefär var tionde–tjugonde kilometer har militären kontroller utefter vägen där de kollar ens papper och bagage. 

Efter tre dagar når jag Lome, Togos huvudstad. Det känns fantastiskt att se havet igen efter de 6 000 kilometrarna jag kört från Medelhavet. På en liten campingplats utanför Lome slår jag upp mitt tält, där jag vilar ut med sol och bad i en vecka. Mitt resesällskap från Niamey i Niger, en nigeriansk tjej, reser hem. Och jag får malaria (trots malariatabletter). Malarian är mycket ”psykedelisk” – höga febertoppar med spännande hallucinationer. 

Jag stannar två månader i Lome och byarna längs kusten. I Lome finns ett spännande nattliv med massor av klubbar och barer. Billig öl (två kronor flaskan) och schysst musik.

Ute i byarna är voodooreligionen fortfarande stark och de nattliga fetischceremonierna med trummor och extatiskt dansande, vitklädda bybor är imponerande och ger ett starkt, oförglömligt intryck. Människorna här är vanligtvis inte särskilt påverkade av västerländsk ”kultur” utan de gamla traditionerna gäller. Till och med i huvudstaden Lome är det vanligt att se barbröstade kvinnor med stora bördor på huvudet. Folket lever fortfarande i relativ harmoni. Sex är till exempel lika naturligt som att handla mjölk i Sverige.

Att vara handikappad och rullstolsburen är socialt sett lättare i Afrika än i Europa. Människorna hänger inte upp sig så mycket på att man inte kan gå utan behandlar en som vem som helst. Det kan vara tufft men är samtidigt hälsosammare än attityder man möts av i Europa där folk tycker synd om en och ser ner på en som ett hopplöst ”vårdobjekt” i stället för som människa. Många handikappade i Afrika lever dock i en förnedrande situation på grund av bristen på enkla hjälpmedel som kryckor, helbensbandage och rullstolar. Fattiga förlamningsskadade måste ofta krypa omkring på marken. 

I mitten på december fortsätter jag resan till Ghana. Raka rör till Accra och folk på landsbygden gör stora ögon inför min fyrhjuling. Vid ett tillfälle parkerar jag utanför posten i Accra och efter uträttat ärende har jag svårt att hitta hojen i folkmassan. 

Ute i Cape Coast finns ett av de gamla forten från slavtiden kvar som jag besöker. På vägen dit kör jag ut med hojen där den egentligen hör hemma – OFF ROAD! Det är en skön känsla att glida utefter de milslånga beacherna som enligt många travellers är de vackraste i hela Afrika. Det ger en underbar frihetskänsla att inte behöva vara beroende av vägar. När jag blåser genom de små fiskelägren i så där 70 kilometer i timmen blir kvinnor och barn livrädda. De kastar sina huvudbördor och flyr – en del klättrar till och med upp i träden.

Det finns gott om spännande brygder att prova på i de små bybarerna. Den populäraste är destillerat palmvin. Det är så starkt ”att dojorna trillar av”!

Jag stannar ett par veckor i området nära gränsen till Elfenbenskusten. På julafton tar jag mej en simtur men plötsligt far jag ut ett par hundra meter från stranden. Efter en halvtimmes FAJT mot havsströmmen, då jag är nära att drunkna, lyckas jag ta mej in i icke-strömt vatten. PUH! 

Fiskarbefolkningen i byarna är mycket vänliga och man kan köpa stora humrar för 10–15 kronor styck.

I byn Dixcove träffar jag en del andra västerlänningar där beachpartyn med hummer, tonfisk och mängder med god Ghana-öl hör till dagordningen. Det är mindre roligt att motorn läcker en liter olja om dagen. Det är en packning vid kardanen. Generalagenten skickar mej en ny och ett gäng australiensare hjälper mej att byta den. Det tog två dagar av intensivt arbete. Utan hoj känner jag mej svårt rörelsehindrad. Den har kommit att bli mina ben. Ibland kör jag till och med in med den på barerna.

Ghana (som tidigare hette Guldkusten) är ett spännande land med vänliga människor och är relativt orört av turister. Massturism som i till exempel Gambia existerar inte. Flygkapten J.J Rawlings är statsöverhuvud och han är mycket populär. Han är säkert en av Afrikas bästa politiker. 

Från Dixcove åker jag tillbaka till Takoradi och bor hos rastafaris. De är mycket välorganiserade och lever i harmoni med omgivningen och folket. Röken när de röker sina ”heliga örter” fyller nätterna tillsammans med reggaemusiken. Deras ideologi och religion, med symboler som King of kings, Lord of lords, Haile Selassie, I and I och deras renlevnad är djupt imponerande. Vid ett tillfälle bär de mej i rullstolen till en farm långt ut i bushen och vänskapligare behandling än den jag fick av dem har jag knappast varit med om.

Efter en månad i Ghana kör jag tillbaka till Togo och den rullstolsburnes fiende nummer 1 har börjat visa sig. SITTSÅR! Jag försöker ta det lugnt på beacherna och barerna men läkningen i den tropiska värmen går dåligt så jag lägger in mej på ett schysst sjukhus.

Min planerade returtripp genom Sahara får ännu ett hinder då kriget vid Persiska viken bryter ut. Algeriet är allierade med Irak så det är mycket riskabelt att köra genom de norra delarna speciellt där människorna är väldigt fundamentalistiska. Tror de att man är amerikan eller engelsman är risken stor att man blir lynchad.

Efter tiotusen kilometers tuff körning börjar dessutom motorn på hojen att skramla – ytterligare en sak som försämrar oddsen för att min hemresa ska gå planenligt. I början av februari beslutar jag mej för att flyga tillbaka. Hojen flygs till Bryssel och jag till Göteborg och min buss är kvar i södra Spanien. Fullständigt organiserat kaos.

Grejerna jag hade med mej när jag drog i väg råkade ut för många strapatser – min rullstol, en XLT, är förvandlad till skrot trots mycket stryktålig ram, min lastkärra är förvandlad till skrot efter en vurpa och bortskänkt till handikappade i Lome, min hoj, en Yamaha, har åldrats tio år på sex månader men den har funkat bra och den är fantastiskt rolig att köra och jag själv har en lever i stort behov av vila efter ett intensivt barliv. Men, jag KLARADE DET!

Jag har intagit magläge och känner mej ganska kulturkrockad efter sex månaders fritt nomadliv, mestadels under bar himmel eller i tält. Om ett par veckor börjar ett annat liv. Nämligen att vara farsa till min femåriga dotter och som ensam förälder kan det vara tuffare än att köra genom Sahara – men lika kul! 

Och vem är Stefan Boberg?

– Han är 33 år och en ganska komplicerad person som inte är särskilt lätt att beskriva, säger Stefan Boberg och fortsätter:

– Jag har levt ett alldeles för ovanligt liv för att enkelt kunna berätta om mej själv och försöka förklara. Det skulle bli alldeles för privat. Jag var bara 16 år då jag gick på sjön och på min första långresa. till Sydostasien, bestämde jag mej för att ägna mitt liv åt att resa.

I mars 1987 satt han i en buss på väg till flygplatsen i Alhucemas i Marocko. Efter att ha hälsat på marockanska vänner han lärt känna på tidigare resor skulle han hem till Amsterdam, där han bodde och som sedan många år var bas för hans resor och äventyr. 

– Jag jobbade på utflaggade båtar och det var lätt att mönstra på sådana i Amsterdam, berättar han. Dessutom är det en bra och trevlig stad att bo i, väldigt levande med människor från hela världen. 

Han skulle köpa in sig i ett cafe i Amsterdam. Kanske trappa ner på resandet och ägna sig mer åt att vara pappa och äkta man. Efter en skarp kurva på den slingrande bergsvägen mötte bussen en stor lastbil, som var i färd med att köra om en annan lastbil. Busschauffören tvärbromsade men tappade kontrollen över bussen som for ut över vägkanten och ner längs bergväggen. 

– 15 människor dog och jag och en till skadades allvarligt, berättar Stefan. 

– Jag hamnade på ett sjukhus i Marocko där jag fick ligga i tre månader, vilket var tillräckligt lång tid för att jag skulle dra på mig trycksår som höll på att ta livet av mig.

Han var fortfarande skriven i Sverige och skickades så småningom till plastikkirurgen i Göteborg där han låg i drygt ett halvår. Operationerna avlöste varandra och så sakteliga läkte såren. 

Efter ett års ”onaturligt liv” på sjukhus var suget efter att resa starkt. Han ville ut och ”leva på riktigt igen”. Då sommaren närmade sig for han till ett buddistiskt meditationscenter i England för att meditera en månad. 

Före sin skada tillbringade han, under en femårsperiod, sammanlagt fyra år i Indien. Mestadels i norra Indien, i Himalaya. Det var där han kom i kontakt med meditation. 

– Indien är oerhört intressant, säger han. Ingen annanstans är livet fortfarande så påträngande och ursprungligt. l hela Sydostasien är kulturer och traditioner så starka och levande.

1989 åkte han omkring i Jugoslavien och Turkiet i en anpassad Transitbuss. I den hade han en fyrhjulig motorcykel som han använde för att ta sig fram där det var för otillgängligt för buss eller rullstol. 

Efter att ha tillbringat större delen av sitt vuxna liv boende, eller åtminstone resande, utomlands känner sig Stefan lite som en invandrare i Sverige. Han kan inte vara hemma i lägenheten i Göteborg särskilt länge innan han börjar planera nya resor. 

– Sedan jag skadade mej har livet bestått av sjukhusvård för läkning av olika kroppsdelar, resor för att jag överhuvudtaget ska stå ut med all vård och så försöker jag träffa min sexåriga dotter så mycket som möjligt. 

– Det viktigaste för mej är att kunna fortsätta leva mitt liv ungefär som jag gjorde innan jag skadade mej, säger Stefan.

– Jag har vant mej vid ”ett fritt nomadliv”. Förhoppningsvis kan jag ge någon annan handikappad en KICK genom att berätta om mina äventyr. 

Kick nr 1-1991

Denna reseskildring av Stefan Boberg publicerades i Kick nr 1 1991 och är den andra av de 14 äventyr som läsarna fick glädjas åt under ett drygt decennium.

« Startsidan
« Startsidan