Under hösten har jag och Ronnie från kansliet arbetat väldigt mycket på fältet så att säga – det har varit den vanliga, regelbundna uppsökande verksamheten på sjukhusen i och kring Stockholm och dessutom ett stort antal rullstolsteorikurser och RG-informationer ute i landet.
En fråga som dykt upp ofta, speciellt ute i landet – på sjukhus som inte så ofta blir besökta av RG – är hur de nyskadade reagerar när vi kommer med uppsökande verksamhet, rekrytering, träningsläger, rullstolsteknik osv. De flesta vi snackar med är positiva och är intresserade av våra erfarenheter av träning, rullstolar osv. Med dessa brukar det heller aldrig vara några större problem, när de kommer på våra läger lär de sig fort allt det vi har att lära ut och blir snart helt självständiga.
En del är emellertid väldigt likgiltiga inför oss vilket förmodligen beror på att de ännu inte kopplat den nya sits de är i med en mer eller mindre förlamad kropp, känslan av hjälplöshet, spolierad framtid osv. Den här kategorin är det naturligtvis ingen idé att tala med om träningsläger, rullstolsanpassning, förflyttningsteknik o.dyl.
Innan man blir mottaglig för tips och råd om hur man klarar sig i rullstol måste man bli medveten om att ett liv i rullstol är en möjlighet och ett alternativ som är bättre, roligare och mer stimulerande än att i en säng på sjukhuset bara sjunka in i det förflutna. Det viktiga är alltså att bli nyfiken igen, på sig själv och sina nya gränser, på sin framtid och på livet.
Om vi träffar en nyskadad som inte alls har den här nyfikenheten så kan vi förmedla den på ett informellt sätt genom att bara berätta något om oss själva, t.ex. något som hänt på vägen till sjukhuset, om en hockeymatch man sett, en rolig fest man varit på. Då börjar den personen förstå att vi lever ungefär som förut och nästa gång vi kommer på besök har han/hon funderat på vad vi snackade om förra gången och har en massa frågor och då har ”processen” satt igång.
För att det ska fungera så här krävs att vi kommer någorlunda regelbundet på besök och det gör vi ju tyvärr bara i och kring Stockholm ännu så länge.
Ibland har vi träffat på människor där hospitaliseringen och passiviseringen sitter väldigt djupt. Då kan lösningen ofta bli någon sorts konfrontation. Jag fick själv en utskällning av en kille när jag låg nyskadad på sjukhuset, han talade om för mej att jag var slö, egotrippad och började bli insnöad o.s.v. Att jag var sådan berodde naturligtvis på hopplösheten jag kände och att hospitaliseringen kom smygande. Det kändes verkligen att behöva erkänna för sig själv att han antagligen hade rätt, men det var samtidigt nyttigt att höra det. Man behöver en impuls, oftast utifrån, som får en att fråga sig: Hur är mitt liv just nu, har jag det bra, vill jag inte ur sängen, ut ur sjukhuset, tillbaka till livet?
För att kunna göra något åt sitt liv och sina villkor krävs ju att man ser situationen som den verkligen är.
Här är det viktigt att förklara att allt egentligen hänger på en själv. Det spelar ingen roll hur skickliga läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter man har – utan egen vilja och eget engagemang kommer inga framsteg och ingen förbättring.
Man måste helt krasst förstå att vill man tillbaka till ett aktivt liv som förut så kostar det – i form av blod, svett och tårar. Det är dock mödan värt – ett självständigt liv så långt det är möjligt är oskattbart.
När man kommit till det här stadiet är det väldigt viktigt att den nyskadade får mycket stöd. och att man ger honom/henne medlen i form av bra träning o.dyl. Man kan ju inte bara ”väcka” en människa och ge henne hopp genom att visa vad som är möjligt utan att ge henne chansen att komma dit, det vore ju grymt.
Men faktum är att den här grymheten utsätter vi många människor för idag, visserligen omedvetet men ändå, RG har redan sin lösning på det problemet klar, vi behöver bara hjälp att genomföra den d.v.s. att bygga CENTRET. Men det är ju en annan historia …