Den första tiden efter skadan var han vilsen. Vem var han nu? Omgivningens fördomar och missriktade välvilja lade sig som en blöt filt över honom. Sedan slog det honom: Jag är fortfarande Pierre. Kick träffade RG:s rehabinstruktör Pierre Samuelsson för ett samtal om att hitta sig själv igen.
På vägen ut från centrum hemma i Upplands Väsby passerar Pierre en man som ber. Ber han för Pierre? Kanske, det har hänt förr. Människor i allmänhet verkar tycka att de har rätt att försöka hjälpa Pierre, tycka saker om honom, och ofta frågar de rakt ut vad som har hänt med hans ben. Så här 30 år efter olyckan, som till exempel denna gråmulna marsdag,skakar han av sig det. Men i början var det inte lika lätt – då, när han var nyskadad och inte själv visste vem han var.
Arbetet som växlare på bangården i Värtahamnen i Stockholm i början av 1990-talet var riskfyllt. Under de dryga sju år Pierre hann jobba där skadades tre andra kollegor svårt.
– Min reaktion när en kollega miste sitt ben var att om jag råkar ut för något liknande hoppas jag att det tar så högt upp att jag dör.
Den 17:e januari 1993 hände det. Pierre, då 30 år fyllda, ramlade ned mellan två tågvagnar som kapade båda hans ben. Medan han låg där började han prata med sig själv, något han gjort redan som barn hemma i byn Aska i Östergötland. Nu kom den instinkten tillbaka.
– Jag var säker på att jag skulle dö och började resonera med mig själv. ”Fan att det skulle sluta så här, jag är bara 30 och har precis blivit pappa”. ”Men Pierre, du är inte den enda som dör ung”. ”Men det kommer bli jobbigt att sluta andas”. ”Du behöver inte tänka på det. Det löser sig av sig självt.”
Det sista han minns är att någon sätter en mask över hans ansikte. ”Nu är det slut.”
Tio dygn senare vaknar han. Båda hans ben är amputerade, varav det ena högt upp vid höften. Ändå är det den lyckligaste dagen i hela hans liv.
– Yes jag lever! Jag ska få träffa min dotter igen och få se henne växa upp!
Lyckokänslan mattas av lite när de starka smärtstillande trappas ned och han flyttas till rehab. Det känns svårt att ta till sig träning med en sjukgymnast med högskolepoäng som inte har egen erfarenhet av att sitta i rullstol. Möten med andra skadade blir desto viktigare – och allra helst samma sorts skada.
Han minns att han räknar sina medpatienters ben, och första tanken är att det inte finns någon som är så svårt skadad som han. Ännu vet han inte att en ryggmärgsskada kan orsaka helt andra utmaningar än de han har.
Den första tiden under och efter rehab befinner han sig mestadels i en skön bubbla. Att umgås med andra nyskadade känns tryggt. Samtidigt gnager en tanke om att han har tappat sin identitet. Vem är han nu? Han känner sig rädd för vad andra ”där ute” ska tycka om honom.
– Jag tror att jag behövde få vara i den där bubblan så länge jag var sårbar och ofiltrerad; jag behövde bygga upp min integritet igen och bli redo att ”komma ut”, säger Pierre och fortsätter:
– Men sedan blev det allt viktigare för mig att inte fastna där, att komma vidare, att hitta ett sätt att trivas med mig själv. Det var ett val jag behövde göra tror jag. ”Jag behöver inte vara invalid. Jag kan vara Pierre.”
Sagt och gjort. Pierre bestämmer sig för att så långt som möjligt återgå till det liv han haft tidigare. Förutom att ägna sig åt familjen innehåller det bland annat intressen som att träna, åka motorcykel, skjuta lerduvor och jaga.
– Det har inte alltid varit enkelt. Men det har varit värt det många gånger om. Som den gången jag oannonserat åkte till lerduveklubben. Jag kände mig som en alien. Men sedan anpassade de skjutvallen och byggde en ramp till klubbhuset.
Han skrattar och medger att han ofta följt devisen Fake it til you make it. Kanske har han sin sociala förmåga att tacka för att det har fungerat.
– Att låtsas eller bara förutsätta att det ska gå är ingen dum strategi. Det löser sig alltid på ett eller annat sätt.
Trots att han levt halva livet med sin skada kan det fortfarande vara energikrävande att röra sig ute bland folk. Ibland får han ta ansvar för andras ångest. Som till exempel i omklädningsrum.
– Jag kan sakna att jag aldrig smälter in och får vara norm, men jag brukar försöka vända på det. Jag använder mig ofta av humor och pratar på; det brukar vara avdramatiserande. När jag var nyskadad orkade jag inte det. Jag skämdes när människor stirrade.
I början kände han också att han behövde berätta ”för allt och alla” vad som hänt honom.
– Jag blev glad när tanterna i mataffären kom fram och frågade. Nu för tiden blir jag mest förbannad. Jag frågar ju inte dem varför de ser ut som de gör.
Han upplever ofta att människor jämför sig med honom (som han själv jämförde sig med andra skadade i början) och uttrycker sympati.
– Ibland, särskilt på krogen, uttalar överförfriskade män att de aldrig skulle orka ha det så, då skulle de ta livet av sig.
På ett sätt förstår han – han resonerade ju själv likadant när hans kollega skadade sig.
– Men samtidigt känner jag mig som Rullstolsjesus. Rent statistiskt var det ju jag som tog smällen och hamnade på korset. Ofta vill de bjuda på en öl och blir förbannade när jag tackar nej.
Andra dagar kommer ingen fram när han är ute bland folk. Han tror att det handlar en del om hans dagsform, vad han själv signalerar och hur han ser ut.
– Jag har lärt mig att jag inte ska dra och handla i centrum om jag precis har mekat med bilen och är smutsig. Jag behöver vara hel och ren och tänka på vad jag har på mig, annars känner jag mig som ett lamm bland vargar.
Han förstår rullstolsanvändare som uttrycker att ”det är mycket enklare att umgås med funkisar” – visst är det skönt att vara tillbaka i tryggheten en stund, att slippa blickarna. Observera betoningen på en stund.
– Det kan omöjligt vara högsta vinsten att få en rehabvistelse eller åka på en rullstolsanpassad akvarellkurs. Då har man förlikat sig med tanken att befinna sig i ett livslångt skyddat omhändertagande. Skulle vi synas mer ute i samhället än i de skyddade sammanhangen skulle samhället anpassa sig bättre.
Han förstår om hans åsikt kan väcka reaktioner och är noga med att han bara kan tala för sig själv, utifrån sina erfarenheter och förutsättningar. Å andra sidan är han van.
Som framgångsrik maratonåkare fick han starka reaktioner efter en artikel i Kick 2004 där han berättade att han tackat nej till Paralympics. Hans argument var att villkoret för att få tävla var att man har en funktionsnedsättning och att det blivit lite för enkelt att bli uttagen. I stället ville han se grenen rullstolsåkning i OS, öppen för alla. Å andra sidan fick han också skit när han tävlade i lerduveskytte i allsvenskan, då någon ansåg att det var fusk att sitta ned och skjuta.
Han är övertygad om att klimatet i samhället påverkar oss människor och vår syn på oss själva.
– Om jag levt för 200 år sedan hade jag inte överlevt. Men ju mer samhället utvecklas, desto mer fullgott liv kan jag leva. Tyvärr har klimatet blivit sämre sedan jag skadade mig för 30 år sedan. Nu har regelverk och kriterier gjort att man slutat titta på människan, och det påverkar såklart oss som är beroende av olika samhällsinsatser.
Den enda lösningen på problemet – som Pierre ser det – är att själv vara ut och röra sig i samhället. Att förutsätta och kräva sin rätt att vara delaktig.
– Låt inte andras, eller dina egna, fördomar påverka den som är du. Det är inte så farligt som man kan tro där ute. I dag är jag grundtrygg och kan möta eller prata med vem som helst. Men jag är inte starkare än någon annan. Jag vill bara hålla fast vid den som var jag innan jag skadade mig – och som jag tycker om. Jag vill ta tillbaka den Pierre till fullo.
Han medger att han kan ha viss nytta av att han ända sedan barndomen varit väldigt anpassningsbar och tyckt om att betrakta sin omvärld.
– I den lilla by jag växte upp i lärde jag mig tidigt att sysselsätta mig själv, att trivas i mitt eget sällskap. Jag tror jag lärde känna mig själv på det sättet. Även om jag är social så har jag inget emot att vara själv – jag älskar det.
– Livet pågår inte där ute; det pågår här inne, säger Pierre och pekar mot huvudet.
Han poängterar att viktigast av allt är hur man förhåller sig till sin omvärld. Att ha funderat på och på riktigt behövt fronta sin egen dödlighet är en gåva som gett insikter om att ta vara på livet. Och med det sluta grubbla så mycket.
– Jag har alltid känt att jag har haft tur som överlevt, inte otur som skadat mig. När jag vaknade efter olyckan visste jag att jag aldrig vill dö, även om jag så bara skulle ligga i en säng resten av livet.
Förebilder har varit viktigt för Pierre. I början sökte han upp andra med liknande skador som var duktiga på att hantera sin rullstol, men med åren har det ändrats till att handla mer om vilket synsätt man har på livet. Med 30 år som rehabinstruktör har han dessutom själv hunnit bli en förebild för många.
– Det viktigaste i mitt jobb är att förmedla att jag är en helt vanlig snubbe som gillar att leva. Det är bara att sitta ned och åka med och se vad som händer.
FAKTA
Pierre Samuelsson
Bakgrund: Född 1962 i Aska i Östergötland. Jobbade som växlare på SJ i Värthamnen fram till 17 januari 1993 då han skadades och dubbelamputerades.
Familj: Barnen Jimmie 35, Maria 32 och Emma 26 samt barnbarnet Saga 5 år.
Känd för: Blev uttagen till Paralympics 2004 men tackade nej. ”Det blev ett jäkla oväsen”.
Aktuell: Jobbar som rehabinstruktör på RG sedan 30 år.
Träffas på: Bosön, Lidingö.
Intressen: Åka motorcykel, kvinnor, jaga och att skjuta lerduvor.
Devis: Jag säger som min mormor Stina brukade säga: ”Ingen kommer levande härifrån!”