Nu när Stockholm Pride startat kommer jag onekligen att tänka på Fej och den intervju jag gjorde med hen 2016, vilket ledde till en fin vänskap. Fej lämnade oss efter en kort tids sjukdom i sorg och saknad den 30 Maj 2020. Jag hoppas att denna härliga människas styrka och kämpaglöd lyser igenom och att Fejs livstanke aldrig ska glömmas bort. Det vill säga, stå upp för den du är och ingenting är omöjligt. En tanke som förkroppsligar RG:s grundtankar.
Ante Blomberg
Stockholm 2:a augusti 2022
Tänk dig en person som inte ser hinder och lever fullt ut trots att det tar på krafterna. Som hittar lösningar utan att fundera på rätt eller fel. Snarare på om det går och i så fall hur. Den personen finns och heter Fej, bor utanför Norrtälje och jobbar som sjuksköterska i Stockholm. Fej är ensamstående och födde ett barn för tre veckor sedan. Dessutom är Fej transidentifierad.
Dagen efter det stora snökaoset i november är vägarna är inte speciellt bra skottade och det är nästan omöjligt att ens ta sig en meter utanför huset. Jag undrar irriterat om plogbilarna har tagit ledigt eller om vi inte är bättre förberedda. Vi har ju trots allt snö halva året.
Det tar tid att ta sig till Moderna Museet där jag möter Fej på caféet. Snökaoset ger faktiskt en bra bild av Fejs liv, som trots allt fortsätter att bevisa att det går att leva på det sätt som Fej har bestämt sig för.
– Läkarna avrådde mig från att bli gravid och stå ensam med ansvaret på grund av mina fysiska begränsningar. När jag pluggade till sjuksköterska sa lärarna att jag borde avbryta mina studier. Eftersom jag inte kan gå ordentligt så skulle jag aldrig kunna arbeta som sjuksköterska. Det tio år sedan…
När jag anländer har Fej köpt fika och är i full gång med att amma och sms:a.
– Jag var tvungen att ringa till dagis för att be om ursäkt för att jag inte hade hunnit karva i en kålrot, vilket jag skulle ha gjort.
Fejs föräldraliv pågår som för vem som helst och jag får lägga band på mig för att inte le hela tiden. Innan vi träffas har hen varit på Spinalis och deltagit som biperson i ett projekt om föräldrar med ryggmärgsskador. Trots att Fej själv har en ledsjukdom.
– Projektet är intressant och jag kan inte bara sitta hemma och ha tråkigt, säger Fej med sitt charmerande leende.
– Vill jag nånting så gör jag det. Jag hade en väldigt bra pappa som lät mig och mina syskon göra det vi ville, men han krävde att det verkligen skulle bli av. Utan trams.
– Det har jag med mig när jag uppfostrar mina barn.
I pulkabacken undrade en förälder hur Fej kunde få sitt barn att själv dra upp sin pulka i backen.
– Jag svarade att mitt barn får lära sig att göra det själv eftersom jag inte kan rent fysiskt. Jag sitter nedanför och uppmuntrar, hejar och är deltagande.
Det är inte alla föräldrar som är uppmuntrande direkt, tänker jag och Fej fortsätter:
– Mina barn lär sig att klara sig själv mycket tidigare än andra. Mina blir starkare. Jag märker det på förskolan där det daltas en hel del.
– Träningen började jag med tidigt för jag var tvungen att följa med pappa. Han var tränare och som arbetarklassfarsa hade han inte råd att vara hemma.
Fej har en progressiv sjukdom och därför var det bra med träningen. Hen kunde gå som barn och när det var dags för en rullstol var det naturligt.
– I stället för att vara ledsen inriktade jag mig på att lära mig hur det funkade. Det var en ny livssituation som jag var nyfiken på och ville bemästra. Dessutom hade jag en moster som var arbetsterapeut, så jag fick tidigt med mig hjälpmedel och förslag på lösningar.
Fej berättar att ingenting var omöjligt och i stället för depressioner och ledsamhet fanns där en nyfikenhet och ett jävlar anamma.
– Eftersom jag är arbetarklass valde jag att plugga omvårdnadsprogrammet där jag kunde få ett arbete, i stället för att plugga någonting teoretiskt och sedan stå utan jobb. Det var inte vad jag ville göra men det gav mig försörjning, en plattform. Senare pluggade jag till syrra som var det jag egentligen ville göra.
Fej har alltid velat ha barn vilket folk ibland finner lite konstigt.
– Men det är sån jag är, säger Fej.
– Jag var väl 25 när jag tänkte att min kropp blir inte yngre och jag kommer inte bli starkare. Min kropp är som bäst nu. Den kommer aldrig vara bättre än vad den är nu.
På frågan om andra halvan till barnen, om det är samma partner, svarar Fej att det är olika donatorer.
– Jag lever ensam och har olika partner i stället, när det passar sig.
– Ja, varför krångla till det? skrattar jag och Fej svarar leende och blinkar till mig:
– Just det. Varför krångla till det?
Det är just det här som är styrkan hos Fej. Hen får en att inse det enkla när man själv krånglar till själva frågan. Återigen får jag en sån där känsla av att allt är glasklart och så enkelt.
Vi djupdyker inte i Fejs sexliv utan fortsätter med frågeställningen om fosterdiagnostik.
– Jag tycker att det är läkarna som är mest hemska. ”Tänk om barnet får samma sjukdom som du” sa de till mig när jag ville skaffa barn, berättar Fej.
– Då avslöjade de att de inte tycker att mitt liv är lika mycket värt. Och att ett barn som får ett sånt liv inte är någonting att ha och därför kan rensas bort.
Då blev Fej återigen tvungen att bevisa både för sig själv och för läkaren att hen kunde klara av en graviditet, att vara förälder och att leva själv.
– Nu har jag två barn som jag har burit och det har gått bra och båda barnen föddes utan några men. Jag är invalid, javisst, men mitt liv och mina barns liv är värda att leva.
Och Fejs barn hade självklart varit lika välkomna till livet även om de hade haft funktionshinder.
– Jag hade inte gjort abort. Inte för att jag är emot abort. Varje människa får göra sitt val, men jag tycker att det är fel att man gör selektiv abort i någon slags strävan efter att allt ska vara så perfekt.
När vi ändå pratar om läkare kommer vi in på Fejs arbete som hen förvisso nu är föräldraledig från ett bra tag. Jag kan inte låta bli att ställa den fråga som jag har burit på sedan jag började fundera på den här artikeln.
– Du arbetar ju som sjuksköterska, men jag vet att det är oerhört svårt att sträcka lakan när man sitter, vilket vi ju båda gör.
– När jag jobbade på avdelning så fick mina kollegor göra de arbetsuppgifter som jag inte klarade, säger Fej och skrattar.
– Jag gjorde det jag kunde, som de andra kanske tyckte var tråkigt. På så vis delade vi på jobbet och fick det gjort. Men nu arbetar jag i hemmet hos personer.
– Och där behöver du inte dra till lakan, inflikar jag.
– Nej, just precis. Utan där tackar jag den jättebraiga hemtjänsten för sitt ypperliga jobb. Då kan jag ägna mig åt det jag ska och kan i stället.
Allt om Stockholm Pride finns på: https://www.stockholmpride.org/evenemang/
