Text: Anders Hård Foto: Thomas Karlsson

Anders Hård i Peru

Gamla godingar Resor

En av Anders Hårds barndomsdrömmar var att resa runt i Peru. Två år efter att han bröt nacken gick han i närkamp med de strapatsrika utmaningar som det gamla inkarikets natur erbjuder en tetraplegiker.

Det är svårt att andas. På nära 5 000 meters höjd innehåller luften så lite syre att minsta lilla ansträngning gör att man blir andfådd. Tur då att vi har hästar som har kunnat bära oss upp hit, det hade ju inte gått utan de. Vi är nu på högsta punkten och halvvägs in på vår fyradagarstur. Utsikten är helt enorm; det känns som att världen ligger för ens fötter. En minst sagt ovanlig känsla för en funktionshindrad. Men smakar det så kostar det. För att komma hit har vi avverkat två dagars ritt i skarp lutning och det har varit allt annat än smärtfritt. Redan första kvällen funderar jag på att vända om, kommer jag verkligen orka tre dagar till? Vad har jag egentligen gett mig in på? Rumpan har fått så mycket stryk av den hårda sadeln och mina axlar är toltalt slut. Få peruaner är längre än 1,70, och det märks på utrustningen – stigbyglarna på min sadel är för korta så jag får rida utan dem. Detta kombinerat med en grym ovana vid att rida har inneburit att jag har fått hålla i mig i sadelknoppen mer eller mindre hela vägen.

De sista hundra meterna till lägerplatsen faller jag flera gånger ihop över hästen när armarna inte orkar längre. Jag tänker många gånger under dagen att jag borde tagit fler ridlektioner – detta visade sig vara en helt annan grej än runt, runt i hagen hemma. När vi äntligen är framme och de hjälper mig ner från hästen faller jag bara ihop i en hög av spatt.
Guiden erbjuder att byta sadel och lägga en extra tjock filt att sitta på till morgondagen – det kanske kommer att funka. Man hoppas ju, vi vill verkligen uppåt – till de där topparna vi ser i fjärran. Men tre dagar till av det här helvetet? Jag har ju inte ens sett något av utsikten; har varit helt fokuserad på att inte ramla av! Jag säger inte så mycket till Thomas om hur jag mår, men han känner mig så bra att han förstår ändå.
Thomas heter Karlsson i efternamn och själv heter jag Anders Hård. Thomas har jag känt nu i snart tio år; vi tränade gymnastik i samma lag i drygt åtta av dem. Till den där dagen för snart två år sedan då jag landade upp och ner på träningen och bröt nacken.
Men det kunde gått värre – olyckan resulterade i en inkomplett ryggmärgsskada på C6/C7-nivån. Jag kan gå mycket korta sträckor med kryckor, men det är ostadigt och det går ytterst sakta. Men det är tillräckligt för att kunna lämna rullstolen nere i bergsbyn och bara ta med kryckorna på turen. Vi tillbringar ju ändå nästan all tid på hästryggen eller i tälten.

Efter en kall natt i tält med trasig sovsäck vaknar vi, lite förvånade, på morgonen till en härlig doft av matos. Guiden, assistenten och mulföraren gick upp en timme tidigare för att steka pannkakor. Och vad kan väl höja ens mod bättre än nyfrästa pannkakor med sylt? Genast mycket mer hoppfulla bestämmer vi oss för att försöka fortsätta. Jo, det kommer kanske att gå. Det måste gå…
När jag sedan, sex timmar senare, blickar ut över snötäckta toppar och vidsträckta dalar från toppen av passet är allt genast värt det. All smärta och allt bök är glömt. Vi har båda varit uppe på Kebnekaise, men Anderna får Sveriges högsta berg att likna en liten grushög.

Nu är det bara två dagar nerför kvar. Bara… nerför är ju trots allt mycket värre för rumpan. Dessutom är någon passage för brant och stenig för att kunna ridas nedför. Tomas stiger enkelt av, men jag då? Alternativen är få och det enda rimliga är att surra fast mig liggandes på mage på hästen. Det finns uppenbarligen en första gång för allt, tänker jag.
Gång på gång blir jag imponerad av dessa djur. Vi går på en stenig led med några hundra meters stup längs sidan. Ett snedsteg skulle kunna vara fatalt och trots att hästen snavar till ibland på stenarna känner jag mig aldrig orolig. Efter detta lite annorlunda färdsätt var jag glad när det gick att rida som vanligt igen. Jag har ju faktiskt till och med kunnat njuta av utsikten den där dagen, vilken bonus!

Mot slutet av turen känner jag mig riktigt hemma på hästen och även om rumpan känns som att någon bankar på ett blåmärke i sex timmar konstant så är det uthärdligt. Den extra filten hjälpte ordentligt och såg till att jag inte gled omkring så mycket i sadeln och de längre stigbyglarna gjorde att jag kunde hålla balansen lättare. Saker som jag ju borde kollat upp innan vi begav oss, så klart. Nåja – bättre att vara efterklok än inte klok alls, som jag brukar säga. Två dagar senare är det två utmattade, men nöjda, resenärer som tar en buss tillbaka till huvudstaden Lima.

Första gången vi kom till Lima var det som att kastas rakt in i en scen ur en mörk, spännande thriller. En god vän till mig kom och hämtade oss på flygplatsen. I en gammal, halvskruttig bil såklart. Ingen idé att ha något nytt här, menade han – den skulle bli stulen inom några dagar. Sedan bad han oss att veva upp fönstrena och låsa dörrarna. Det händer tydligen att folk här försöker ta sig in i bilen vid rödlysen.
Det första intrycket var med andra ord att denna stad är lite väl spännande för oss. Kaos. Trafikregler som inte följs, tutande bilar överallt och mycket folk på gatorna. Det finns ingen kollektivtrafik. Det finns gott om bussar, men de har ingen tidtabell och endast invånarna vet vart de går då de ibland ändrar sin sträckning för att få fler kunder. Vid varje hållplats finns en yngling som ropar till föraren när föregående buss åkte förbi så att han kan anpassa sin hastighet. Gick det en buss nyligen tar han det lugnt för att invänta kunder, annars gasar han på. Som tack för denna information får ynglingen några slantar för besväret.
Detta är typiskt för Peru i allmänhet och Lima speciellt. Finns det efterfrågan på en tjänst, hur obetydlig den än är, så finns det folk som utför den och tar betalt i sann företagaranda. Till exempel finns det folk som åker runt likt en hemglassbil och slipar dina köksknivar mot betalning. Blanda inte ihop hans särskilda tutsignal med den från han som åker runt och säljer växter bara.

Vårt andra besök i Lima och staden ger ett helt annat intryck när man vant sig. Folk är verkligen trevliga och hjälpsamma. Visst, de vill ha dina pengar men de försöker ju bara överleva. Landet, och speciellt huvudstaden, är riktigt fattigt. I storstaden Lima bor runt åtta miljoner människor, de flesta utan el och vatten.
Men folk är väldigt öppna och vänliga. Till exempel Kike, ägaren av det vandrarhem vi bodde på varje gång vi stannade i Lima. Han hjälpte till med både det ena och det andra utan att man bad honom. Boka buss- och flygresor, förhandla priser med taxichaffisar med mera.

Peru är ett otroligt fascinerande land när man tänker till natur och klimat. Det har i stort sett allt. Från 7 000 meter höga bergstoppar i mitten av landet och djupa regnskogar i öster, till snustorra öknar och långa surfstränder i väster.
Peru har även en lång och spännande historia, framförallt i och med inkaindianerna och spanjorernas senare inträde. Denna historia spenderade vi den andra av våra tre veckor till att försöka upptäcka.
Det är faktiskt lustigt att det som är Perus turistcentrum också är Perus minst anpassade område. Alla andra städer vi besökte var platta till ytan, med hyggliga vägar och trottoarer. Förvisso höga trottoarer, men det fanns ramper upp här och var. Men i Cusco – inkacivilisationens huvudstad – är det annorlunda. Här är det bergigt och kullerstenar på många gator, ungefär som i Gamla stan. Men det är klart, de flesta städerna grundades av spanjorerna efter sitt intåg och de valde platta ställen för att underlätta för vagnar och hästar. Inka hade inga hästar och behärskade inte hjulet så de behövde inte tänka så.

Vi valde en annorlunda approach när vi skulle möta inkariket jämfört med de övriga delarna av landet. Från att själva ha bestämt vilka museer och tripper vi skulle ta valde vi nu att kontakta en resebyrå och ta del av deras utbud. De måste ju trots allt veta vad som går att se med rullstol och det borde ju bli billigare att åka gruppresa än ensamma. Det kan ju inte vara första gången de ser någon med rullstol?
Jo, tydligen… det visade sig att den resebyrå vi anlitade var mer intresserade av att sälja resor än att vara realistiska. ”Nejdå, det är inget problem.” ”Jadå, guiden kommer att vänta på er.” I Peru får du inte en vara som du sedan betalar för – du betalar först och får alltid något annat än du trott. Guiden sprang allt som oftast iväg med resten av gruppen. Ibland blev jag buren av hjälpsamma medturister, oftast bad guiden mig att vänta i bussen.

Machu Picchu är en inkastad byggd på ett berg och Perus största turistmål. Turistbyrån rådde oss att boka en guide för att få ut det mesta av besöket, men oj vad förvånad denne blev när vi dök upp med rullstol trots att vi förvarnat om det. ”Det går inte alls”, sade han, ”ni får se stället själva”. Suck. Lyckades i alla fall ta oss dit till slut, med hjälp av bland annat en säkerhetsvakt. Rätt otroligt ställe, man förstår inte hur de har kunnat bygga det på den platsen.
Jo, inkariket och framförallt dess arkitektur är grymt häftigt, men jag lärde mig egentligen inte så mycket som jag ville om det, trots flera guidade turer och ett besök till Macchu Picchu. Nej, vi skulle nog ha köpt en bra bok och anlitat en hygglig chaufför till att köra oss runt bland sevärdheter och museer istället. Det hade nog gett mycket mer och dessutom varit billigare.

Efter att bland annat ha varit i södra Peru, i Arequipa, för att titta på kondorer i en av världens djupaste kanyons och i öknen för att se mumier och annat var det dags för det som vi nog sett fram emot allra mest på resan. Djungeln. Sedan man var ett litet barn har man ju sett otaliga naturprogram på tv med just djungeln som tema. Alla djuren, växterna, fuktigheten – är det verkligen som på tv?
Man kan ju undra hur två stockholmare, varav den ena i rullstol, resonerade när de valde just Peru som resmål. Knappast ett av världens mest anpassade länder. Men vad ska man annars göra av sin barndomsdröm om inte förverkliga den? Lustigt bara att det ska till att man bryter nacken innan man har möjligheten till det.
Tidigare hade vi varken tid eller pengar, då vi var fattiga studenter dagtid och hårt tränande gymnaster kvällstid. Nu äntligen hade jag chansen och inte ville jag låta en ryggmärgsskada stoppa mig från min dröm. Och fixar man Peru med allt från Andernas otillgängliga höjder, inkaruiner högst upp på bergstoppar till amazonas djungler – ja, då fixar man väl vad som helst?

Återigen är det svårt att andas. I djungeln är fuktigheten maximal och det finns ingen fläktande vind. Det är så varmt att till och med jag dryper av svett. Insekterna är många och gör att man trots värmen inte vill ta av sig den tjocka tröja man har på sig.
Vi ville inte göra om samma misstag i Iquitos som i Cusco, så när vi landade på flygplatsen och möttes av något dussin peruaner som försökte sälja resor till oss så ignorerade vi dem. Vi frågade istället en av de få som inte viftade med broschyrer om vart man kunde vända sig och han rekommenderade en britt som bosatt sig här och som driver stans lokala turisttidning. Efter att ha dealat lite kom vi i kontakt med en byrå som skulle skaffa fram en guide för vår tredagarstur. Istället för att bo som de flesta andra turister – i dyra paradishyttor med alla bekvämligheter – så valde vi att sova under bar himmel i myggtält.
Det började med en båtfärd längs Amazonas, sedan vek vi av på en biflod med en mindre båt. Nu äntligen börjar det likna något. Träden växer högt på båda sidor om den smala floden. Överallt hörs mängder med djurläten och luften är full av fjärilar, fåglar och ett oändligt antal insekter. Motorbåten byts till en kanot då det är torrperiod här i amazonas så här års och propellern riskerar att fastna i något av alla träd som ligger i vattnet.

Vi slår upp läger i en glänta nära floden när det börjar skymma. Små eldflugor och lysmaskar lyser upp det kompakta mörkret. Nu startar nattens kör sin melankoliska sång. Paddor, syrsor och andra djur ser till att det aldrig någonsin är tyst i djungeln. Men trots ett oväsen som förmodligen överglänser till och med Hornsgatan på decibelskalan sover vi som kungar i våra hängmattor. Det är lite knepigt att komma upp i den, men väl där är det faktiskt fruktansvärt bekvämt.
Vår tredagarstur går fort då vi har fler olika småturer att ge oss ut på. Bland annat pirajafiske, tarantellajakt och en tur med kanoten i månskenet för att leta kajmaner (en sorts alligatorer).
Det är bökigt med kryckorna i all växtlighet och jag kan inte följa med på allt då det handlar om att traska omkring i djungeln. Och från kanoten upp till lägerplatsen får en av guiderna bära mig på ryggen för att det är för brant. Men bara att vara där och se alla djur och växter är otroligt fascinerande och häftigt.
Allt som allt har resan varit tuff men otroligt belönande. Vår ridtur i Anderna är ett typiskt exempel på hur hjärnan är selektiv i sin minneshantering. Efteråt kommer man bara ihåg det fina; den storslagna utsikten, den friska luften, den häftiga naturen – inte den ömmande baken och den ihållande tröttheten på grund av höjden.
För att åka på en sådan här resa bör man veta vad man ger sig in på. Det kan vara väldigt tufft och besvärligt bitvis, men kom ihåg att det i slutändan alltid är värt det. För efteråt är vardagen aningen lättare att andas än innan.

Artikeln har tidigare publicerats i Kick nr 4 2006.

Tips om Peru:
Undvik gruppresor och guidade turer om de inte till hundra procent kan garantera att det fungerar trots ditt handikapp. Det är många gånger bättre och billigare att upptäcka själv, kanske med en bra bok om ämnet.
Läs på om landet innan du åker, men boka och bestäm så lite som möjligt. Så att du kan spendera en extra dag någonstans om upptäcker att du vill se något mer.
• Både från Iquitos i djungeln och från Huaras bergen kan du åka på flerdagarsturer och båda rekommenderas varmt.
Häst är ett bra sätt att ta sig ut i naturen på, men ridlektioner innan du åker är nära nog nödvändigt. Räkna dock inte med att hästarna förstår svenska kommandon, de är packhästar och är inte dresserade. Sadlarna är dessutom i dåligt skick så tänk på att skydda rumpan.
Det går att se Macchu Picchu och de flesta andra inkalämningar med rullstol, men du kommer behöva hjälp med trappor och dylikt, så ta med vänner.
Lite grundläggande kunskaper i spanska gör att du får ut mycket mer av resan. Invånarna är grymt vänliga och hjälpsamma, men de har ingen aning om vad du behöver.
Det är ont om handikapptoaletter, men många vanliga toaletter går att ta sig in på, speciellt i nybyggda hus.
Arequipa är en spanskgrundad stad i södra Peru med en intressant historia. Flera fina museer, bland annat ett om Juanita, en flicka som skulle offras till gudarna vid ett vulkanutbrott och återfanns härom året.
• I närheten av Arequipa finns även Colca Canyon – en av världens djupaste canyons. Här kan du se kondorer, riktigt mäktigt!
Det är speciellt att vara på 4 000 meters höjd. Många blir höjdsjuka och får yrsel, ont i huvudet eller magbesvär. Men det finns piller att köpa på apoteket. Dessutom utvidgades luften i min Vicair-dyna så jag satt bokstavligen på en ballong! Även däcken var sprängfyllda.
• Svensk sommar är nog bästa tiden på året att åka dit på. Då är det fint väder i bergen och torrperiod i djungeln.
• Det är billigt i Peru, både när det gäller mat och boende.

Fakta 2020 om Anders Hård
Bor: Nacka, Stockholm
Funktionsnedsättning: Inkomplett nackskada, nivå C6-C7
Älskar att: Resa, fundera över livet, möta människor, äta och dricka gott. 
Håller på med: Foto, rullstolstennis, apputveckling och matlagning. 
Motto: Det ska inte vara för enkelt.

« Startsidan
« Startsidan