Det är snart ett och ett halvt år sedan som 22-åriga Matilda Persson fick sitt ben amputerat. Hon hade bett om det i många år och när hon träffade den första läkaren som också tyckte att amputation vore bästa lösningen så gick det fort, bara 2,5 vecka. Det var då. Hur blev det sedan?
Matilda var tio år gammal när hon fick ont i hälen. Smärtan tilltog och bredde ut sig i benet samtidigt som det drog ihop sig. Läkarna trodde först att det var en träningsskada och mycket tid lades på att töja. Matilda var aktiv i judo och gymnastik på den tiden. På bara några månader blev benet obrukbart och dubbelvikt med knäet strax under hakan. Ett halvår efter det första symtomet fick hon en nervsjukdom konstaterad, Complex Regional Pain Syndrome (CRPS). Med vad och lår tätt mot varandra avlöste infektionerna varandra, till dess att benet blev bortopererat hösten 2017. Nu har knappt 2019 börjat.
– Jag är hemma, svarar hon i telefon.
Hemma är en stuga i Kalmar som hon hyr. Sedan i höstas jobbar hon i travtränare Fredrik Perssons stall. Det är ett jobb hon bara kunde drömma om så länge benet var kvar. Nu är benet borta och drömmen sann. Till en början gick hon på gåskola, men bestämde sig för att vänta med det.
– Jag vill testa igen att gå med protes senare när det blir tid för det. Under 2018 har det hänt mycket. Jag gjorde klart alla betyg från gymnasiet på en folkhögskola i våras och i somras startade jag ett mediaföretag. Främst fotograferar jag och gör en del reportage. Jag har lagt företaget lite åt sidan nu på grund av mitt jobb där det är en del nytt att lära.
Hon trivs på sitt jobb
– Det är ett högt tempo, mycket som ska göras och hålla koll på. Jag är van vid hästar och travsport, men det är skillnad. De hästar jag har haft har varit snälla och utbildade.
Tränaren hon arbetar för har en tvåårig häst som är nyligen inkörd. I och med sin ringa ålder och knappa rutin så är den som skolbarn.
– Det är utmaningen och samtidigt är det jättekul och jag känner att jag klarar av att jobba med det jag alltid har velat göra.
Matilda kände till stallet innan hon sökte tjänsten, men hon kände ingen där. När hon såg att de behövde en medarbetare så sökte hon.
– Det är ett äventyr att testa på någonting här nere i Skåne också, säger hon som kommer från Bäckmora utanför Hudiksvall.
Det är ett stort stall med drygt 60 hästar som hon har kommit till. Själv har hon hand om sex av dem.
– Jag tar in och ut hästarna, fodrar dem och kollar av så att de är utan skador och har hela skor.
Hon kör dem under träningspassen och följer med dem till tävlingar.
– På tävlingsplatsen selar jag på och fixar i ordning hästarna och ibland värmer jag upp dem inför tävlingarna. Det är viktigt att de är uppvärmda så att de inte skadar sig under tävling.
Matilda Persson syns på många håll. Hon är den första rullstolsburna travkusken i Sverige.
Matilda fotograferar, skriver bloggen Skogsrusset och gör även reportage om andra kuskar.
Matilda växte upp på en gård och fick en ponny hon började rida kort tid före sjukdomen som gjorde att hon var tvungen att sluta rida. Trots alla komplikationer har hon fortsatt med hästar, fast då som travkusk på hobbynivå i specialbyggd vagn.
– Jag har alltid velat jobba med hästar. Nu blev det läge för förändring när den ena av våra hästar blev betäckt och den andra blev för gammal för trav.
I och med att hon orkar mer nu när benet är borta så började hon söka olika jobb.
– Jag vill se var min gräns går och vad jag klarar av. Jag har ont i stumpen men har inga fantomsmärtor i benet som inte finns. Benet saknar jag inte. Jag förlorade det när jag var tio år. Funktionen jag hade innan jag blev sjuk saknade jag länge, men inte benet som det blev när jag blev sjuk. Det var bara i vägen och gjorde ont.
Hon tycker att livet är enklare nu utan benet.
– Jag är rörligare, kan träna, ha andra kläder och jag slipper smärtorna från infektionerna.
Hon upplever att hon har fått en andra chans till livet efter operationen. Hon är tacksam över att hon fick träffa läkaren som såg hur svårt hon hade det och som också tyckte att hon skulle amputera.
– Det blev så bra som jag hoppades. Jag hade aldrig orkat med det här jobbet, varken det här som hästskötare eller att sitta i kassan på Coop, eftersom jag ibland blev sängliggande när infektionerna var som värst.
Från första mötet med läkaren till operationen gick det två och en halv vecka. Innan dess hade hon haft benet dubbelvikt i tio år och hade gått igenom en rad läkare som inte ville amputera.
– Även om jag ville amputera så var det jobbigt att ställa om livet så fort, med skolan och hästarna. Jag var på sjukhuset i två månader och gjorde skoluppgifter därifrån så mycket jag orkade och resten tog jag ikapp på folkhögskolan. Familjen tog hand om hästarna. Så det löste sig alltihop, säger Matilda och klingar i väg ett skratt som hon så ofta gör.