Varför ska man bestiga berg i Himalaya eller paddla kanot ensam genom Amazonas djungler för att känna spänning i livet? tänker Kickan då hon sitter frusen vid köksbordet och dricker värmande gott kaffe och reflekterar över senaste veckans händelser och senaste dygnet där allt kulminerade. Att ha suttit i rullstol i nästan 47 år tär på kroppen och att åldras med ryggmärgsskada är minst lika utmanande och äventyrligt som resorna hon gjort till Costa Rica, Mexiko, Kuba och Ukraina. Adrenalinpåslaget är detsamma i alla fall. För allt som tidigare fungerat i Sverige fungerar inte lika självklart längre.
Ett exempel är att urostomikatetrarna hon använt sedan 1990 är restnoterade och går inte att hämta ut på apoteket. Den nya leverantören har meddelat att samma katetrar kommer att tillverkas i samma fabrik som tidigare men att de har ansökt hos Läkemedelsverket att de ska ingå i högkostnadsskyddet för oss användare och att det kan ta upp till tre månader att få besked.
Meteorologerna hade informerat om orange varning när vinterns första snöstorm var på väg och uppmanat att inte ge sig ut i trafiken om det inte var absolut nödvändigt. Det sista Kickan tänkte innan hon somnade var att hon hade en tid inbokad hos doktorn dagen därpå och att katetrar skulle skickas direkt hem till henne med budtransport från den nya leverantören på förmiddagen. Skulle budet ta sig fram i snöstormen och skulle hon kunna åka till läkarbesöket?
Mitt i natten vaknar hon av en hög smäll och ett ljussken. Är det terrordåd? Har det stora sjukhuset som ligger i närheten sprängts i luften? Kickan är med ens klarvaken, greppar mobiltelefonen och tittar i nyhetsappen om något hänt men hittar inget. Då kommer nästa smäll och himlen lyser upp – det låter som åska och ljusskenet liknar blixtar. Men det är ju vinter? Hon ligger vaken länge och när hon äntligen faller i sömn är den orolig och fylld av märkliga detaljrika drömmar.
På morgonen rapporterar nyheterna om snöstormens framfart och förödelser och om väderfenomenet snöåska, som är mycket ovanligt men uppstår då varm och kall luft drabbar samman. Kickan konstaterar med förundran att hon upplevt något hon aldrig varit med om tidigare. Balkongen är snöfylld och Kickan klär på sig och beger sig ner till porten och vidare ut för att sondera terrängen. Gångbanan utanför porten är plogad och snöfri, troligtvis saltad, likaså trottoaren ute på gatan. Däremot är det höga snövallar som hindrar att ta sig ut på gatan och in i färdtjänstbussen. Det ligger avbrutna och nedfallna grenar efter nattens snöstorm och tunga blötsnö.
På räcket sitter en av kvarterets två tama kråkor stilla, uppburrad och bligar med ena ögat åt Kickans håll, med en glimt av samförstånd. En av kråkorna har nämligen en skadad fot och är lite rörelsehindrad. Fast den kan flyga i fall, vilket Kickan avundsjukt önskar att hon kunde. Kråkorna brukar matas av en gubbe och är tydligen namngivna också. Denna ödesdigra morgon tänker Kickan att det är Odens korpar Hugin och Munin som är på besök. För under tiden Kickan kollar omgivningarna och pratar med okända människor om snökaoset landar flaxande den andra kråkan på räcket.
Kickan rullar in igen och tar hissen upp och tillbaka in lägenhetens trygga vrå och inser att det är alldeles för riskfyllt att åka till läkarbesöket. Även om hon skulle ta sig dit med färdtjänst är det inte säkert att hon tar sig hem. Sedan tilltar blåsten, och det snöar ymnigt igen. Hon ringer och avbokar läkartiden och receptionisten säger att de har avrått alla patienter från att komma. Plötsligt ser Kickan hur katten, som suttit i fönstret och tittat lekfullt på de stora snöflingorna, har hoppat upp i blomkrukan på den stora gröna krukväxten som står på en piedestal i hörnet av köket och nu vinglar oroväckande. Sedan faller krukan med ett brak i golvet, och växtens yttersta grenar breder ut sig över golvet och blockerar dörröppningen.
Trygghetslarmet ligger på sängbordet i sovrummet. Men även om det suttit runt Kickans handled hade hon inte larmat av hänsyn till hemtjänstpersonalens säkerligen pressade arbetssituation att i morgonens snökaos ta sig fram till behövande som behöver på toa, äta frukost och få mediciner. Att ta sig fram till fots eller på cykel idag går nog att liknas med anspänningen att bestiga berg i Himalaya.
Griptången är till Kickans stora lättnad inom räckhåll; med den går det att lyfta upp ett par grenar men det är omöjligt att rubba den stora växten. Katten skuttar nyfiket omkring bland växtens grenar och bladverk och gör tassavtryck i jorden som är utspridd över köksgolvet. Då ringer mobiltelefonen och ett okänt nummer visas på displayen. Hon svarar, det är transportbudet:
– Jag kommer med paket till dig. Kan du vara vid din port om två–tre minuter?
– Ja, det kan jag! svarar Kickan. Munnen är torr på grund av all spänning.
Sedan tar hon sats med rullstolen och tänker att nu får det bära eller brista och kör rakt över växtens bladverk. Blad och jord yr, men hon tar sig fram utan att hjulens ekrar och länkhjul fastnar i grenar och kommer ner till porten och ser budet på håll med en pirra fullastad av paket i olika storlekar.
Han lägger paketet i Kickans knä och hon utbrister glatt:
– Du är det bästa som hänt mig idag!
Budet blir överraskat glad, och Kickan är så tacksam över att något har fungerat denna dag. Nu kan hon tappa sig i ungefär 25 dagar till.
Och hur gick det med läkarkontakten då? Jo, det blev samtal över telefon i stället.
Hon tar en klunk till av det goda kaffet och en tugga av kardemummabullen och njuter av de goda smakerna som exploderar i munnen och sprider välmåendehormoner i hela kroppen. Vilar i känslan av njutning och stillhet – här och nu. För hon vet ju av erfarenhet att det när som helst kan dyka upp nya utmaningar och äventyr som inte är självvalda.