– en stark kvinna med många sidor
Året var 1997. I flera år har Sofia Dettmann varit en av de bästa kvinnliga rullstolsåkarna i Sverige. Hon deltog i Paralympics i Barcelona och Atlanta. Sedan fyra år delar hon sin tid mellan satsningen mot målet – medalj i Sydney år 2000 – och studier på läkarlinjen. VAD HÄNDE SEDAN? För er som prenumererar kommer snart en ny artikel om Sofia i brevlådorna.
– Mina höga betyg beror inte på att jag är speciellt intelligent eller pluggar mycket. Det beror på självförtroende. Idrotten har påverkat mig mycket mentalt. Jag tränar och tävlar mot mål hela tiden vilket gör att jag blir målinriktad även annars. Idrotten är som livet, det går upp och ner, det är framgångar och motgångar.
– Fast med idrotten är det kanske mer renodlat svart eller vitt, säger Sofia, 23 år.
Det var efter Boxholmslägret* 1989 som Sofia blev biten av rullstolskörning. Hon fick köpa en stol billigt och tack vare en snäll pappa som skjutsade henne mellan Västerås och Stockholm kunde hon träna seriöst.
– När jag började hade jag inte tänkt tävlingsidrotta men det blev snabbt så.
Hon har varit med på två Paralympics, Barcelona-92 och Atlanta-96. Det blev inga medaljer men hon kom 5:a i Atlanta. På VM har hon tagit ett silver och ett brons. Hon tränar minst fem och som mest tio pass i veckan beroende när på året det är.
– Målet är Sydney år 2000, och där ska jag ta medalj. Sen får vi se om jag fortsätter. Det blir ju så mycket med det civila också, säger Sofia och skrattar.
Sofia går fjärde året på den 5 1/2 år långa läkarlinjen i Stockholm. Det var under det sista året på naturvetenskapliga linjen hon bestämde sig för att bli läkare.
– Mina sjukhusvistelser har nog påverkat yrkesvalet. Jag har inga negativa erfarenheter av sjukvården som barn. Det kunde tvärtom vara lite kul att vara på sjukhus ibland. Man lekte med andra ungar på arbetsterapin och blev ompysslad. Dessutom var mamma med.
Som 16-åring tillbringade hon ett år i England. Hennes systrar hade varit utomlands så det var självklart att hon också skulle åka. Rotary ordnade ett specialprogram och betalade vistelsen där.
– Jag bodde hos en tant i en liten by på landet i sydvästra England och gick på den lokala gymnasieskolan. Det var där jag kom på hur bra jag hade det i vanliga fall. Där kände jag mig verkligen hjälpberoende. Jag var bara 16 år och hade inget körkort så jag var ganska låst. Det blev mest studier och träning.
Under sista året på gymnasiet gjorde Sofia en mindre operation. Det tillstötte komplikationer vilket ledde till en tio veckor lång sjukhusvistelse.
– Jag tacklade av ordentligt och missade mycket i skolan. Jag delade upp tredje året på halvtid i två år. Det var tråkigt just då men blev bra i efterhand. Jag fick mycket tid över till träning och ett år till att tänka på vad jag ville göra.
När Sofia började känna sig bättre började hon träna igen.
– I början räckte det med ett halvt varv runt avdelningen, i så dålig kondition var jag. Efter tre månader var jag i bättre skick än innan. Den perioden bidrog också till mitt yrkesval, berättar Sofia.
”Nobbades vid intervju”
Man kan söka till läkarlinjen i Stockholm på tre sätt – betyg, högskoleprov eller på lokal antagning. Det sistnämnda kräver en viss poäng på högskoleprovet, sen får man skriva en uppsats. Går man vidare kallas man till en intervju och så väljs de ut som är mest lämpade.
Sofia var inte säker på om hon skulle komma in på betygen så hon sökte även lokal intagning.
– På intervjun pratade jag med en psykolog och en läkare som är lärare på läkarlinjen och de gjorde ner mig totalt. Jag fick inte en chans att göra en normal intervju, att berätta om mig själv och varför jag ville bli läkare. De sa hela tiden att ”det förstår du väl att det inte går.”
Efter intervjun blev Sofia kallad till en läkare på Huddinge sjukhus som hade ansvaret för uttagningen och där blev det i stort sett samma visa igen.
– Jag kände hela tiden att de hade inte en aning om hur rörlig jag var. Jag lyckades bra med att argumentera för det fysiska men då gick hon in på min mentala kapacitet att bli läkare och sa:” Det märks när du resonerar så här är att du inte speciellt mogen som person.”
Med 4,9* i medelvärde kom Sofia in på betygen.
– Sen jag kom in har jag inte träffat på något mer av det här. Innan jag börjar nya kurser så märker jag däremot hur folk undrar om jag ska klara av vissa saker.
Men det är ingen ide att argumentera om det utan det bästa är att visa att det går. I slutet av kurser kommer lärare fram och säger att ”det där trodde jag aldrig att du skulle fixa.”
Sofia är helt övertygad om att det fysiska inte kommer att vara något hinder. Däremot funderar hon ibland som alla andra kandidater.
– Kommer er jag att klara av pressen och stressen – att träffa alla sjuka, att se lidande och död?
De första två åren på utbildningen är helt teoretiska, sedan varvas teori och praktik.
– Vi är ute ganska mycket på sjukhusen. Patienterna bemöter mig oftast bra. Men en del äldre har en tendens att tycka synd om mig och det blir ju fel. Det brukar ge med sig om jag uppträder lite myndigt. Oftast fungerar det bra när de märker att att jag har koll på det jag gör.
Sofia har ännu inte bestämt vilken inriktning hon ska välja. En termin var hon i London tillsammans med två kursare och studerade patologi och mikrobiologi och nu är hon på hud.
– Nästa termin läser vi kirurgi och det blir den stora utmaningen. Jag har varit och tittat på en höjbar stol med joystick som jag kör med armbågen så att händerna kan vara sterila.
”Dissekerade lik i kontorsstol”
Termin två läste vi anatomi och dissekerade lik. Då använde jag en vanlig höj-och sänkbar kontorsstol. Jag har bra bålstabilitet.
Hjälpmedelscentralen är bra men Sofia funderar mycket själv på tänkbara praktiska lösningar.
– Det blir lite pyssel men det är sånt man får ta när det kommer.
Sofia är även aktiv inom Rekryteringsgruppens Internationella grupp och barngruppen. Där delar hon med sig av sina erfarenheter av hur det är att växa upp med ett handikapp*. Och ger barnens föräldrar framtidstro så att de vågar sätta mål och ser att man kan ha drömmar och förverkliga dem också.
– Rekryteringsgruppens* barnläger är viktigt därför att det är unikt. Barnen lär sig om självständighet och integritet. När man tittar på handikappade barn är det vanligt att de blir överbeskyddade.
Sofia tror att hennes syskon varit till god hjälp. De har inte låtit henne bli överbeskyddad eller bortskämd. Vad som gjort hennes föräldrar annorlunda kan hon inte riktigt sätta fingret på. De hade ingen erfarenhet av handikapp när Sofia föddes.
– Mina föräldrar har ställt upp mycket för mig. Fast ändå lagom mycket. Det har alltid varit självklart att jag ska ha samma möjligheter som alla andra. När jag började på lekis skulle jag bli satt i en specialgrupp vilket mina föräldrar motsatte sig.
Det har de fortsatt med när det varit tal om rörelsehinderklasser och andra specialskolor.
– Föräldrarna ska backa upp sina barn men också ställa krav. Man gör inte sina barn en tjänst genom att överbeskydda dem. Förr eller senare måste de ut i livet. Man får ingenting gratis, man får jobba för det man vill uppnå. Det gäller att våga tro på sin egen förmåga. Det kommer alltid att finnas ”förståsigpåare” som försöker begränsa en hela tiden. Om jag skulle ha lyssnat på alla som gett mig ”goda råd” i livet skulle jag förmodligen ha jobbat halvtid på skyddad verkstad.
*1997 användes ordet handikapp, istället för funktionsnedsättning.
*Betygskalan angavs i siffror 1-5, 1 lägst och 5 högst.
*RG Aktiv Rehabilitering hette då Rekryteringsgruppen.
*Boxholmslägret är flyttat till Valjeviken och heter numera Sommarkurs men konceptet är detsamma.