Margareta Persson visar i sin nya bok Styvsystrar hur kvinnorörelsens tidningar skrivit om kvinnor med funktionsnedsättningar sedan slutet av 1800-talet och framåt. Det var chockartat för henne när hon blev medveten om den totala berg- och dalbana som synsätten åkt genom åren.
– Jag tänkte att kvinnor med funktionsnedsättning måste skildras mer, berättar Margareta Persson.
Hon växte upp med en mamma med rörelsenedsättning, vilket inspirerat henne. Under de yrkesverksamma åren har hon arbetat med funktionhindersfrågor, jobbat politiskt och varit aktiv i socialdemokratiska kvinnoförbundet.
– Det är längesedan nu, men jag har fått inblick i båda de här världarna.
Hon började läsa kvinnorörelsens tidningar, bland annat Fredrika Bremerförbundets Herta, socialdemokratiska kvinnors Morgonbris samt liberala kvinnors Tidevarvet. I slutet av 1940-talet kom vänstertidningen Vi kvinnor som sedan bytte namn till Vi människor. De skrev inte ett enda ord om kvinnor med funktionsnedsättning, vilket var förvånande.
– De andra tidningarna skrev ibland. Det som slog mig, och som jag inte varit medveten om, var den totala berg- och dalbana som synsätten åkt. Allra tydligast var detta i Morgonbris. I första numret som gavs ut skrev de att de tänkte skriva om ”sinnesslöa” kvinnors väldigt svåra situation, men under 1920-, 1930- och 1940-talet skrevs det nästan bara om rasbiologi – hur folkmaterialet skulle bli bättre och ”mindervärdiga” skulle tas bort. Det var bedrövligt.
Efter andra världskriget och FN:s deklaration 1948 vände det totalt.
– Då gick S-kvinnorna i bräschen för att göra något åt handikappfrågorna, och de var väldigt framsynta under 1950-talet med förbundsordföranden Inga Thorsson i spetsen.
Även andra kvinnoförbundstidningar började skriva om och synliggöra kvinnor med funktionsnedsättning (förutom vänsterns tidning Vi kvinnor och Grupp 8:s Kvinnobulletin). Detta fortsatte under 1960- och 1970-talet. Men sedan började det minska under 1980-talet för att försvinna helt under 1990-talet, med undantag av Bang, de sista åren den fanns, och nu Fempers. Margareta Persson har funderat mycket över varför intresset upphörde.
– Jag frågade en av mina vänner som var redaktör för Morgonbris under den tid som de inte alls skrev om kvinnor med funktionsnedsättning. Förklaringen hon gav var att de trodde att allt löstes då LSS-reformen (Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade) kom 1994. Fast de skrev ju inte ett ord om LSS.
Margareta Persson menar att det är viktigt att kvinnorörelsen börjar prata om det här, rannsakar sig själv och gör upp med sin egen historia.
Dagens utbredda fosterdiagnostik och diskussioner om dödshjälp bottnar i människosynen som fanns på 1930-talet. Herman Lundborg, läkare och rasbiolog, skrev artiklar i Morgonbris om rasbiologi. Alfred Petrén, överinspektör för sinnessjukvården och socialdemokratisk riksdagsledamot, deltog på kvinnorörelsens möten och skrev artiklar i deras tidningar. Axel Höjer, som annars var antinazist och radikal samt senare generaldirektör för Medicinalstyrelsen, skrev i Morgonbris om att ”det födda sinnesslöa barnet inte hade en ovillkorlig rätt att få leva vidare”.
Kvinnorörelsens förgrundsgestalter Ellen Key, Elin Wägner och Elise Ottesen Jenssen backade upp de här gubbarna och inte bara delade åsikterna utan gick i täten för dem. Både Ellen Key och Elise Ottesen Jenssen förespråkade avlivning av ”handikappade” personer.
– Jag tycker att det är svårt när bara det positiva som de drev tas upp idag. De hade faktiskt förskräckliga åsikter också, och då faller glorian av. Det är viktigt att uppmärksamma det – inte för att nedvärdera dem utan för att dra slutsatser av hur det ser ut idag.
Margareta Persson har även intervjuat några kvinnor med olika funktionsnedsättningar; deras berättelser skildras i slutet av boken. Berättelserna visar att kvinnor med funktionsnedsättning är långt ifrån jämställda idag – stora könsskillnader i livsvillkoren finns kvar, fast skillnaderna ser annorlunda ut.
Margareta Persson menar, och det bekräftas också i olika studier och undersökningar, att kvinnor med funktionsnedsättning har det sämre än män med funktionsnedsättning på många sätt, till exempel sämre ekonomi, och mycket sämre ekonomi än kvinnor utan funktionsnedsättning.
De beviljas färre hemtjänstinsatser och får mindre assistans enligt LSS, de får färre hjälpmedel, har svårare att få arbete, ifrågasätts mer som mödrar och utsätts oftare för diskriminering. Gemensamt för kvinnor med olika funktionsnedsättningar är också att de utsätts för mer våld än andra kvinnor och att våldet ofta är kopplat till funktionsnedsättningen.
I ett utdrag ur boken skriver Margareta Persson: ”Nu är det verkligen inte bara kvinnorörelsen som svikit kvinnor med funktionsnedsättningar. Men i den här boken har jag velat sätta fokus på kvinnorörelsens agerande, därför att jag är övertygad om att kvinnor med funktionsnedsättningar måste inkluderas på riktigt i kvinno- och jämställdhetskampen. Det blir aldrig någon jämställdhet med styvsystrar.”
Boken Styvsystrar – synen på kvinnor med funktionsnedsättning förr och nu kan köpas på www.bokus.se, www.adlibris.se och www.jamstallt.se/butik. Den finns också som e-bok, talbok och på punkt.
Margareta Persson har tidigare skrivit boken Gamla synsätt spökar än – funktionshinder genom tiderna, och hon håller på att skriva en tredje bok som ska handla om funktionshinderrörelsens historia.
Kontaktuppgift till Margareta Persson: margareta@folkhalsokonsult.se