På Himalayas smala stig, i mörkret med trasig pannlampa, tog tjugoårige Sebastian Westin ett kliv ut i luften. En tumlande färd ned greppandes efter grenar, nådde han botten på vägen till toppen inom sig själv.
Denna artikel är tidigare publicerad i Kick nr 3-4 2018.
– Det känns som om jag har förberett mig för att skada mig, säger Sebastian Westin.
– Kanske jag har hjärnformat det efter skadan. Jag tränade mycket fysiskt och mentalt och när jag kom till Indien kändes det som att jag kom upp till nästa nivå.
Det var för tre år sedan, i slutet av deras resa som Sebastian nådde sin hittills högsta topp, på en tiodagars tyst meditationskurs.
– På sjunde dagen satt jag utanför klostret och log det största banansmilet. I fem minuter sprudlade jag av lycka inifrån, av ingen annan orsak än att jag hade hållit käften i sju dagar. Kroppen kändes obetydlig för upplevelsen.
Efter meditationskursen gick han och kompisen i mörkret längs en smal stig på Himalayas berg. Där tappade han fotfästet och det långa fallet gav honom en komplett paraplegi.
– Efter olyckan har jag fortsatt min mentala resa och når toppar igen och igen.
Han har bytt riktning i livet och arbetar för att så gott runt omkring sig.
– Där man vattnar, där växer det. Ibland räcker inte vattnet till för dagen. Då får man ta det nästa dag när man har full laddning. Sedan tar livet tvärvändningar och det grollar jag inte för. Det gjorde jag förr. Det är ingen idé att försöka kontrollera för mycket. Man kan bara kontrollera sina reaktioner. Som kärleken, det är fint. Det är en djungel, en regnskog man behöver vattna hela tiden.
Det var ett år efter skadan som han träffade Linnea och sedan november förra året bor de ihop i Borås, hennes hemstad.
– Vi träffades på Tinder när jag bodde i Happis. Kompisen ville kolla om det fanns någon vi kände på Tinder.
Eftersom kompisen hade en tjej, så skapade de kontot i Sebastians namn.
– Vi svajpade igenom tjejerna, hittade nån vi kände som var upptagen, skrattade och svajpade nej, nej och plötsligt hade jag råkat superlajka någon utan att veta vem. Jag fick panik och försökte deleta. Det blev bara error. Jag tänkte att jag får fixa det nästa dag.
Morgonen efter fick han en superlajk tillbaka.
– Då såg jag att det var en söt tjej. Det var Linnea.
Sebastian kommer från Haparanda och före skadan jobbade han där med reklam på ett tryckeri.
Efter skadan jobbade han först som fritidsledare.
– Det är främst yngre jag vill vägleda i allt jag skapar. Jag vill inte att man ska behöva nå botten innan man värdesätter självlära. Mitt liv och personlighet är som ett konstverk. Det blir som jag målar och färglägger.
Sebastian önskar främst att få ihop tre delar. Att jobba som inspirationsföreläsare, göra hip-hopmusik och att åka bob.
– Det var en amerikan som kontaktade mig när han hade sett mina Youtubeklipp om mitt liv i rullstol där jag visar och berättar om hur jag gör och upplever livets möjligheter. Han undrade om jag ville köra bob. Jag sa ja och det är det roligaste jag har gjort. Jag har kommit upp i 128 km i timmen.
Det är mest ljust i Sebastians liv nu och han har haft en bra barndom.
– Jag hade många kompisar, humor och livet lekte. Sedan kom tonåren och det blev mer festande. Jag byggde inte längre mig själv utan förstörde mig mer och mer för var dag som gick.
Han har förstått att han har lätt för att bli beroende.
– Snus, alkohol, tv-spel, sötsaker. Därför har jag slutat snusa, dricka och jag har avinstallerat spelen.
När han var tjugo år satt han på en bro. Han hade nått botten och tänkte.
– Ska jag hoppa? Varför ska jag göra det? Vad är jag inte nöjd med i livet? Jag har alltid varit nöjd förut.
Svaret som kom var att jag inte var nöjd med mig själv.
– Jag vill vara det bästa jaget. Jag ville bli ett jag som är nöjd med det här jaget. Den dagen flippade allting.
Sebastian sa upp vänskaper som hjälpte honom att bli destruktiv.
– Jag började suga åt mig info, självhjälpsböcker och positiva Communitys som hjälpte mig att reflektera. När jag var snäsig mot en kompis och jag såg hans reaktion funderade jag på varför jag sårade honom som är min kompis. Jag ville ju inte det.
Då började Sebastian pussla ihop de tillfällen han var missnöjd med och de han var nöjd med.
– Alltid när jag gjorde en sak backade jag ett steg för att se vad som hände. Sedan började jag hjälpa främlingar en hel del. Oftast var det gamla tanter. Jag började ge komplimanger.
Vändningen kom samma år som Sebastian och en kompis åkte till Indien. Skadan har gett Sebastian nya insikter.
– Vi som har fått defekta kroppar är fysiskt begränsade i olika situationer. Det är svårt att kringgå. Vi har även fått tillgång till en helt ny värld som vi nu har möjligheten att se med våra egna ögon. En värld full av kunskap, perspektiv och erfarenheter för oss att hämta. Men först tror jag att vi behöver ha format en plattform där acceptans, vilja och självdisciplin fungerar som våra huvudsakliga drivkrafter.
Han tror att det kan vara en positiv känsla att tänka på sin gamla kropp.
– Det kan också vara en konstant strävan ackompanjerad av mottot, ”det var bättre förr”. En dipp tillbaka i tiden där man tror sig lyckan vara, fast det är en destruktiv resa.
Sebastians tolkning av acceptans är att den är en grundpelare för att ta sig vidare, vilken situation man än befinner sig i.
– För det kommer tester och det är i dem som vi bygger och stärker vår karaktär mest. Vi får alltid chansen att visa vad vi går för. I de allra flesta fall kan vi uppnå samma känslor som innan. Lycka, sorg, sinnesfrid, ilska, kärlek, hat, spänning, tristess.
Sebastian är övertygad om att det finns många känslor som gör livet värt att leva.
– Det enda vi behöver fundera på är hur vi ska göra för att uppleva dem. Spänningen från bergsklättring kan nu upplevas genom bobåkning och kärlek kan visas på annat sätt än förr. Det är den mentala biten som antingen livnär eller förgör oss. Så ta var på din potential. Ta vara på livet.
Sebastians hemsida: www.sebastianwestin.com