Kristina Lyckberg kåserar humoristiskt om sin resa som singelkvinna i rullstol som skaffar barn på egen hand. Om hur singel blev något helt annat när nio månader hade gått, i dubbel bemärkelse. Artikeln är tidigare publicerad i Magasinet Kick 2022.
”Hur skulle du vilja att ditt liv såg ut?”, frågade min psykolog. Jag hade inte den blekaste aning. Året var 2017, och jag hade precis brakat rakt in i väggen. Utmattningssyndrom. En livstid av att vara en duktig flicka tog till slut ut sin rätt – aldrig gråta, kompensera för en rörelsenedsättning och därför jobba hårdare än alla andra i ett människoyrke där arbetet aldrig tar slut.
Föga anade jag vad som väntade när jag som nioåring med cerebral pares var på mitt första RG-barnläger. Supertaggad och full av energi skulle jag bli bättre på att köra rullstol. Det är å andra sidan mycket en inte har en aning om. Livet är som ett julbord på en firmafest, fyllt av förträffliga smakkombinationer men också mindre välsmakande anrättningar som en aldrig skulle komma på tanken att prova, om det inte vore för att chefen betalade.
Barn ingick länge inte i vad jag skulle kunna tänka mig att medtaga till julbordet. Livet kan vara nog så rikt ändå, och i de mest utschasade stunderna var jag inte alls särskilt sugen på att utsätta kroppen för den påfrestning som en graviditet innebär.
Efter väldigt många timmar i terapi, där jag konstaterade att tillvaron efter utmattningen under en lång tid mest kändes som en hög vrakved, bröt jag ihop och kom igen. Till slut landade jag i att via landstinget göra ett försök att skaffa barn som självstående, en möjlighet som kvinnor har sedan 2016. Det fick bära eller inte alls. I november 2018 hamnade jag således i Region Skånes kö för assisterad befruktning. Varför det blev där och inte i min hemregion Västra Götalandsregionen är helt enkelt för att Sahlgrenska universitetssjukhuset tilldelats väldigt lite resurser till detta ändamål och därför bjuder på väldigt långa köer. Det innebär stopp för personer som passerat en viss ålder; gränsen för att erbjudas behandling går vid 40 år.
Förutsättningen för att som potentiell singelförälder erbjudas assisterad befruktning är, förutom att de medicinska aspekterna ska tala för att en graviditet är möjlig, ett godkännande i den psykosociala utredningen. Du ska bedömas vara kapabel att ta hand om ett barn. Två möten med kurator krävdes för att göra den bedömningen. Som utbildad socionom befann jag mig helt plötsligt på ”andra sidan” och fick svara på frågor som rörde min livssituation, samma frågor som jag i mitt arbete ställer till andra. Helt klart en nyttig erfarenhet, men ingenting jag vill göra igen. Jag kunde konstatera att vården inte har så mycket erfarenhet av singelkvinnor i rullstol som önskar skaffa barn på egen hand.
I september 2020 påbörjades IVF-behandlingen, det vill säga provrörsbefruktning med donerade spermier. I det ingick att under ett par veckor ta sprutor med hormoner, som i förlängningen förhoppningsvis skulle resultera i ett befruktat ägg och en bebis.
Som realist och delvis pessimist till naturen var jag inställd på att behöva göra flera försök. Resultatet var därför lite av en överraskning: Pang! På smällen på direkten, efter nära nog två års väntan i regionens kö för att få komma till skott. Inte förrän jag kissat på tre graviditetstester på raken kände jag mig säker på att det var en bulle på gräddning. Och ja, då var det bara att kavla upp ärmarna och köra.
Under mina 39 jordsnurr har jag fått min beskärda del av gulliga vänta barn-berättelser och blivande mammor som strålar på tidningsomslagen. Redan i gravidvecka fem konstaterade jag att allt detta var ljug eller i alla fall inte gällde mig. Illamåendet, skakigheten och muskelsvagheten kom som ett brev på posten när kroppen på allvar började ställa om till bebistillverkning.
Jag tog det hela med ro ända till nyårsaftonen 2020–2021. Då kunde jag, havande i vecka 12, helt plötsligt inte längre ta mig över tröskeln till brorsans badrum, på grund av en inte oansenligt baktung rumpa. En helt naturlig sak vid en graviditet då livmodern växer och bäckenet tippas bakåt för att få plats med ett barn. Där och då gick det brutalt upp för mig att det troligtvis låg fler överraskningar och lurade runt hörnet.
I sisådär femte månaden, gravidvecka 20, kom nästa smäll. Jag kunde inte röra mig utomhus i aktivstolen, min Panthera U3 light. Balansen var för dålig och magmusklerna för uttänjda för att jag fritt skulle kunna ta mig fram i det kullerstensområde i Göteborg som utgör mitt hem. Och inomhus blev en stol av sådan modell som förskrivs till äldre damer och herrar räddningen, superstabil och ovältbar.
Som läsare är det befogat att ställa sig frågan hur jag i all orörlighet klarade den sista biten, upploppet på gravidresan. När allt startade var jag ju självstående, eller? Tja, nånstans på vägen hittade jag kärleken i, och slog följe med, Maja. Hon hade inget annat val än att köpa hela paketet. I stället för romantiska middagar på restaurang fick hon under slutspurten frakta runt mig i den gigantiska manuella rullstolen till diverse vårdkontakter. Någon eldriven sådan hade ”bra kvinna reder sig själv”, det vill säga jag, inte hunnit skaffa innan det var försent.
Enstaka dagar samlade jag kraft och mod till att sitta på uteplatsen medan grannarna passerade förbi. I försommarens bleka ljus stod det klart att de trodde att jag härbärgerade en och annan pizzabit och att det var vad den nyfunna rondören berodde på, snarare än en graviditet. Undvikande blickar och sänkta huvuden, ingen vågade studera mig på nära håll. Det kan nämligen vara svårt att identifiera ett preggo i rullstol, allt blir så ihoptryckt i sittande position.
Den 23 juni var det så dags för ett planerat kejsarsnitt på Östra sjukhuset. Den närmaste omgivningen konstaterade med tindrande ögon att ”det blir ett midsommarbarn”. Barn blev det men absolut ingen midsommar. På grund av covidrestriktioner rådde förbud att lämna avdelningen. Och att ha Drottning Silvias barnsjukhus (med betydligt mer resurser än förlossningsvården) vägg i vägg borgade heller inte för några läckerheter till midsommarbuffén.
”Skandal att de inte ens erbjuder jordgubbar till självkostnadspris en dag som denna”, gormade sambon på midsommaraftonens förmiddag och tillade att ”micromat är gott men inte när en ska vara inneliggande på BB i minst fem dagar.” Vistelsens längd, fick vi förklarat för oss, berodde på att det skulle säkerställas att det höga blodtryck jag ådragit mig under graviditeten inte skulle utvecklas till retroaktiv havandeskapsförgiftning.
Bebisen då? Jodå, med sina 2 558 gram och 46 centimeter slog Valentin inga storleksrekord. Kanske ordnade naturen det på sådant vis eftersom hans moder inte heller är särskilt stor till växten och troligtvis inte hade mäktat med att bära en större knatte. Valentins aptit var det dock inget större fel på, och snart befann han sig på mitten av barnavårdscentralens viktkurva. Kanske för att vi utan att vare sig skämmas eller be om ursäkt insåg att det där med amning bara var att lägga ner. Om magmusklerna är väck efter nio månader av barntillverkning så slaktas de sista resterna av dem vid ett kejsarsnitt. Lyft av bebis med ostabil nacke var inte att tänka på under den första tiden, och att få till en fungerande amning mitt i allt det där kändes övermäktigt.
Vi fann i stället förtröstan i att vi i Sverige både har rent dricksvatten och såpass god ekonomi att vi inte nödgas spä ut modersmjölksersättningen för att spara pengar. Valentin hade med andra ord fri tillgång till föda närhelst han ville. Föräldraskapet blev också mer jämställt med den lösningen. Så i stället för att varannan timma lägga Valentin vid bröstet hos den nyförlösta modern fick den andra mamman, alltså Maja, be personalen på BB om modersmjölkersättning med samma tidsintervall och däremellan diska nappflaskor med de attiraljer som stod till buds. Och vi kunde konstatera att det inte var mycket. Neddragningarna i förlossningsvården blir aldrig så tydliga som när en själv befinner sig där.
Att tvätta bebisrumpa med hårt torkpapper avsett för vuxenhänder och att som rullstolsburen befinna sig på en vårdavdelning som inte genomgått en ordentlig renovering och tillgänglighetsanpassning sedan bygget på 1960-talet, påverkar humöret. Och dag tre ville vi inget annat än att komma hem. Alltså bröt vi ihop och yttrade ett antal okvädingsord över händelseutvecklingen. Vistelsen på BB innefattade nu även en hudinfektion i ryggslutet på grund av väldigt många nålstick då ryggbedövningen skulle sättas i samband med Valentins entré.
Inne på det sjätte dygnet var det äntligen vår tur att lyfta blicken, testköra vingarna och flyga fritt annorstädes. Tillsammans påbörjade vi färden ut mot en ny och, jämförd med tidigare, annorlunda tillvaro. En tillvaro som under de efterföljande tre månaderna skulle komma att bestå av sömnlösa nätter, humörsvängningar, spädbarnskolik och diverse mer eller mindre effektiva lösningar för att lindra detta. En och annan över parketten och i panik utspilld vällingflaska hanns också med. Snabbt kom vi till insikt att när babybossen skriker finns det ingen nåd, och då händer sådana olyckor. Men allra först, ja då mötte vi grannarna i porten och försäkrade att bebisen faktiskt inte alls var ett resultat av att ha inmundigat stora mängder pizza.
KOMMER SNART!
Fyra år senare – Valentin har vuxit och livet rullar vidare
Kristina Lyckberg berättar med humor och värme om resan från graviditet i rullstol till småbarnsliv. Kommer i Magasinet Kick i början av mars. Exklusivt för RG:s medlemmar. Bli medlem? https://www.rgaktivrehab.se/bli-medlem/