Arbetsterapeuten Lisa Holmlund har skrivit en doktorsavhandling om att utveckla en metod för arbetsrehabilitering efter ryggmärgsskada.
– Jag har arbetat som arbetsterapeut på Spinalis på Rehab Station Stockholm sedan 2003. Rehabiliteringen av personers ryggmärgsskada fungerade bra när det gällde fysisk träning och att lära sig nya sätt att göra aktiviteter på, säger Lisa Holmlund.
När det gällde arbetsrehabilitering var det däremot svårare för teamet att erbjuda en bra rehabilitering.
– Vi tyckte att det var svårt att koordinera oss ihop med aktörer som Försäkringskassan (FK) och Arbetsförmedlingen (AF). Det var också svårt att hitta vägar till arbete för de personer med ryggmärgsskada som inte hade ett arbete att återgå till.
Lisa Holmlund var frustrerad över aktivitetsersättningen som unga vuxna upp till 30 år fick.
– Den innebar sällan en möjlighet till aktivitet och att komma in på arbetsmarknaden.
Det var anledningen till att hon började med magisteruppsatsen och sedan avhandlingsarbetet.
– Jag började med att intervjua unga vuxna med ryggmärgsskada som inte hade arbete att återgå till. Jag ville undersöka deras förväntningar inför sitt eventuella framtida yrkesliv.
I avhandlingen hade Lisa Holmlund och hennes forskargrupp fokus på alla åldersgrupper eftersom det är problematiskt att återgå till arbete oavsett om man är över eller under 30 år.
I avhandlingsarbetet följde de en struktur som heter Medical Research Council (MRC) för att utveckla och utvärdera komplexa interventioner. Det gör man genom att först se på den kunskap som redan finns nationellt och internationellt.
– Vi tyckte då att vi behövde förstå mer om hur återgång till arbete fungerar i Sverige och få höra personernas egna upplevelser. Därför gjorde vi kvalitativa studier, främst av personer med ryggmärgsskada och även av de professionella aktörerna inom hälso- och sjukvård, AF, FK och arbetsgivarna.
Utifrån de studierna utvecklade forskarteamet ett arbetssätt där de ville undersöka om man kunde göra arbetsrehabilitering parallellt med medicinsk rehabilitering.
– Då har man utgångspunkten i hälso- och sjukvården och kan använda den kompetens som finns i ryggmärgsskadeteamet. En arbetsterapeut tränades till koordinator och arbetade gentemot alla aktörer. Det skulle även kunna vara en kurator som har den rollen.
Hela avhandlingen handlar om att generera kunskap för återgång till arbete och att utveckla en intervention samt pröva den.
– Det vi har sett är att det är komplext med återgång till arbete när man har en ryggmärgsskada. Det handlar dels om personen, dels om konsekvenserna som ryggmärgsskadan innebär i personens vardagsliv och detta i kombination med hur det är i samhället.
Lisa Holmlund förklarar att det kan finnas kroppsliga hinder och hinder i vardagen, till exempel på arbetsmarknaden eller i regelverken kring sjukskrivning. Tidigt i rehabiliteringen handlar det om att återta kontroll över kroppen som en grund i vardagslivet.
– Utifrån den grunden är det viktigt att hitta en ny rytm där personen kan börja planera för arbete eller studier igen. Arbete är viktigt av många anledningar, inte minst ekonomiska.
Ekonomisk oro finns hos personer med ryggmärgsskada.
– Det finns behov av stöd för att reda ut den osäkerhet som ofta finns kring arbetsrehabilitering och de ibland svårtolkade regelverken.
De professionella aktörerna visade sig vara osäkra på när och hur man ska börja.
– Första steget är samtal mellan koordinator och personen med ryggmärgsskada. Det behövs en tydlig kartläggning av personen och att man utgår från dennes berättelse, förutsättningar och behov. Tanken är att man ska börja tidigt med diskussionerna.
– Nästa steg är att påbörja en dialog med arbetsgivaren om hur arbete kan fungera efter ryggmärgsskadan. Tredje steget är att koordinera samtliga aktörer och utforma en plan för arbetsåtergång.
Inom sex månader i studien hade hälften börjat deltidsarbeta och den andra hälften hade en plan för återgång till arbete, men hade inte påbörjat arbetsträning av medicinska skäl.
– Alla fick träffa en förebild om de ville. Det ville de flesta och uppskattade det mycket. De fick själva bestämma vilken förebild de ville träffa utifrån sina behov.
En riskgrupp var de som saknade formell utbildning eller arbete att återgå till. Utbildning var den viktigaste faktorn för återgång till arbete.
– Även lägre grad av utbildning har betydelse. Det som överraskade mig var att det inte gick att hitta en ekonomiskt säker väg i arbetsrehabiliteringsprocessen för dem som saknar utbildning.
Både att söka arbete och att påbörja utbildning kunde innebära ekonomiska risker för personen.
– I interventionen försökte vi hitta dessa vägar, som till exempel förstärkt samverkan mellan FK och AF där arbetsförmåga kan prövas med bibehållen sjukpenning.
Lisa Holmlund tipsar om att hitta små korta lösningar för att klara av att arbeta längre dagar.
– Finn strategier för en rytm i vardagslivet där måsten som följer med ryggmärgsskadan kan integreras i arbetsdagen, som att förebygga smärta genom fysisk aktivitet eller stunder för avlastning för att undvika sår.
Att ha en kontinuerlig, individuell dialog med arbetsgivaren och arbetstagaren var viktigt.
– Dialog är viktigt för att kompetensen ska kunna stå i förgrunden. Om arbetstagaren och arbetsgivaren hittar former för dialog om de justeringar som krävs i arbetsdagen kan personen med ryggmärgsskada göra ett bra jobb.
Avhandlingen styrkte att återgång till arbete är komplext. Den visar att det finns behov av ett strukturerat och koordinerat stöd där samarbete med personen med ryggmärgsskada betonas. Arbetssättet (ReWork-SCI) kan användas som vägledning över när och hur en arbetsrehabilitering kan genomföras.