Är det någon här som känt sig fel i ett provrum? Eller som stått genomsvettig vid en säng fylld av hundrafemtio plagg som funkade nyss men inte gör det längre? Ni behöver träffa designern Louise Linderoth. Hon kommer att visa att det är kläderna som behöver ändras. Artikeln är tidigare publicerad i Liv.
Katten lägger sig tillrätta i rullstolen och jag hasar ner i fåtöljen mittemot Louise Linderoth. Hon designar kläder för sittande position och lyfter det självklara, men osynliggjorda, faktum att det är skillnad på att göra kläder för ett ”I” och ett ”L”.
– Du ser ju hur du sitter nu till exempel. Det kan ju bero på att kläderna inte funkar lika bra när du sitter som när du provade dem stående. Nu blir det en glipa bak och bubblar sig där fram, eller hur? frågar Louise.
Just det. Skär in i midjan gör det också.
Ändå ritas och konstrueras i princip alla kläder för personer som står eller går. Att alltid sitta blir en avvikelse, ett annorlundaskap och bemöts med långa, tysta blickar.
Louise fick en ryggmärgsskada som tioåring i samband med en infektion. Ungefär samtidigt väcktes hennes intresse för mode, stil, trender och kläder. Det var uppenbart från början att modeintresset och funktionsnedsättningen inte gick ihop. Catwalken var till för gående.
När Louise började studera Modedesign på Textilhögskolan i Borås nådde hon ett slags inre stoppljus.
– Jag orkade inte se den där raka, stående provdockan längre. Den gjorde ju ingenting för mig. Dockan åkte ut och jag började inse att kläderna är till för min kropp, inte tvärtom.
Insikten ledde efterhand till en acceptans för den egna kroppen. Till slut åkte även kryckorna ut. Louise började på olika sätt gestalta frågor kring kläder och vad de signalerar.
POWER-PLAGG I UPPLÖSNING
Under tiden på Textilhögskolan fördjupade hon sig i två klassiska plagg med tydliga normer – jeansen och kavajen – som finns med i hennes två examenskollektioner.
När Louise satte händerna i dem började gränserna för plaggen förflyttas. Jeansens självklara delar och funktioner flyttades runt, bakdelen med fickorna blev axelparti och nya hål togs upp.
– Ofta har jag känt att jag bara är ett par ben, bokstavligen alltså, som alla tittar på. Genom att bryta upp jeansens normer på det kunde jag kommentera normer men också bearbeta den erfarenheten.
Även kavajerna genomgick en stor förändring. Av en klassisk kavaj med tydligt markerade slag har Louise gjort en partyklänning. Axelbanden ser ut som svartgula varningsband för giftiga ämnen, men texten lyder ”highly uncontagious”.
– Ibland upplever jag att det finns kvar uråldriga föreställningar om att en funktionsnedsättning smittar. Folk ryggar och tystnar. Även om det bara handlar om deras egen osäkerhet får jag ju ta del av reaktionen.
Louise visar en annan kavaj som är avklippt så att de tre tyglagren med yttertyg, mellanfoder och innerfoder tydligt syns. Här är också en kedja inträdd för att kavajen ska sitta kvar. Kedjan blir också ett glittrigt smycke som krockar med den strikt klassiska, manliga koden.
Något dras isär. Kanske är det min föreställning om hur det ska vara som dras isär, blir till olika lager och till slut framstår som ganska låst. Kan det vara på ett annat sätt?
Kan det vara tvärtom?
DO IT YOURSELF!
Om vi blir mer konkreta, vad är det som behöver lösas när ett plagg ska användas av en person i rullstol?
– Föreställ dig att du har köpt en trekvartslång trenchcoat, till exempel. Den sitter perfekt. Så sätter du dig i bilen och sträcker upp armarna mot ratten. Vad händer då?
Jag fastnar halvvägs. Måste dra upp den och får då med mig allt annat också, kjolen och tröjan och så vidare.
– Precis. Samma sak händer när en person i rullstol ska sträcka sig efter något i affären eller ta något från en bänk. Vi fastnar.
Louise har fullkomligt övergett respekten för plaggen i sig, för henne är det viktigare att respektera sig själv och sina behov. Så kavajerna, de klipper hon av. Ibland fållar hon kanten, ibland inte. Ett enkelt sätt är att sno ett gummiband runt bakstycket.
Men kavajen behöver också hållas på plats.
– När jag rullar snabbt i en uppförsbacke, då kasar ju kavajen av axlarna rätt snart. Lösningen kan vara gummiband eller kedja som gör att kavajen sitter kvar där den ska.
Fram med saxen bara. Funkar inte plagget så är det plagget det är fel på. Köp billigt på second hand och klipp, känn efter, flytta, ta bort, lägg till.
JAG KAN OCH JAG FÅR
Just nu arbetar Louise på ett kommersiellt företag och samlar på sig erfarenhet om hur modebranschen fungerar. Det är givande, intressant och uppslukande. När det finns mer utrymme vill hon arbeta vidare med frågorna som hon började med på Textilhögskolan och i förlängningen gärna doktorera.
– Mångfald och representation behöver bli ekonomiskt gångbart. Passform för alla kroppar är en hållbarhetsfråga; om en tröja sitter bra från början, varför köpa tio till? Varje plagg behöver bli mer hållbart, men vår syn på kläder behöver också förändras.
Den inre hållbarheten är ändå viktigast. Idag vet Louise vem hon är och hennes funktionsnedsättning ingår i hennes självbild. Vägen dit var lång och full av sten.
– Vi förtjänar allihop att kunna klä oss som vi vill, det är ytterst vad det handlar om för mig. För den som är i ett tufft läge i livet, efter en skada eller sjukdom till exempel, kan en till synes ytlig grej som kläder göra stor skillnad, säger Louise.
Ytligt eller djupsinnigt, kläder är en del av att vara människa. Jag går hem och börjar riva i kartongerna på vinden. Den finns här, jag vet att den finns här någonstans, den rutiga oversizeade kavajen från åttiotalet.
Där innanför skolböckerna ligger den och när jag tar på mig den då händer det, då kommer den. Den där känslan av att jag är jag och att det räcker ända fram. Trots alla ärren och alla felen.
Eller just därför.
Titlarna på Louise Linderoths examensarbeten är talande och en PDF finns att ladda ner på DIVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet) portal, sök på hennes namn: Louise Linderoths examensarbete
- Have a seat: An exploration of the typical pair of jeans within construction and expression based on the sitting body. Focusing on the question “Are you your legs?”.
- Who chairs? Don´t worry I´ll bring a ramp.